Klok ledare

Elisabeth Sandlund skriver idag på ledarplats i Dagen klokt och välbalanserat om skiljelinjer och nya samverkansmöjligheter inom dagens kristenhet. Tack Elisabeth!

Vi behöver varandra

Nog kan vi lära oss mycket från kyrkor i Syd. Vi kan självklart inte kopiera metoder och former utan vidare, men vi kan utmanas och inspireras till bön och tillit till evangeliets kraft. Sen är det faktiskt så att vi har en del att bidra med också till kyrkorna i Syd. Vi behöver helt enkelt varandra.

Ny biskop i MP

Läser i Dagen att Missionsprovinsen (MP) har valt Roland Gustafsson till ny biskop efter Arne Olsson, som slutar sin tjänst till våren. Inte var det helt oväntat, men likfullt dyker frågorna upp om vad nu detta innebär för relationerna mellan ELM-BV och MP, mellan ELM-BV och Svenska kyrkan och förstås mellan ELM-BV och EFS. Medan EFS i stort betonar sin inomkyrklighet anar jag att ELM-BV nu i nån mån går i annan riktning. Och vad innebär detta för ELM-BV internt? Ja, det är fler frågor än svar. Helt klart är ändå att det rör på sig i och bland de inomkyrkliga grupperna och mycket kommer att hända de närmaste åren. Viktigare än någonsin därför att inte döma varandra för snabbt, utan hålla samtalets dörrar öppna åt olika håll och att låta bönen om den Helige Andes vägledning bli än mer ihärdig. Vi behöver inte fler splittringar i Kristi kropp, vi behöver komma samman, så att kroppen kan bli helare.

Gästerna uteblir

Nu drar det ihop sig till nytt rabalder i Svenska kyrkan och äktenskapsfrågorna.

På söndag 8 nov är det nämligen biskopsvigning här i Uppsala, både för Härnösands och Stockholms stift. Vid sådana högtider brukar det alltid komma ett antal internationella gäster, framför allt från de kyrkor som står Svenska kyrkan närmast. Men nu tackar den ena efter den andra nej till att delta och det förstås utifrån att en av de två som ska vigas lever i en homosexuell relation. De stora afrikanska lutherska kyrkorna (förutom den sydafrikanska) kommer inte, de baltiska lutherska kyrkorna kommer inte, de anglikanska kyrkorna i England och Irland kommer inte (Church of England dock skickar en vänstiftsrepresentant från Portsmouth).

Därför är det så intressant att läsa ärkebiskop Anders Wejryds kommentar i Kyrkans tidning. Ärkebiskopen verkar inte vilja tillstå att det finns ens något uns av protest i att flera stora kyrkor tackat nej till att närvara på söndag. Allt är precis som vanligt, verkar han vilja kommunicera. Och detta trots att ärkebiskopen i Irland, Alan Harper klart och tydligt hänvisar det den anglikanska gemenskapens moratorium att inte viga till biskop den som lever i en homosexuell relation.

Det finns en klar risk att Svenska kyrkan ny ytterligare isolerar sig själv i relation till våra kristna systrar och bröder runt omkring i världen, både de på nära håll och de långt borta.

Det skickas brev

Särskilt förvånande var det väl egentligen inte. Trots det är det nog ett och annat ögonbryn som höjts med anledning av Engelska kyrkans brev till Svenska kyrkan. Det har iaf debatterats flitigt under den gångna veckan inte minst i tidningen Dagen. Det som är märkligaste är väl kanske all denna upprördhet över de engelska biskoparnas kritik. Nog avslöjar det en hel del om hur lite man känner till om vad det är att leva i gemenskap (i det här fallet kyrkogemenskap). När förutsättningarna för gemenskapen omvärderas är det väl snarast helt naturligt att också gemenskapen själv behöver omprövas?

Svenska kyrkan har undertecknat Borgå-överenskommelsen. Därmed har vi bl a förbundit oss
”- att åstadkomma lämpliga former för kollegialt och konciliärt rådslag vad gäller avgörande frågor om tro och kyrkoordning, liv och tjänst. ” (kap 5:A/b/viii)
Inte ens den mest välvilliga tolkning kan väl få detta till att handla om att skicka ett informationsbrev, så som ärkebiskop Wejryd gjort? Det engelska brevet antyder iaf en viss besvikelse över den sparsamma dialogen, för att uttrycka det milt.

Hur som helst, breven är skickade och debatten är igång. Om nu Svenska kyrkan vore en kyrka med en sund ledarskaps- och besluts-struktur då vore det väl naturligt att man sätter sig ner och för ett samtal med sina bröder och systrar i de andra kyrkorna där man på konciliärt sätt gemensamt söker den Helige Andes vilja och låter sig ledas av Guds Ord, vilket också de engelska biskoparna efterlyser. Nu är det dessvärre så att de politiska partierna är alltför väl medvetna om att ett sådan tillvägagångssätt skulle sabotera deras strävan att oskadliggöra Svenska kyrkan. Därför kommer de förstås att skyndsamt klubba igenom också dessa reformer i höstens kyrkomöte. Såvida inte den allmänna opinionen skulle få de på andra tankar. Även om inte höstens kyrkoval direkt påverkar höstens kyrkomötesbeslut kommer ändå valresultatet att ha viss betydelse redan i höst. Dessutom går det förstås att riva upp beslut redan nästa år, om nu det nuvarande kyrkomötet inte tar varning.

Att de svenska biskoparna ändå börjat vakna tycker jag är glädjande, även om det är sent och spretigt.  Thidevall i Växjö uttrycker sig klädsamt självrannsakande om själva förfarandet inom Borgå-gemenskapen. De pensionerade ärkebiskoparna Werkström och Weman är betydligt mer rättframma i sin kritik emot utvecklingen. Sorgligt att det bara är pensionärerna som vågar säga som det är. Visby-biskopen Koskinen blir ju direkt pinsam och borde naturligtvis ompröva sin roll som biskop öht, med den inställningen att vi skulle be om ursäkt så mycket vi kan och samtidigt obekymrat fortsätta på den inslagna vägen. Hyckleri på hög nivå. Vad övriga biskopar tänker kan vi bara gissa oss till än så länge, men att de tänker kan vi nog vara helt på det klara med. Viktigt i det sammanhanget är påminnelsen om förbön för våra biskopar, som ju lätt blir oerhört hårt ansatta av den partipolitiska ångvälten och den partipolitiskt tillsatta kyrkoadministrationen.

Sen kan man ju fundera över vad biskopsvigningen i Stockholm den 8 november kommer att väcka för reaktioner. Om denna första brevväxling var mild och resonerande, så är det troligt att tonen kommer att skärpas avsevärt framåt hösten. Vi får väl se…

(Intressant också att se den lilla handskrivna notisen längst ner i ärkebiskop Wejryds brev. Kopia skulle alltså skicka till den svenska biskoparna, LVF:s generalsekreterare Ishmael Noko och till presiding bishop Katharine J Schori i Episkopalkyrkan, USA. Däremot inte till våra lutherska systerkyrkor, annat än via LVF. Konstigt att det är så svårt att betrakta också afrikanska, asiatiska och latinamerikanska kyrkor som kyrkor och inte enbart som biståndsprojekt, eller ännu värre, som mindre vetande, lägre stående, primitiva.)

”Trofasta” anglikaner

Imorgon, måndag, ska jag alltså delta i den anglikanska konferensen ”Be Faithful” som arrangeras som upptakt för ”Fellowship of Confessing Anglicans” i Storbritannien och Irland. Drygt 1000 deltagare förväntas delta i Westminister Central Hall där ett antal biskopar från olika håll i världen kommer att medverka. Flera av dem talade också idag i olika kyrkor runt omkring i London med omnejd. Tyvärr missade jag den enda jag hade haft praktisk möjlighet att åhöra, nämligen Rt Rev Gregory Venables från Sydamerika. Han predikade i morse i St Michael’s Chester Sq, men det annonserades så sent att jag inte upptäckte det förrän i eftermiddags.

Nåja, imorn ser jag fram emot att för höra dem allesammans, inte minst den ryktbare biskopen av Rochester Rt Rev Michael Nazir-Ali. Senast i samband med gårdagens Pride-parad här i London stack han ut hakan med att uppmana till omvändelse och en förändrad livsinriktning. Han har tidigare varnat för de alltmer tongivande muslimska grupperingarna i England. Nazir-Ali uppfattas av många som en av de få biskoparna inom Church of England som vågar säga det många andra tänker men inte törs ge luft åt.

Frågan många kommer att ställa imorgon är om denna nya gemenskap verkligen kommer att bli ett alternativ, eller om det kommer att bli ytterligare ett exempel på missnöjesyttringar som bara rinner ut i sanden. Min bön är att det kommer att bli något mycket mer bestående och en strimma av hopp för fromma kristna, inte bara inom den anglikanska kyrkogemenskapen, utan även för oss inom Svenska kyrkan och de andra Borgå-kyrkorna.

Gränslös gemenskap

Varit på en vanlig morgonmässa i St Pauls, Onslow Sq. Alltså inte katedralen, utan en liten kyrka i Kensington, tydligen ett slags utpost till den, i Alpha-kretsar berömda HTB (Holy Trinity Brompton). Morgonmässan i St Paul’s skulle enligt uppgifterna på hemsidan vara av det mer ordnade traditionella slaget, med orgelmusik och psalmsång. Och ordnat och traditionellt blev det. Åtminstone om man jämför med riktigt karismatiska gudstjänster. I svenskkyrkliga termer hade den ändå betraktats som ytterligt lågkyrklig, vilket jag ju inte har något emot. Ingen liturgiskt lull-lull här inte. Enkelt och stilla. Några mustiga reformatoriska psalmer på typiskt engelskt manér, en jordnära och enkel predikan om livets svårigheter och glädjeämnen här och nu och om löftet om en bättre framtid i himeln, utifrån Rom 8:18-23. Sen fick vi ta emot Frälsaren själv i brödet och vinet. Tänk att vi får göra det, så olika vi nu är, men ändå förenade i detta enkla och ogripbara! Gång på gång slås jag av vilken fantastisk gemenskap den kristna tron är. Var man än kommer finns det syskon att dela det allra största tillsammans med.

Motsagda humanister

Idag skriver ett antal framstående kristna intellektuella på DN debatt ett alldeles utmärkt svar på Humanisternas sekulära manifest för en vecka sedan i samma tidning. Enkelt och klart visar de hur det faktiskt är kristna värderingar som format vårt samhället till att bli ett humant, öppet, demokratiskt och vetenskapsbefrämjande samhälle.

För en reflekterande och tänkande människa är det tämligen uppenbart att den kristna tron har spelat en stor och positiv roll i det samhälle som är vårt idag. Precis som artikelförfattarna också skriver finns det naturligtvis gott om exempel på när kristna och andra i kristendomens namn även haft en negativ och ibland destruktiv inverkan på samhället. Det är ändå oemotsägligt så att utan den kristna tron hade inte västerlandet varit det öppna och demokratiska samhälle det trots alla brister ändå är.

Därför är det också viktigt att inte låta Humanisternas historierevisionism få stå oemotsagd. Det behövs fler kristna som både stolt och ödmjukt vågar peka på de goda samhällskvaliteter som kommer ur en kristen människo- och världbild.

TEC vs ACNA

Nu är det alltså definitivt faktum: det finns två anglikanska kyrkosamfund i Nordamerika. Ärkebiskop är vald och vigd till tjänst för Anglican Church in North America (ACNA) vid det stora konventet i Texas, som avslutades igår.

Alldeles oavsett vad som nu händer är detta djupt tragiskt och en plågsam splittring inom Kristi kropp. Och mycket av ansvaret ligger på ledningen för Episkopalkyrkan (TEC) i USA, som alltmer har fjärmat sig från sund och god kristendom. Trots starka protester har man drivit kyrkan i en alltmer liberal och även starkt repressiv riktning, där högkyrkliga och konservativa känt sig alltmer utträngda. Men det måste också sägas att de å sin sida inte heller agerat enbart gudfruktigt, utan periodvis nedlåtit sig åt ett slags självpåtaget martyrskap och självömkan som försvårat samtal och försoning. Det är som bekant aldrig ens fel att två träter.

När dammet så småningom lägger sig får det bli min bön att de två kyrkorna ska kunna hitta tillbaka till en relation där de kan mötas med den uppståndne Frälsaren i centrum. Det måste f ö vara min hållning i alla mänskliga konflikter, där somt faktiskt inte går att göra något åt, annat än frustrerat betrakta hur relationer slits sönder med sår och bitterhet som följd.

Ark-visning väcker känslor

Den etiopisk-ortodoxe patriarken Abba Paulos är på besök i Vatikanen och lär ha utlovat att Förbundsarken kommer att visas upp för allmänheten inom en snar framtid. Läser man olika referat av uttalandet verkar det dock som om det råder viss förvirring om vad patriarken verkligen har sagt. Det utlovade uttalande som skulle kommit idag kl 14 verkar ha uteblivit helt och hållet (jag har iaf inte kunnat finna något om det på nätet).

Men det är ingen tvekan om att bara tanken på att visa upp den etiopiska kyrkans heligaste föremål väcker djupa känslor hos många etiopier. På den regimkritiska siten Ethiopian Review skräds inte orden, där många inlägg menar att patriarken är alltför nära kopplad till den sittande regeringen (det är regeringen som har tillsatt nuvarande patriark) och därmed enbart en marionett. Att så fullständigt vanhelga arken och därmed den etiopiska kyrkan uppfattas som en kränkning långt kraftigare än angreppen  på demokrati och mänskliga rättigheter. Kanske är det t o m så att det finns oppositionella grupper som ‘droppat’ nyheten för att vända folket mot patriarken och därmed mot regeringen?

Bloggaren New Wineskins skriver tänkvärt om helighet i relation till detta.

Sen tycker jag att det är intressant att nyhetsbyrån Adnkronos lyckats få till såpass grova faktafel i rapporteringen. T ex hävdas det att man för att skydda arken placerat ut kopior av den i en massa kyrkor i Etiopien. Detta är säkerligen en förväxling av den ark-replik ‘Tabot’ som finns i varje etiopisk-ortodox kyrka. ‘Taboten’ är det som konstituerar en etiopisk-ortodox kyrka och den förs i högtidlig procession bl a i samband med dophögtiden Timket. Ingen etiopier skulle däremot få för sig att det är den verkliga arken som finns där; den är i säkert förvar i Axum.