Nu kommer tjuvnypen på Svenska kyrkan också från kristet håll, nämligen i tidningen Dagen. Häromdagen bloggade jag om en Svårdefinierad kyrka. Men Thomas Österberg har tydligen inte förstått att Svenska kyrkan inte är en bekännare-kyrka utan en bekännelse-kyrka. Och att jämföra medlemskap i kyrkan med medlemskap i de politiska partierna fungerar inte. Vad kyrkan står för kan man (åtminstone i idealfallet) läsa i våra bekännelseskrifter. Vad enskilda medlemmar tror det kan man inte veta, och det är inte kyrkan särskilt intresserad av att spekulera i eller sätta upp gränser för. Därför är det inte aktuellt att utesluta medlemmar, ens om de aktivt motarbetar kyrkan. De gör varken mer eller mindre skada som uteslutna. Men så länge de vill vara med kan de i princip tycka och tänka vad de vill i övrigt.
Filed under: ekumenik, Svenska kyrkan, Vardagstro |
Prästerik 
Nej men Erik, inte du också!!! Jag blir helt förbluffad! (Läste samma sak hos Dag Sandahl nyligen – är det här nånting som Frimodig kyrka står för?). Det är väl en sak för sej att man bör vara försiktig med att utesluta folk. Det är absolut stor skillnad på att vara osäker eller tvivlande och att vara direkt fientlig – ”den som inte är mot mej är med mej” som Jesus sa.
Men det är ju fullständigt ABSURT – och det har Patrik Lindenfors och Thomas Österberg HELT rätt i – att Svenska kyrkans enda medlemskrav är att man är döpt och betalar kyrkoavgiften! Inte undra på då att kyrkan ser ut som den gör och att den styrs som den styrs i ett land där de kristna är en liten minoritet i sitt land men också i Svenska kyrkan (där 75-80% av landets befolkning är medlemmar). Vad enskilda medlemmar tror KAN man faktiskt ibland veta. Och låter man sina öppna fiender – sådana som inte ens passivt sympatiserar med kyrkans bekännelse – vara med och bestämma kan det inte annat än sluta i katastrof! (Jag förstår sannerligen inte vad du menar med att de varken gör mer eller mindre skada som uteslutna än som medlemmar). Sandahl m.fl. verkar mena att det är nån sorts ”usel frikyrklig” princip att i någon utsträckning fråga efter medlemmens bekännelse. Jag tror däremot att det är en sund urkyrklig princip, även om man som sagt bör vara varsam med uteslutningar (men hur kan man a priori utesluta uteslutningar – det måste vara folkkyrkotanken i sin allra sämsta form?).
Extra allvarligt blir det ju att öppet säga att det är OK att vara anti-kristen och medlem i Svenska kyrkan. Så länge man säger att sådana inte drivs ut men dock rimligen själva borde gå ur, så lämnar man på visst sätt ansvaret åt den enskilde – det är skämmigt att en anti-kristen står som medlem men det får han/hon själv ta på sej. Ungefär som vid nattvarden: så länge man informerar om både dess evangelium och dess allvar (vems blod det gäller, risken att dricka en dom över sej) så är det rimligt att säga att man lagt ansvaret på den enskilde och själv inte behöver särskilja folk. Men säger man öppet att kyrkans fiender eller ”total New Age-make-over-vänner” är lika välkomna som dess verkliga vänner att vara medlemmar och rösta i kyrkovalen – eller om man presenterar nattvarden som nån sorts allmän kärleksmåltid – så tar man själv på sej ansvaret för människors förlöpningar och övertramp. Är inte det djupt allvarligt?
Aha, nu anar jag varför vi missförstår varandra. Har inte tänkt klart, men på något vis handlar det om att mitt sätt att se på medlemskapet också om ett annat sätt att se på kyrkans styrelsesätt och demokrati. Jag menar förstås att den som förnekar kyrkans tro inte kan vara med och avgöra vad som är kyrkans lära, det har vi Bibeln och bekännelsen till. Annars är det, precis som du skriver, en katastrof.
Nu är Svenska kyrkans problem att läran tycks ha blivit föremål för den folkvalda majoritetens beslut i alla möjliga (och omöjliga) riktningar. Kanske är det så att det bara efter en ordentlig kyrkomötesreform blir rimligt att ha en sån syn på medlemskapet. På något sätt förutsätter mitt medlemsbegrepp ett tydligt läroämbete, som slår vakt om det som är kyrkans tro, så att den blir något man får lov att förhålla sig till vare sig man tro den eller inte. Och då krävs ett betydligt större sammanhang än bara Svenska kyrkans biskopsmöte; kanske Borgå-gemenskapen, Lutherska världsförbundet eller någon slag kombination.
Och även Judas Iskariot fick ingå i lärjungakretsen, till och med i den sista måltiden.
Som sagt, jag är inte helt färdigtänkt här, men låt oss fortsätta samtalet.
Just det! Och det är en viktig ståndpunkt som inte alls är ogenomtänkt.
På min mormors sida fanns det idel baptister (SMF, ÖM och pingst), bestående av ”pastorer” och ”barnevangelister” m m som höll på och uteslöt varandra åt höger och vänster hela 1950 och 1960talet igenom… man fick inte ditt och fick inte datt, för då blev man utslängd. Fast nog hade man fantastiska väckelsemöten också! Jag blev ganska besviken efter ett tag när jag var nykristen i Svenska kyrkan och alla inte talade om Jesus jämt, och inte talade i tungor och profeterade ”jämt” på högmässorna. ( hur kunde jag bli så förvånad och besviken över det?)
Luther talar om den synliga kontra den osynliga kyrkan. Låt oss vara glada för varandra, ha fridsskorna på fötterna och inte sätta upp hinder för människors gudsrelation.
Ja gärna! Jag har också ibland tänkt att man ju kan ha en ”alla-är-med-kyrka” om den är extremt biskopsstyrd (av bekännelsetrogna, ”riktiga” biskopar alltså). Det kanske är ett högkyrkligt ideal, vad vet jag? Men är det verkligen ett ideal för oss EFS-are? Och förutsätter inte ett verkligt lekmannainflytande i en verkligt evangelisk-luthersk kyrka att den kyrkans ledning på något sätt markerar vad ett medlemskap innebär ifråga om delaktighet i eller åtminstone sympati med kyrkans bekännelse? Vi är inte satta att eller kapabla att se in i någons hjärta och bedöma trons äkthet, men vi kan faktiskt se om någon öppet tar avstånd från kyrkans bekännelse. (Det gjorde faktiskt aldrig den betrodde aposteln och förkunnaren Judas Iskariot).
Hur är det förresten med EFS? Får vem som helst vara medlem även vid uppenbara avsteg från den bekännelse EFS har? Skulle Patrik Lindenfors´ eller John Shelby Spong kunna vara medlemmar i EFS (och t.o.m. ombud om de får tillräckligt många likasinnade med sej på en ort) utan att styrelsen grep in? Jag tvivlar. Det finns förstås skillnader mellan EFS och ett fullständigt trossamfund, men jag menar att vissa principer bör vara rimliga och vägledande i båda fallen.
Ett problem med EFS är ju just detta, att vi betonat lekmannademokratin så starkt, så att det egentligen inte finns något som hindrar att både Lindenfors och Spong att bli invalda i EFS styrelse, bara de får nog många röster. Dessbättre finns klart utsagt i EFS stadgar att vi står på den evangelisk-lutherska bekännelsens grund. Detta bör rimligen göra det svårare, men i princip finns inget hinder. Därför är det så viktigt att EFS inte blir frikyrka med nuvarande struktur. Det är Svenska kyrkan som är kyrkan, EFS är en rörelse inom kyrkan.
Fast det är fler röster inom kyrkan som talar om att slänga ut dem som man kallar för ”mörkermän” ut ur Svenska kyrkan – dit man i stort räknar in hela nomineringsgruppen av ”Frimodig kyrka”, antar jag. Då verkar fler inom samfundet mena att det är OK att utesluta folk, än när det handlar om aktiva ateister.
Det finns anledning till lite bryderi i alla fall, märker jag.
Istället för att bekymra sig över att en råbarkad (?) ateist vill vara medlem i Svenska kyrkan, kan man undra varför de ”råbarkade” motståndarna till kvinnliga präster och varför försvararna av att äktenskapet är mellan personer av olika kön, skall få lov att vara kvar i samfundet. Det tål att fundera över och motivera.
För egentligen ligger nog diskussionen på den nivån i Svenska kyrkan, idag.
Som kommandes från frikyrkligheten får jag ofta brottas med SvKs medlemsbegrepp. Att sekulariserade svenskar fortfarande väljer att utsätta sina barn för dopets välsignelser går ju knappast att vara missnöjd med, samtidigt ger det en otroligt märklig kyrka med en majoritet icke-bekännande medlemmar och som är utelämnad till majoritetsbeslut, vilka de än må vara. Guds vilja och/eller apostolisk tro kan förstås vara identisk med den demokratiska meningen, men den måste då verkligen inte vara det.
Jag tänker att skriften förstås är vår norm, MEN den kan och får inte, som nu görs, separeras från den universella kyrkans tradition att tolka den. Idag tycks just bibeltolkningen som individualistiskt och autonomt hobbyprojekt för den enskilde höjas till skyarna. Alla tar till sin rätt att tolka efter eget huvud, och ingen verkar problematisera när man som individ på 2000-talet hävdar att alla kristna som gått före missuppfattat vad man själv fattat rätt.
Sedan tror jag att en kristen kyrka åtminstone måste kunna exkommunicera eller på något sätt försvara sig mot villoläror, men det förutsätter ju som Emma poängterar att kyrkan vet vad som är kristen tro.
Intressant Erik och Emma! Men är inte det du Erik beskriver som ett problem med EFS – att sådana som Lindenfors och Spong kan bli invalda i ledande funktioner – det uppenbara och faktiska problemet med just Svenska kyrkan! Och är inte chansen faktiskt större att EFS, som ju mer än kyrkoledningen betonar kyrkans bekännelse, faktiskt skulle hejda en Lindenfors eller Spong (båda icke-teister fast den ene med kristen förklädnad) på deras marsch mot de högsta organen än att Svenska kyrkans ledning skulle göra det? Vilket väl snarast talar För EFS som evangelisk-luthersk frikyrka?
Om man å andra sidan betraktar alla stopp- och uteslutningsmekanismer som okristliga i sej eller som ett uselt frikyrkligt arv (D. Sandahl) – som också du Emma verkar vara inne på? – så får man ju ligga som man bäddar. Men jag tror att Luthers fulla bonde-liknelse har sin fulla (;o) tillämpning här. När den fulle bonden hjälps upp från ena sidan hästen ramlar han genast ner på andra sidan. När kyrkotukten urartat till uteslutningsraseri och kyrklig McCarthyism förslappas den totalt och katastrofalt – vilket i sin tur leder till förnyade (och enligt min och Patrik Lindenfors´ mening berättigade) krav på dess återuppväckande. Men det måste vara möjligt att hejda de mest uppenbara och aktiva fienderna till evangelisk tro och lära från medlemsinflytande eller t.o.m. ombudsavancemang i våra kyrkor och missionsorganisationer, utan att fördenskull fara hårt fram med vanliga tvivlande sympatisörer. (Det här tycker jag liksom Patrik Lindenfors och Thomas Österberg m.fl. är fullständigt självklart. Det är häpnadsväckande att det alls ska behöva sägas. Nån ordning måste det faktiskt vara även i en kyrka. Varje land har en armé – sin egen eller någon annans. Och varje kyrka har en teologi – sin egen eller…)
Håller f.ö. med dej Emma i det du skriver i inlägg nr 2
Andreas skriver: ”Vi är inte satta att eller kapabla att se in i någons hjärta och bedöma trons äkthet, men vi kan faktiskt se om någon öppet tar avstånd från kyrkans bekännelse. (Det gjorde faktiskt aldrig den betrodde aposteln och förkunnaren Judas Iskariot).”
Skillnaden i fallet Judas var att det i sammanhanget faktiskt fanns en som var kapabel att både se in i hans hjärta och bedöma trons äkthet. Och ändå fick Judas vara kvar. I det fallet kunde Gud använda hans upproriskhet för sina egna syften. Varför skulle han inte kunna göra samma sak hos oss idag?
Simon skriver: ”Alla tar till sin rätt att tolka efter eget huvud, och ingen verkar problematisera när man som individ på 2000-talet hävdar att alla kristna som gått före missuppfattat vad man själv fattat rätt.”
Jag tror att du slår huvudet på spiken, Simon. I grund och botten handlar detta om den postmoderna människans övertro på att utvecklingen alltid går framåt, i positiv riktning. Denna inställning till människans och samhällets utveckling blir kanske allra tydligast när man allt som oftast hör människor uttrycka sin bestörtning över att det ena och det andra ”kan förekomma år 2009”.
Man kan med viss rätt hävda att synsättet är giltigt när det handlar om naturvetenskaplig och teknisk forskning, men därav följer inte med automatik att det är generellt applicerbart på hela samhället eller på människan som art. Vi skulle nog överlag må bra av ett mera cykliskt tänkande, med insikt om att samhällets utveckling lika gärna kan beskrivas som en cirkel- eller pendelrörelse där normer och värderingar varierar över tid. Och med en sådan inställning som grund finns det förstås ingen anledning att tro att människor idag skulle vara bättre rustade att förstå Guds intentioner än de kristna som gått före oss.
Hej HH! Gud kan vända ALLT, även det grövsta onda, till det bästa. ”Allting måste tjäna dig.” Men det innebär förstås inte att vi inte frimodigt ska använda de medel mot ondskan som Gud har givit oss – och dit hör ordet, bönen, sakramenten, men också en varsamt tillämpad kyrkotukt. (Se Jesus anvisningar om samtal enskilt, i mindre grupp, i församlingen – och sedan upphörd brodersgemenskap. Men även anvisningar i de apostoliska breven och Uppenbarelsebokens sju sändebrev).
Du har helt rätt i att Jesus kunde se in i hjärtana och ändå gav Judas en andra chans. Men J. hade ju då heller inte fullbordat förräderiet. Och det är en grotesk tanke att en ohängd Judas skulle ha fått stå kvar i församlings- och nattvardsgemenskap om han inte bett om förlåtelse utan öppet försvarat sitt förräderi och hädat Jesus. Eller att förföljaren Paulus skulle ha fått vara med i församlingen utan omvändelse och tro (Barnabas fick ju övertyga folk om att omvändelsen inte bara var en krigslist från Paulus). Den döpte trollkarlen Simon fick ju – fast han var döpt – höra att han inte hade någon del i Gudsriket och dess krafter, utan behövde göra bättring och vända sej från sin ondska. Får döpta, andligt intresserade församlingsmedlemmar någonsin höra sånt idag?
Det finns många trådar i detta. Det finns inte rum för att ta upp allt man skulle vilja säga och kan säga om detta, men något kan man väl säga. Svenska kyrkan har många gånger oroat sig för medlemar som lämnar kyrkan och därmed inte betalar kyrkoavgift. Jag vet inte om det är så farligt.
Ta S:ta Clara Kyrka som exempel. Den kyrkan fylls varje söndag. Där finns det männsikor som har överlåtit sig till Jesus och utgör en församlingsgemenskap. De organiserar sig i S:t Claras Vänner. De har verksamhet som alla Svenska kyrkor har och det finns säkert många som går på deras lunchmusik som inte annars går i kyrkan. Deras vision är dock att skapa en församlingsgemenskap kring Jesus Kristus. Att få människor att lära känna Honom och få en relation med Honom. När de tänker församlingstillväxt är det inte att fler ska flytta in stan och på pappret öka församlingen. Nix. De predikar omvändelse, överlåtelse och efterföljelse. Yes.
EFS har predikat omvändelse och personligt lärjungaskap och velat vara en påverkande kraft i Svenska kyrkan. EFS liknar frikyrkan på många sätt, utan att vara en frikyrka.
Summan av kardemumman: Var inte så rädd om folk som inte är engagerade och tror på Jesus lämnar kyrkan. När ni tänker på att gå ut med evangeliet till människorna som finns i din stad eller landsbygd och bygger kontakt med människor ni vill nå – då kommer ni att fylla kyrkorna och en konsekvens – givande ökar och då kommer den verksamheten att fungera även om man inte får in lika mycket i kyrkoskatt.
Sedan tycker jag att den som motarbetar Svenska kyrkan, inte borde få vara med. Det tycker jag låter självklart på något sätt. Detta är nog mycket provokativt mot folkkyrkotanken. ; )
Själv kan jag inte låta bli att lyfta fram dagens (Femte i fastan) evangelium. Kaifas fungerade i sitt ämbete som Guds redskap och talde profetiskt, trots att var politkst tillsatt, i strid med GT:s föreskrifter om vem som skulle vara överstepräst. Ingenstans underkänns hans innehav av tjänsten – tvärtom markeras det som legitimt just här. Det är tänkvärt! Även den motvillige är ett verktyg i Herrens händer, så att han vilja kan ske och hans räddningsplan för mänskligheten, hans rådslut från begynnelsen, förverkligas. ”Ni tänkte ont mot mig, men har tänkt det till godo”, som Josef sade.