Prästers brott

Präster är inte ett dugg bättre än andra. Och inte så särskilt mycket sämre heller. Vi är ungefär som folk är mest. Fast ibland med ett stort förtroendekapital att axla och förvalta. Ibland inte det heller…

Och när det gäller förtroenden är det också viktigt att det finns strukturer i organisationen som hjälper till att hålla oss människor inom sunda och vettiga gränser. Det gäller nog om allt ledarskap, men inte minst andligt sådant. Därför är det mycket bekymmersamt om präster ska kunna komma undan brott lindrigare än andra. När det gäller katolska kyrkans inställning till sexualbrott verkar det ha funnits och kanske fortfarande finns en sådan praxis. Detta är dessvärre kanske inget unikt för just katolska kyrkan. Men i DN skrivs det idag om att just påven skyddar brottslingar.

Att smussla undan den typen av övergrepp och brottslighet leder naturligtvis inte till något gott, även om det kortsiktigt kan vara det enklaste. Men allt ska en nån gång bli uppenbart, förr eller senare. Och det borde kyrkan veta om någon.

Sen är det också frågan hur mycket som egentligen är sant och vad som är medias vinklar på hela storyn. Tystnadsplikten och allt det som skyddas av den kan ibland spela oss märkliga spratt.

Annonser

Det är mycket nu…

Hur ska man hinna med allt? Bibelstudium, Taizémässa, avtackning av konfirmandassistenter, sorgehusbesök, personalärenden, höstens programplanering, sommarjobb osv. Alltihop meningsfullt och inspirerande, men när det kommer på en gång, lite mastigt och med risk för att bli forcerat. Så blir det när man lovar för mycket och spar arbetsuppgifter lite för länge… Alltså, ingen annan att skylla på än sig själv. Nästa vecka blir lugnare, skönt.

Gud, ge mig samling att kunna möta de människor jag ska möta med hel uppmärksamhet och i lugn och ro. Och hjälp mig att begränsa mig så att jag kan vara helt närvarande där du vill att jag ska vara.

Pingst

Äntligen har jag fått fram mina rullskridskor (eller inlines som de kallas på nusvenska) och åkt en rejäl tur! Tack igen mina kära syskon som såg till att jag fick dessa kula prylar på min 30-årsdag för längesen.

Annars har jag ägnat dagen åt att fira högmässa i Almby kyrka och äta tårta tillsammans med konfirmander och föräldrar, ta en tupplur i brassestolen i uterummet på eftermiddagen och slå en signal till mor idag på mors dag. Uterummet så här års är förresten så nära paradiset man kan komma tror jag. Varmt och grönskande, med fågelkvitter och känslan av att sitta utomhus, trots inglasning. Dessutom kan vara helt ifred där, helt stilla. Visst var det väl i den stilla susningen som Gud talade till profeten Elia?

Tänk på vilodagen

Sedan Anndag pingst blev vardag i almanackan har pingsthelgen blivit en ”vanlig” helg, dvs affärerna har öppet som vilken söndag som helst. Är det någon som är förvånad? Möjligen Sten-Gunnar Hedin, åtminstone av hans kommentarer i DN att döma. Inte tror heller jag att hans uppmaning till återhållsamhet och sans har någon som helst verkan.

Däremot skulle vi alla må bra av att ta det tredje budet (Tänk på vilodagen, så att du helgar den) på betydligt större allvar än vad som är fallet idag. Stress och utbränning är bara små symptom på det alltför uppskruvad liv de flesta av oss lever. Att till och med Gud vilade på sjunde dagen är väl ett tecken så starkt som något. Gud vet att det inte hjälper att bara prata. Alltså går han före med gott exempel. Den som vill följa efter är således i mycket gott sällskap!

Kyrka i förfall

Dagens Brännpunkt i SvD är skriven av Lars B Stenström och Lars Ekblad angående tillsättningen av domprosttjänsten i Visby. Bägge sökte, utifrån goda meriter, men ingen av dem fick tjänsten. Istället gick den till den betydligt mer oerfarne (men knappast nån novis, som påstås i artikeln) Mats Hermansson. Stenström och Ekblad talar i egen sak, vilket kan tyckas problematiskt, men samtidigt finns en del saker i deras artikel som visar på hur subjektivt och godtyckligt det verkar ha gått till.

Att vara ”handboksfundamentalist” måste väl vara något av domprostens profil-uppgift näst biskopen. Att präster ute i stiftet experimenterar och prövar nya uttryck kan väl ha sin poäng, men på så centrala tjänster som domprosttjänster bör väl rimligen kontinuitet och stabilitet vara viktigare karaktärsdrag.

Alldeles oavsett hur gången varit tänker jag att detta bara är ytterligare ett tecken på en kyrka i sönderfall. Desto viktigare att vi på gräsrotsnivå tar ansvar för vår lilla plätt av kyrkans stora åker. Om inte stiftsledningen kan visa en väg måste vi finna den och följa den själva.

Indirekt blir detta en uppmaning till än intensivare förbön för kyrkan och för alla de människor som får allt svårare att uppfatta det frihetens evangelium som det är kyrkans uppdrag att leva och förkunna. Låt oss be om nytt liv för den djupt splittrade och näst intill döende Svenska kyrkan. Återuppståndelse är väl något av Guds specialitet, så det finns ingen anledning till egentlig oro även om kyrkan tillsynes håller på att helt falla i bitar. När Guds Andes vind får blåsa, då kan också Svenska kyrkan bli det hon är kallad att vara!

Sen undrar jag om Stenström och Ekblad verkligen skulle velat ha domprosttjänsten i Visby. Ingen av dem verkar ha något vidare förtroende för biskop Koskinen, så varför de är så besvikna över att slippa vara alldeles i närheten av honom kan jag inte riktigt förstå 😉

Färre döpta

Allt färre väljer att döpa sina barn, läser jag på Kyrkans tidnings hemsida. Från att länge ha legat högt har alltså även dopstatistiken börjat sjunka ordentligt. För någon vecka sedan kunde vi i bl a Dagen läsa om hur konfirmationsstatistiken har sjunkit under 40-procentstrecket (i Strängnäs stift är siffran drygt 20 procent). Visserligen verkar de som faktiskt konfirmeras vara mycket nöjda med sin konfirmationstid, men ytterst få räknar med att fortsätta delta i gudstjänstlivet efter konfirmationen.

Men nu verkar det som om samma nedåtgående kurva på allvar börjar gälla också dopen. Inte direkt förvånande, men ändå inget som man heller kanske räknat med. Men nu finns siffrorna svart på vitt. Det går inte att komma undan.

Ändå fortsätter Svenska kyrkans företrädare tala om kyrkan som en folkkyrka och att vi ska fortsätta vara det. Visst, vi ska ta vårt ansvar och fortsätta tjäna svenska folket och vara en öppen kyrka, men det är en illusion att tro att svenska folket räknar Svenska kyrkan som sin kyrka.

För att vända de sjunkande siffrorna både vad gäller konfirmation och dop behövs knappast flashiga reklamkampanjer. Det som verkligen skulle få svenskarna att vilja ha med kyrkan att göra vore något slags väckelse eller andligt uppvaknande. Det är en levande tro som behövs, inte käcka sloganer eller lågtrösklade jippon. Svenska kyrkan måste våga räcka Jesus till svenskarna om de ska ha någon som helst anledning att söka sig till kyrkan. Det behövs en levande gemenskap och en tilltro till den Helige Andes förvandlande kraft.

”Helige Ande, låt din röst,
högt om Guds gärningar tala.
Vittna för tron om korsets tröst,
krossade hjärtan hugsvala.
Visa oss Guds rättfärdighet,
låt oss få se din salighet.
Helige Ande, fräls oss!”
Sv psalm 161:3

Palestinsk visdom

Diakon- och prästdagarnas dag två inleddes med laudes i Olaus Petri kyrka i morse. Därefter följde en av höjdpunkterna: Mitri Raheb, palestinsk luthersk präst från Betlehem, som delade med sig av sina erfarenheter av hur trovärdighet byggs i en omöjlig kontext, se nedan.

Efter två sessioner med seminariesamlingar av olika slag avslutades dagen med en sändningsmässa i OP kyrka. Då fick möjlighet att påminna oss om och förnya våra prästlöften under ledning av biskop Hans-Erik Nordin, som också celebrerade mässan. Vilken fest! Med en organist som Ulf Samuelsson kan psalmsång omöjligt bli något tråkigt. Vilken glädje att få fira gudstjänst så fullödigt och inspirerat, där liturgin fylls till brädden av liv: en fest inför Guds tron!

Några av Mitri Rahebs tio lärdomar om kyrkans trovärdighet (som jag uppfattade dem):

1. Vikten av att lyssna, också till det som inte sägs. Att lyssna och sedan våga leda är att vara trovärdig.

3. För att vara trovärdig behöver kyrkan hålla fast vid sin kallelse och förbli i den. I Mellanöstern talas mycket om fredssamtal, utan att dessa leder någon vart. Det är fredsstiftarna som prisas saliga av Jesus – inte fredstalarna.

6. En profetisk röst måste ibland också tala emot sitt eget folk. Guds rike är alltid större än våra nationaliteter.

8. En trovärdig kyrka förkunnar uppståndelsen mitt i dödsskuggans dal. Kyrkan ska praktisera det kristna hoppet, vilket inte är detsamma som optimism. Hopp är att förändra verkligheten, inte att vänta och se om verkligheten (förhoppningsvis) förändras till det bättre.

10. Peka på Honom! Visa på Jesus! Nåden innebär att vi inte kan åstadkomma trovärdighet, men att han gjorde det åt oss. Därför behöver vi inte oroa oss över vår frälsning, utan kan obekymrat och befriat ägna åt oss att arbeta för att förbättra människors levnadsvillkor.

Se också: http://www.holyland-lutherans.org/index.html