Rondellhundar och Jesus

Örebro har hamnat på världskartan den här veckan, åtminstone i den muslimska delen av världen. Nerikes Allehandas (NA) publicerande av Lars Vilks rondellhund-Muhammed väcker starka reaktioner på sina håll. Och visst kan man förstå reaktionerna. Ändå är det ju helt inom yttrande- och pressfrihetens ramar att göra som NA. Sen kan man förstås tycka att det är onödigt eller klumpigt eller dumt eller nåt i den stilen. Men de starka reaktionerna från muslimskt håll, i alla fall de mer våldsamma sådana, blir för mig bara en bekräftelse på att islam inte är fullt så tolerant som svenska muslimer vill göra gällande.

Jämförelser har gjorts med motsvarande sk kränkande avbildningar av Jesus. Den stora skillnaden är som jag ser det att ingen bild kan bli mer kränkande än den verkliga händelsen med Jesus Kristus hängande på korset, uppspikad på grund av mänsklighetens ondska och hat. Något motsvarande vore naturligtvis otänkbart överfört på Muhammed, som segrade med svärdet i hand. Det är självklart kränkande att framställa honom på ett nedvärderande sätt. Men Jesus blev så förnedrad som en människa någonsin kan bli; ingen avbildning kan alltså göra det värre.

Ändå är det just detta som är det underbara. Jesus tog förnedringen på sig. Därför blir kränkande bilder av Jesus i första hand en påminnelse om min egen synd som han tog på sig och därmed lyfte av mig straffet. Kränkande bilder av Muhammed däremot torde rimligen bli en påminnelse om att han aldrig lyft av någon syndabörda, bara pekat på straffet för densamma.

Flaggbränningar och protester runt omkring i den muslimska världen blir därför endast en bekräftelse på att Muhammed aldrig kan ge befrielse, det som Jesus ger i överflöd, helt utan att behöva hävda sin rätt eller slåss för sin egen sak. Sen kan även jag tycka att det är ofint att reta upp folk genom att kränka det de håller heligt.

Annonser

Ulf Ekman sträcker ut handen

Lyssnade idag till Ulf Ekman i samband med aKf:s (arbetsgruppen Kyrklig förnyelse) kyrkodagar i Uppsala. Det var mycket fascinerande. Han har ju verkligen gjort en resa från att tidigare ha avskärmat sig från kristenheten i övrigt till att idag föra samtal med pingstvänner, katoliker och nu alltså högkyrkligheten inom Svenska kyrkan. Och han sträckte verkligen ut handen till sina åhörare. Han talade om den karismatiska väckelsen med start på Asuza street och ännu tidigare som något som idag genomsyrar de flesta kristna grupper, inte minst de stora historiska kyrkorna. Han konstaterade också att de gamla skiljelinjerna mellan kyrkorna idag betyder allt mindre. ”Den som menar sig ha rätt, har ett större ansvar att försöka förstå den andre” deklarerade han med tydlig adress till sig själv och sitt eget sammanhang. De rungande applåderna som följde på hans trekvarts långa anförande bekräftade att budskapet gått hem. Återstår att se om någon vågar fatta den utsträckta handen…

Barnens kyrka

Barnens kyrkaNog kan det vara så att värmlänninger ”lôver och lôver”, men inte får så mycket gjort alla gånger. Men det finns verkligen undantag. Som barnen i Skog, de som på 1870-talet byggde den stenkyrka som fortfarande står kvar uppe i skogen. Deras fäder gjorde dagsverken vid bygget av den nya Brunskogs kyrka som stod färdig 1878. Men barnen ville inte vara sämre, utan satte åstad med att bygga kyrka de också. I söndags kväll gjorde mor och far och syster och jag en utflykt bland Brunskogs sevärdheter och tittade bl.a. förbi hos barnens egen kyrka. Imponerande i alla sin enkelhet och fantastiskt roligt att den står kvar ännu 2007. Övriga märkvärdigheter på vår utflykt var Nolby-talla (en 500-årig torrfura) och Stenbroa (en 60m lång stenvall, byggd i början av 1800-talet, tvärs över en liten dalgång) vid Råtjärnshöjda.

Värmlänningen och närkingen

Med anledning av gårdagens liknelse av Jesus om de två bröderna, fick jag en liten kommentar: ”Det verkar som den ene var värmlänning och den andre närking…”

Typiskt att sådant inte kommer förrän efter predikan. Men om tre år när texten återkommer ska jag försöka ha det med.

Frihet eller fjäsk i Etiopien

Idag rapporterar BBC att ytterligare 31 etiopiska oppositionella frigetts ur fängelset. Det är naturligtvis glädjande, men fortfarande finns en hel del att önska innan de demokratiska spelreglerna är uppfyllda. Just nu luktar det mest fjäsk inför det stundande millenieskiftet i Etiopien om tre veckor. Vi väntar med spänning på vad som kommer att hända efter 10 september.

Att säga det alla vet

Överläkaren tillika kommun- och landstingspolitikern Marie-Louise Ekholm i Nässjö sticker ut hakan med att säga det som alla vet, men som helst inte får sägas: att många sexualpartners leder till en ökad smittspridning av sexuellt överförbara sjukdomar. Hon efterlyser en annan attityd till sex. Självklarheter kan tyckas, men genast haglar angreppen över henne: Lägg dig inte i vad människor gör i sovrummet!

Fast om det människor gör i sovrummet innebär stora hälsorisker och ökade vårdkostnader för hela samhället, då kan det knappast vara annat än en politikers ansvar och skyldighet att faktiskt påpeka det. Att det sedan är problematiskt att lagstifta i ärendet inser nog de flesta, men med attitydförändringar kan man komma långt på många andra områden, så varför inte också här. Håll dig i skinnet tills du gift dig med den du bestämt dig att dela livet med och var trogen! Det är det bästa för både samhället och för den enskilde. Det går naturligtvis inte att lagstifta om det, men man måste väl få säga att det?

Något likande gäller för övrigt svenskens tämligen problematiska inställning till alkohol, godis, kvällstidningar, bilåkande, TV mm.

Försoning i praktiken

Läser i Dagen om hur Sydafrikas förre justitieminister Adriaan Vlok erkänt att varit inblandad i mordförsöket av Frank Chikane 1989, numera stabschef åt president Thabo Mbeki. Dessutom ska han ha redan förra året ha tvättat Chikanes fötter i ett slags försoningsceremoni.

Det är svårt att utifrån den kortfattade informationen bilda sig någon uppfattning om vad detta innebär och hur djupt försoningen går både i Vlok och i Chikane. Däremot är det helt klart att den försoningsprocess som Sydafrika arbetat med sedan Apartheids fall är mycket intressant. Att den också tar sig så konkreta uttryck som ceremoniell fotatvagning ger en särskild tyngd och synlighet åt försoningen. I det avseendet har den sydafrikanska försoningen verkligen något att lära oss andra, nämligen att låta försoning ta sig konkreta uttryck i symbolhandlingar och liturgier.

Liksom Gud blev människa för att åstadkomma försoning genom Jesu människoblivande, död och uppståndelse, så behöver all försoning bli kött och landa i inte bara i orden, utan även i våra kroppar. Återstår för oss att lära oss och finna former som fyller motsvarande funktion här, att synliggöra, konkretisera och inkarnera.