Näste ärkebiskop träder upp

Nu tar allt fler av de anglikanska biskoparna till orda. Den ugandiske ärkebiskopen Henry Luke Orombi (också han närvarande i All Souls, London den 1 juli) skriver i TimesOnline om sin besvikelse över brutna överenskommelser och dubbelspel i relation till den amerikanska Episkopalkyrkan.

Annonser

Lambethanalys

Den anglikanska Lambethkonferensen har nu pågått i två veckor. Som det verkar har det varit veckor av god gemenskap, fördjupande bibelstudier, storslagna gudstjänster, intressanta föredrag och ”happenings”, viktiga manifestationer och mängder av informella kontakter och länkar etablerade. Allt detta är naturligtvis gott och väl, om inte…

Ärkebiskopen i Buenos Aires, primat för Latinamerikas anglikaner, Greg Venables (som jag för övrigt mötte i All Souls i London för en månad sedan) uttrycker idag sin frustration över att man ännu inte kommit till de verkliga stötestenarna. Värt att notera är att ärkebiskop Venables inte hör till dem som bojkottar Lambeth, utan han finns närvarande och deltar i samtalen. Men det är en pessimistisk ärkebiskop som tar till orda idag. Han frågar sig hur den nu föreslagna pastorala forumet (ett slags ansvarsnämnd) skulle kunna vara lösningen när primaterna i flera omgångar misslyckats med att komma fram till en hållbar lösning. Något uppgivet konstaterar han att The North Americans have said they’re not going to move back and those who have left their national churches are unlikely to go back.” vilket just är de två avgörande förutsättningarna för att hålla ihop den anglikanska gemenskapen, enligt både arbetsgruppen och Rowan Williams (ärkebiskopen av Canterbury).

Det ser alltså ut som om den anglikanska världsgemenskapen i sin nuvarande form möts för sista gången just dessa dagar. Efter denna Lambethkonferens kommer verkligheten se annorlunda ut. Nordamerikanerna kommer möjligen kalla sig anglikaner även fortsättningsvis, GAFCON-gänget kommer se sig som de ”sanna” anglikanerna, de högkyrkliga kommer troligen göra allt för att ansluta sig till Rom, de evangelikala kommer troligen ansluta sig mer eller mindre till GAFCON, Church of England kommer i hög grad lägga locket på och fortsätta som tidigare och låtsas som Canterbury fortfarande är en den samlande punkten inom Anglikanien.

Men att det skulle finnas så mycket att kalla samman till Lambeth 2018 är föga troligt. Det kommer att vara en mycket disparat skara biskopar utan något som helst samröre med varandra, förutom att de hör till kyrkor som en gång i tiden växte ur samma mylla, men som nu är helt skilda företeelser.

Jag tycker det verkar som ärkebiskop Venables gör en träffande och riktig analys av läget, även om det måste vara oerhört smärtsamt. Och orsaken till sammanbrottet har ytterst med mänskligt högmod och sturskhet att göra. När vi kristna inte längre vill ge upp vårt eget och böja oss för Kristus, för kyrkans – Kristi kropps – bästa, då finns det inte längre någon framtid som kyrka. Märkligt hur han kunde anförtro sitt uppdrag åt oss, han måste ju ha vetat hur illa vi skulle förvalta det.

Men Gud kommer fortfarande vara Gud och han kommer fortsätta att använda människor för att förkunna budskapet om riket och för att förmedla syndernas förlåtelse och evig salighet till en mänsklighet som irrar i mörkret.

O låt mig få vara en liten kvist
på vinträdet ditt, Herre Jesus Krist!
En plats helt nära dess stam mig giv,
att jag får del av ditt starka liv.

Så flätas vi samman, vi vinkvistar små.
Som blöder och systrar kring Jesus vi stå.
Låt ingen vissna och släppa sitt tag!
Behåll oss i dig till Guds skördedag!

Och rensa och sköt mig, du vingårdsman,
att rikare frukt jag dig bära kan.
Ty blöder jag under din skarpa kniv,
jag vet det ändå: du vill frälsa mitt liv.

Ja, låt mig få vara en liten kvist,
som pryder ditt träd, Herre Jesus Krist.
En plats helt nära dess stam mig giv!
Jag vill få del av ditt hjärtas liv.

                         Sv.ps 784 (EFS-tillägget)

Pride genomskådat

Bitte Assarmo skriver i dagens SvD om den pågående Pride-festivalen. Skönt att någon vågar anlägga något lite av ett kritiskt perspektiv på jippot. Kanske är det först nu som det rätta ansiktet visar sig i all sin ömklighet: rätten att ha sex med vem man vill när som helst, helt oberoende av kärlek och förpliktelser. Men det är kanske inget unik för Pride, utan ganska allmänt spridda uppfattningar, men det är i Pride som det kommer tydligast till uttryck. Undrar bara när folk ska upptäcka att kejsaren är naken…

Det är lätt att kritisera, men inte alltid lika lätt att komma med något positivt själv. Med uppenbar risk för att låta trångsynt eller reaktionär, vill jag ändå hävda att det till syvende och sist trots allt är i evangeliet om Jesus som det riktiga svaret finns att finna, svaret på mänsklighetens totala vilsenhet och rädsla för sin egen ofullkomlighet. I mötet med den lidande, dödade och uppstånde Jesus får livet ett på alla områden annat perspektiv, ett perspektiv där självuppoffring och förnöjsamhet plötslig är förenliga begrepp.

Snabba ryck Dagen?

Dagen må vara noggranna i sina efterforskningar, men nog är det lite vågat att använda The Sunday Telegraph som källa till en så pass uppseendeväckande nyhet som denna. Att Lambeth-biskoparna har diskuterat en massa under också denna dag är ovedersägligt faktum, men att ärkebiskop Rowan Williams skulle hota någon med uteslutning är nog en Dagen-fierad sanning. Williams skulle aldrig själv använda ett sådant språkbruk och skulle sannolikt ställa sig synnerligen förundrad till tanken på att öht utesluta någon ur den anglikanska världsgemenskapen. Det fungerar helt enkelt inte på det sättet. Dessutom har inte Williams varit så lättfångad tidigare, så att tro att han skulle gå i den mediala fällan just den här gången är inte särskilt sannolikt.

Men Dagen kanske har rätt. Det lär väl isåfall visa sig, efter de närmaste dagarnas presskonferenser vid Lambeth och de kommentarer och tolkningar som följer. Och då får jag väl skämmas för att jag la mig i…

Blogg på gott och ont

Jag försöker så gott det går att följa vad som händer vid den pågående Lambeth-konferensen, den anglikanska biskopskonferensen i Canterbury, England. Stora och avgörande frågor avhandlas i och längs både officiella och inofficiella sammanhang och kanaler. Det bloggas t ex friskt på alla håll och kanter och både information och desinformation sprids som en löpeld. Just detta noteras också i ett dokument, som försöker hitta vägar framåt i den nuvarande mycket infekterade situation inom den anglikanska gemenskapen, att den moderna tekniken skapar alldeles nya problem.

När man tidigare diskuterade öga mot öga sker diskussionen idag lika mycket och mer på web-fora, bloggar, chatter och via e-post. Den mängd av information som detta resulterar i gör också att man kan isolera sig och diskutera med meningsfränder enbart i en tidigare otänkbar utsträckning. Detta leder i sin tur till ett uppskruvat tonläge där allehanda okvädningstillmälen florerar på ett okontrollerat sätt. Det är lätt att inse att allt detta leder till en svårhanterlig situation för alla dem som på ett ödmjukt och fridsamt sätt försöker hitta vägar till förståelse och försoning mellan meningsmotståndare av alla de slag.

Detta stämmer naturligtvis till eftertanke också för en bloggare som Prästerik. Igår predikade jag över hur Andens nådegåvor är ämnade för att vara till nytta för Kristi kropp, kyrkan, men att de kan missbrukas på många sätt. Motsvarande kan förstås bloggandet bidra till splittring och oförsonlighet om det används på ett felaktigt sätt, men också till gemenskap och uppbyggelse om det får stå i den Helige Andes tjänst. Min bön denna kväll kommer sålunda att innehålla just detta, om att få blogga till Guds ära och till nytta för kyrkan.

Nådens gåvor

Hade idag förmånen att få predika i vår grannkyrka, Brickebergskyrkan, som hör till Evangeliska frikyrkan (EFK). Vi har som tradition att fira gudstjänst gemensamt två söndagar i januari och två söndagar i juli och nu var det alltså dags igen. Rubriken för 10:e söndagen efter trefaldighet är Nådens gåvor och dagens episteltext är 1 Kor 12:4-11, dvs en nyckeltext om de sk karismatiska gåvorna, eller nådegåvorna. Därför kändes det som en god utmaning att använda den som predikotext och inte evangeliet från Luk 9.

Att tala om Andens gåvor är alltid lite trixigt tycker jag och desto mer i ett sammanhang som åtminstone traditionellt har varit mer vant med de utrycken än vad EFS och Svenska kyrkan är. Men det är väl samma helige Ande som finns i våra kyrkor så varför skulle jag missa det tillfället?

När jag äntrade predikstolen upptäckte jag dessutom att min gode vän pingstpastorn sökt sig dit på sin semester, vilket inte gjorde mig direkt nervös, men ändå så pass att jag blev mycket medveten om hur jag formulerade mig. Nu var det knappast något kontroversiellt innehåll och inte särskilt avancerat heller, men responsen blev god och det kändes som vi fick ett tillfälle att fundera över vilka gåvor och förmågor vi blivit utrustade med, var och en, till tjänst i Guds rike.

Som avslutning på min predikan sjöng jag Lina Sandells gamla sång Gör det lilla du kan, som en konkret påminnelse om att vi alla har ett uppdrag och ett ansvar att träda in i. Det som krävs är att vi försöker och gör det vi kan, varken mer eller mindre. Särskilt den andra versen talade till mig på ett särskilt sätt idag:

Gör det lilla du kan och se icke därpå,
att så ringa, så litet det är.
Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå,
dit din Mästare sänder dig här?
Är det uppdrag du fått än så ringa i sig, 
o var nöjd, att han gav det åt dig.
Sionstoner nr 498:2

Kajak på Hjälmaren

Har idag njutit av sommaren på Hjälmaren, medelst kajak. Kort sagt: underbart. Vi hämtade farkosterna i kanotföreningens förråd strax efter kl 9 i morse. Sedan gav vi oss iväg, nästan ljudlöst, lätt och med en ljum vind i ansiktet (obs! fartvind alltså!). Första stoppet blev längst ute vid Osets fågeludde. Det är långgrunt där kan man säga, men bekymret är inte med kajaken, utan istället med badandet. Det kändes som man fick gå halvvägs till Glanshammar innan det var värt att försöka bli blöt på mer än bara underbenen. Nåja, det var ju kajakande som var huvudgrejen och för den var långgrundheten som sagt inget problem. Fast vi dröjde en stund på land och drack förmiddagskaffe. Efter en stund gled vi tyst förbi Hjälmarsberg och hälsade på korna i viken därbortom, som efter bästa förmåga sökte svalka i skuggan och vattnet. Lunch avnjöts sedan vid Ekeby dreve och därefter var det dags att vända åter till stadens larm. Som tur var fanns lite frukt och godis kvar för att klara av Svartån motströms.

Resonerade lite om tacksamhet. Tänk att vi får ha det så bra att vi får sitta i en kajak på en sjö och bara ha det gott! Det är liksom svårt att jämföra med barnen som vaktar korna i Nakamte. Att livet och tillvaron är orättvis är smärtsamt tydligt när man tänker på det, men kanske är just tacksamheten en nyckel. Det är inte för att vi har förtjänat det som vi har det bra, utan för att det är en gåva. En gåva att njuta, men också en gåva att förvalta och en uppfordran att också dela med sig.

Tack Gud och ge mig vishet och mod att förstå vad jag kan göra för mina medmänniskor.