Ny ton från Omar

Den svenske muslimske poeten Mohamed Omar tar i Dagen bladet från munnen angående sitt samarbete med prästen Mikael Mogren. Jag misstänker att detta har långt större betydelse än det kan verka. Det är nämligen häpnadsväckande det Omar säger om islam i Sverige och Europa. Möjligen är detta ett enskilt övertramp eller också är det en ny och modigare/fräckare attityd från muslimskt håll i Sverige.

Huruvida Omar menar det han säger, eller om det bara är ett sätt att skapa publicitet är omöjligt att säga, men att det provocerar är helt klart. Men kanske har han rätt i sin analys av den västerländska civilisationen. Helt klart är att väst i allt högre grad överger sin kristna grund och därmed fundamentet för den samhällsordning vi vant oss vid som världsledande: demokratisk, humanistiskt, vetenskapsvänlig och framåtskridande. Och i hög grad har också den kristna kyrkan bidragit till denna utveckling, genom att alltmer sekulariseras och individualiseras.

Vad däremot Omar inte har kläm på är att den kristna kyrkan inte kommer att gå under med den västerländska civilisationen. Kristi kyrka kan nämligen inte utplånas, eftersom den är byggd på korsets grund, försoningens mysterium. De kristna kan naturligtvis dödas och fördrivas, men aldrig helt och hållet. Kristi kyrka kommer att bestå, inte med hjälp av världslig makt, utan i kraft av Guds kärlek, Jesu uppståndelse och den Helige Andes kraft. (Dessutom är det i andra delar av världen som den kristna kyrkan växer snabbast idag, även i sk muslimska länder.)

Vi har lärt oss att på allt sätt söka samförstånd och dialog med våra muslimska grannar och vänner. Och det ska vi fortsätta med. Men vi ska inte låta oss luras till att tro att islam och kristen tro är samma sak. Muslimska värderinga och kristna värderingar skiljer sig åt, vilket får konsekvenser för de samhälle de skapar. Därför behöver vi också värna den kristna grunden för vårt samhälle. Återigen inte med makt och myndighet, utan med kärlek och sanning.

Annonser

Äktenskapsdebatt i Skövde

Ikväll ska jag vara med och debattera äktenskap vid ”Forum Helena” i Kyrkans hus i Skövde. Jag är väl inbjuden för att jag ska stå för ”de där konservativa”, antar jag. Och det gör jag förstås. Samtidigt önskar jag att jag kunde få förmedla något som inte i första hand kan etiketteras som ”konservativt”, utan hellre evangeliskt, nådefullt, Jesus-inriktat. Jag skulle önska att något av nådens mysterium skulle få bli synligt, att äktenskapets helighet skulle kunna skönjas och att människans gudsavbildlighet skulle komma i dagen. Det är iaf min bön och min längtan.

Återstår att se om jag får nåden att göra det på ett klokt och kärleksfullt sätt.

Öppenhetsfundamentalism

Anders Sjöberg skriver idag om ”öppenhetens fundamentalism” i en krönika i Dagen. Detta är hans beteckning på den totala subjektiviteten, den totala intoleransen emot allt vad objektiv sanning heter. Och så visar han på hur detta är helt oförenligt med sann kristendom. Kristendomen har sin grund i den historiska verkligeheten, i faktiska händelser, som är sanna oavsett om någon tror på de eller inte.

I mitt minne gör sig en psalmvers av den norske prästen Petter Dass påmind:
”Gud er Gud, om alle land lå øde,
Gud er Gud, om alle mand var døde”
(Sv.Ps 649:2)

Syster om vigsel

Stora syster i vassen skriver klokt och eftertänksamt om den rådande äktenskapsdebatten. Hon efterlyser ödmjukhet och vilja till förståelse snarare än självsäkerhet och konfrontation. Och visst vore det eftersträvansvärt. Dessvärre är nog situationen såpass infekterad att det krävs gudomligt tålamod och vishet för att lyckas i det hon beskriver. Men låt oss då be om detta, inte ur oss själva och våra eventuella meningsmotståndare, utan från källan, Gud själv. Låt oss be om den Helige Andes vägledning, så att vi tillsammans med gott samvete kan säga att: Vi och den Helige Ande har bestämt. Det behövs ett mirakel för det, men undrens tid är som bekant inte förbi. Ergo: bön!

DN om kyrka-stat

Allt fler verkar få upp ögonen för det orimliga i att de politiska partierna fortfarande finns med och bestämmer i Svenska kyrkan, trots att det gått nio år sedan kyrka och stat skiljdes åt. Huvudledaren i dagens DN påminner om just detta och jag kan inte tänka mig att det är särskilt kontroversiella tankar för Svensson i gemen. Däremot är det uppenbart så att staten och de politiska partierna inte gärna släpper ifrån sig makten. I höst är det kyrkoval och då finns minsann alla riksdagspartierna representerade, några visserligen under maskering (fisk, visk, misk, .kr), men ändå utifrån sin politiska ideologi.

Det märkligaste är ändå att det öht finns folk som röstar på ett politiskt parti när det handlar om kyrkan. Flera partipolitiskt obundna alternativ finns ju: POSK, Frimodig kyrka och ÖKA (fast ÖKA är när det kommer till kritan inte så obundet som det kan verka). Tydligen finns det en rädsla för att kyrkan skulle bli alltför kyrklig utan partipolitik och därför ser de politiska partierna som sitt ansvar att till varje pris behålla kontrollen över kyrkan. Därför trummar man också ihop partifolket på valdagen för att lägga sin röst på partiet, även om de annars aldrig gör sig besvär om att komma till kyrkan, eller lyfta ett enda finger för kyrkans bästa. Hur frustrerande är inte det för den som frivilligt eller avlönat sliter och släpar för att kyrkan ska vara en levande kyrka där människor av alla slag kan finna tröst, gemenskap, ja t o m med Gud? När valdagen kommer, då dyker de upp, de som aldrig visar sig annars, för att lägga sin röst på ett parti som, inte så sällan, är direkt kyrkofientligt i sitt partiprogram.

Svenska kyrkan skulle naturligtvis ha gott om utmaningar de politiska partierna förutan, och det finns knappast nån som tror att då plötsligt skulle allt bli bra. Men utan partipolitiken skulle iaf kyrkan kunna vara kyrka på riktigt och kunna ägna sig åt att vara just det.

Ondskan på riktigt

Allt sedan Hedenius-debatten på 50-talet har Gud av många svenskar betraktats som ett slags sagofigur. Den naturliga följden av detta blir ju också att djävulen ses som en, visserligen aningen mer skrämmande men dock, påhittad figur. Kanske är det t o m så att vi lever i en slags verklighetsfrämmande bubbla i det här landet och det är inte förrän vi dristar oss till en ordentlig utblick som vi upptäcker att både Gud och djävulen är verkliga krafter. Gott och ont existerar i realiteten. De är inte uttryck för antingen framgångsrik eller misslyckad socialisation.

Cordelia Edvardson sätter fingret på detta, i dagens SvD, där hon beskriver sitt försök att förstå sig på det land som hon levt på distans ifrån under sina många år som korrespondent i Mellanöstern. De exempel hon lyfter fram kan man förstås diskutera, men det jag fastnade för var hennes konstaterande att: ”ondska är ingenting att leka med”.

Det finns en aningslöshet i vårt land om att ondskan bara är på låtsas. Den dagen vi upptäcker att den är på riktigt, då kanske det också finns utrymme för att också ta Gud på allvar.

Detta skrivs på Skärtorsdagen 2009. Ikväll firar vi mässa. Konkret och jordnära påminns vi om Guds kamp med ondskan i varje människa, om Jesus försonande och ställföreträdande lidande och död, om ondskans och godhetens realiteter. Under de närmaste dagarna får vi häpna och hänföras av Guds självutgivande kärlek som leder var och som tror från döden till livet.

Recension

Fick i min hand ”Mission – Förvandling-Försoning-Upprättelse”, det första häftet i en serie om fem med namnet ”Samtal om mission”, som kyrkokansliet i Uppsala och Västerås stift ger ut tillsammans. Häftet är ett försök till sammanfattning av ”Mission i kontext”, ett dokument utgivet av Lutherska världsförbundet (LVF) från 2004, till hjälp och inspiration i diskussionen om mission.

När jag läser LVF:s originaldokument ”Mission i kontext” fascineras jag över den evangeliska radikalitet som där kommer till uttryck. Gång på gång påminns jag om hur viktig missionen är och hur viktigt det är att vara en missionell församling, som förkunnar Kristus just som titeln vill antyda till förvandling, försoning och upprättelse i en värld präglad av synd och ondska. Men i kyrkokansliets sammanfattning finns inte mycket av detta kvar. Genomgående är de avsnitt som tydligast talar om synden, ondskans verklighet, försoningen i Jesus Kristus, den Helige Andes gåvor, bönens kraft och evighetshoppet förenklade intill oigenkännlighet eller helt enkelt överhoppade i sammanfattningen.

Pelle Söderbäck skriver dock redan i inledningstexten att detta är en sammanfattning och därmed också en tolkning av ”Mission i kontext”. Och visst är det så, fast det är snarare en komprimering än en sammanfattning. Det är ett antal så gott som ordagranna utdrag ur originaldokumentet som är sammanställda till en ny text. Att det är en tolkning är också rätt klart, men en märklig sådan, eftersom det mesta av teologi är borta och det som blir kvar är en blodfattig text som försöker uppmuntra till goda gärningar, men utan någon mer bestämd grund, vare sig i Skriften eller annorstädes. På sina ställen är det t o m svårt att tro att detta skulle vara oavsiktligt, t ex när originaltextens: ”Evangeliet är först och främst det glada budskapet om Guds nåderika rättfärdiggörelse av syndaren genom tron på Jesus Kristus” sammanfattas med: ”Evangeliet är ett glatt budskap till människan och världen”.

Dessutom har man i sammanfattningen helt hoppat över originalets avsnitt om Ordet och sakramenten och nödvändigheten av den Helige Andens gåvor. Att plocka bort detta ur ett samtalsdokument för mission är för mig helt obegripligt.

Att LVF:s ”Mission i kontext” bitvis är en rätt komplicerad text håller jag helt med Söderbäck om. Det märks också på sina ställen att den är en produkt av många olika bidragsgivare med olika betoningar och hjärtefrågor både kulturellt och teologiskt. Men just därför är den också så spännande! För en svenskkyrklig läsekrets behövs rimligen något slags hjälp för att kunna tillgodogöra sig den. Men om man får något som påstås vara en sammanfattning i sin hand, inte kommer man då att bemöda sig att läsa den något längre, mer svårtillgängliga originaltexten? Åndå är inte det 30-sidiga originalet mer komplicerat än att de flesta församlingsaktiva skulle kunna ta sig igenom det.

Hur spännande hade det inte varit om man istället för en sk sammanfattning hade gjort en studiehandledning till LVF:s text! På så vis hade man ju tvingat oss läsare att konfronteras med innehållet utan att gå miste om all den teologi som finns där, samtidigt som vi skulle kunnat få förklarat och utrett de krångligare avsnitten. Istället får jag i min hand ett litet häfte med namnet ”Mission – Förvandling – Försoning – Upprättelse” med en intetsägande teologi som knappast sporrar någon till att samtala eller tänka själv. Som tur är finns originalet att ladda ner i pdf-format på Svenska kyrkans hemsida Och trots att det är lite svårtillgängligt är det mödan värt. LVF:s ”Mission i kontext” är nämligen något att samtala om och låta sig utmanas av till reflektion och självständigt tänkande. Problemet är inte kyrkokansliets text i sig. Problemet att det är så mycket viktigt och nödvändigt som inte fick plats där.