Haile är bäst

Nytt världsrekord för Haile Gebrselassie på Berlin marathon igår på tiden 2:03,59. Jag har sagt det förr och säger det igen: Haile är bäst!

Annonser

Diskriminerade präster

Elisabeth Sandlund, chefredaktör på Dagen, skriver klokt om det pågående firandet av att prästämbetet i Svenska kyrkan öppnades för kvinnor för precis 50 år sedan. Nog finns det anledning att fira, men också att dra lärdom av historien.

Att det förekommer diskriminering är ett sorgligt faktum och att det fortfarande drabbar kvinnliga präster är naturligtvis illa. Men är kvinnliga präster mer diskriminerade än kvinnor i allmänhet? Jag kan inte påminna mig ha sett någon sådan jämförelse, men min gissning är att kvinnliga präster är diskriminerade framför allt för att de är kvinnor, inte för att de är präster. Spelar det någon roll tänker någon, diskriminering som diskriminering? Men jag tror att det spelar roll.

För i så fall diskrimineras kvinnliga präster inte i första hand av sk kvinnoprästmotståndare, utan av människor i största allmänhet, män och kvinnor, vi alla som lever i ett samhälle som trots sin världsledande jämställdhet ändå har förutfattade meningar om manligt och kvinnligt. Det är nämligen så att också de manliga präster som är sk kvinnoprästmotståndare är diskriminerade: de misstänkliggörs och baktalas, de förvägras sökta tjänster, trots jämnbördiga eller bättre meriter och i det pågående jubileet är det lätt att få för sig att det är dessa ”svartrockar” som är den främsta orsaken till att kvinnliga präster diskrimineras och kränks. Det sistnämna faller förstås på sin egen orimlighet. Så många är de nämligen inte att de kan få så mycket som 60 procent av de kvinnliga prästerna att känna sig negativt särbehandlade.

Nej, diskrimineringen behöver vi gemensamt hjälpas åt att komma till rätta med. Det är därför knappast någon lösning att utmåla de sk kvinnoprästmotståndarna som den huvudsakliga källan till diskrimineringen av kvinnliga präster. Det är snarast kontraproduktivt eftersom det lurar oss att tro att problemet bara ligger där. Diskrimineringen klarar nämligen vi vanliga människor av på ett skrämmande effektivt sätt helt utan deras inblandning. Risken med att utmåla kvinnoprästmotståndarna som orsaken till diskrimineringen är ju att vi blir blinda för all den diskriminering med annan avsändare som rimligen står för lejonparten av den faktiska diskrimineringen.

F ö är jag säker på att de allra flesta manliga präster, oavsett teologisk ståndpunkt angående prästämbetet, vi motverka diskriminering av kvinnor, oavsett kvinnorna är präster eller inte.

Patrik 1,5

Just hemkommen från bion dröjer sig en rätt skön känsla av stillsam förnöjsamhet kvar. Förtvivlan och frustrationen hittade så småningom till ett slags ro. Jag har nämligen varit och sett Ella Lemhagens Patrik 1,5, (recension i SvD) som trots det rätt uttjatade homo-temat faktiskt lyckas knipa mina sympatier. De ömsint utmejslade rollfigurerna karikeras till ytterligheter och just därför ger de upphov till en stor portion kärlek framför allt till Göran och Patrik, men det är svårt att låta bli att tycka om även den nervige och impulsive Sven.

Att filmen har homo-tema gör ju förstås att jag känner lite extra för den. Men även om det i nån mån är en propagandafilm, är det ingen simplistisk bild av paret Göran och Sven som målas upp. De har sina goa stunder, men har det inte lätt i att hålla ihop sin relation. Och trots allt är det inte homo-grejen som står i centrum, utan den varma och kärleksfulla skildringen av människors längtan efter det som är vanligt, trots livets omöjligheter. Nyckelrepliken: ”Man får lära sig leva med sina ärr” kanske kan vara en god sammanfattning, och då inte bara som ett uttryck för resignation, utan som ett ganska hoppfullt konstaterande. En film att grunna över, helt enkelt.

Strategidagar

Prästerik har tillbringat helgen tillsammans med församlingens kyrkoråd och anställda medarbetare för att samtala om och arbeta med strategier för församlingsarbetet. Det har varit en helg av gemenskap, frustration (ibland irritation), givande samtal, förvirrande tankar, klargöranden, god mat och sköna promenader i färgsprakande höstskog. Och inte minst, gemensam bön och gudstjänst.

Att Svenska kyrkan har en märklig struktur blir så tydligt dagar som dessa. Otydliga besluts- och ansvarssturkturer, enorm bredd i trosuppfattningar och teologi och ibland ganska vaga begrepp om vad kristen tro och Bibeln är, borde rimligen resultera i ett fullständigt kaos och en kyrka i total förvirring och sönderfall. Det förunderliga är att det ändå finns så mycket som fungerar, så många människor som kommer inom hörhåll för evangeliet och så många som är beredda att lägga tid och kraft för kyrkans bästa. För även om vi har olika uppgifter och funktioner i församlingen är det alldeles uppenbart att vi alla vill det bästa för den kyrka vi är satta att tjäna. Detta är naturligtvis ett bevis på att Gud älskar sin kyrka och leder oss med sin helige Ande vare sig vi lägger märke till det eller inte.

Dessutom lyckades vi faktiskt komma fram till några enkla konkreta saker som vi skulle vilja få till stånd för att församlingslivet ska kunna fungera något bättre. Det känns mycket hoppfullt.

Samtidigt finns all anledning att fundera vidare på om inte något drastiskt borde göras för att förändra Svenska kyrkans organisationsstruktur, så att det blir mer lik en kyrka och mindre lik en kommun…

Kristus i oss

Har idag förundrat mig över episteltexten från i söndags, Första Johannesbrevet 4:16-21. Att vår kärlek har sin grund i att Gud först älskat oss är grundläggande, men att ”sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen”, det är hisnande och enormt uppmuntrande. Att den treenige guden så konkret tar sin boning i oss med sin helige Ande när vi döps, det är ofattbart.

Den som är kristen kan verkligen inte berömma sig över att vara bättre eller godare än någon annan, men i den som är Guds barn bor Kristus och Kristus går inte att dölja, han lyser igenom. Inför den yttersta domen får vi, i Kristus, stå rättfärdiga tack vare hans blod. Men också här i tiden, i vardagen får vi utstråla Kristus i mötet med våra medmänniskor. I det spruckna kärlet som är jag, bor universums skapare. Och just pga min egen ofullkomlighet kan hans fullkomlighet stråla ut i rämnor och sprickor.

Uppfordrande då att sträva efter att Kristus ska bli alltmer synlig i mitt liv.

Schyman i kyrkan?

Varav detta nyvaknade intresse för kyrkan, undrar Prästerik, efter att Gudrun Schyman kastar sig in på banan med stor energi? På debattplats i gårdagens Dagen och tydligen i morgondagens Schyman i TV8 ger hon sig i kast med att kritisera Svenska kyrkan.

Att många svenska tillhör Svenska kyrkan av gammal tradition och vana är ju knappast särskilt uppseendeväckande att påstå, men att så många som 28 procent av befolkningen faktiskt skulle vilja bli medlem i Svenska kyrkan tycker jag är otroligt glädjande (fast Schyman hade nog tänkt att jag skulle bli ledsen över att så många som hälften påstår att de inte skulle välja att aktivt inträda i kyrkan om de varit tvungna att fatta beslutet idag…)

Sen tycker jag att det är så oerhört tröttsamt (och dessutom felaktigt) att komma dragandes med det förment vitt utbredda sk kvinnoprästmotståndet. Visst tvekar också jag på om det omtalade 50-årsjubileet verkligen är något att fira, men av andra orsaker. Själva beslutet kan jag gärna fira, men de 50 åren som passerat sedan dess av okristliga maktmetoder känner jag ingen vidare glädje över att fira. Visst är det en glädje att både män och kvinnor kan tjänstgöra vid altaret tillsammans, men var är respekten för alla dem som utifrån sin ärliga och gudfruktiga läsning av Guds ord inte för sitt samvetes skull kan tro att det skulle vara riktigt?

Nu är det ju dessutom så att de förmodligen är en minoritet inom kyrkan, så att komma och påstå att Svenska kyrkan generellt skulle präglas av sk kvinnoprästmotstånd är ju helt befängt. Samtliga biskopar viger kvinnor till präster och man kan inte ens bli kyrkoherde om man inte har rätt åsikt. Vad krävs mer? Ska man inte föreslå att alla de män och kvinnor som tror att prästämbetet är förbehållet män ska bestraffas på något mer kännbart sätt: fängelse kanske? Vore inte det logiskt, Schyman? Bunt ihop dem och slå ihjäl dem! eller nåt?

Att kyrkan skulle be om ursäkt för att den ännu inte utplånat alla dem som läser Bibeln på ett annat sätt än mittfåran är ett föga kristligt handlande. Men det är klart, utifrån Schymans feminist-kommunistiska grundsyn, så är det naturligtvis så ett samhälle måste styras. Alla ska antingen med i samma fålla, eller tillintetgöras.

Men det än mer intressanta med Schymans kyrk-intresse är ju att hon öht bryr sig om att öda kraft på en organisation hon verkar tycka så illa om. Tydligen finns det trots all liberateologi något anstötligt kvar i Svenska kyrkan, vilket ju är mycket glädjande! Eller är det möjligen så att Schyman i kyrkan ser en potentiell plattform för hennes egna maktambitioner. Kanske kunde kyrkfolket vinnas över till F! eller Vänstern om de bara insåg hur mycket bättre det skulle vara med Das Kapital istället för Bibeln? Jag anar att Schyman har missbedömt kyrkfolket.

De trogna gudstjänstfirarna i Svenska kyrkan låter sig inte styras – trots starka politiska påtryckningar av olika slag – av politiska ideologier, utan av kyrkans Herre, den uppståndne och levande Jesus Kristus. Den kraften må vara okänd för Schyman, ändå är det den som upprätthåller också henne dag för dag.

Etiopisk försoning

Jag läser på EFS hemsida och Kyrkans Tidnings att de två Mekane Yesus-kyrkorna i Etiopien låtit försona sig med varandra och gått samman igen efter tolv års separation. Vilken glädje det måste vara för alla inblandade liksom för oss som står lite vid sidan av! Detta är något vi längtat efter och bett om i många år och plötsligt verkar det moget, det som tidigare sett så omöjligt ut!

Trots detta kan jag inte hjälpa att det finns en lite oroskänsla med i det hela. Är det verkligen försoning på riktigt, eller är det så att ekonomiska och politiska realiteter har tvingat den svagare till underkuvelse, så som det lätt blir när vi människor styr och ställer? Och hur har man löst den etnisk-språkliga problematiken som, åtminstone delvis, orsakade splittringen i mitten på 90-talet? Min bön är att man hittat just en sådan Kristus-präglad försoning, att den kan leda till frihet och sann evangelisk glädje.

Att den synliga enheten är viktig är alldeles uppenbart, men den behöver också bygga på verklig enhet – inte i gemensam etnicitet eller språk – utan i Jesus Kristus, i vilken vi inte längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, karismatiker eller traditionalist, hög- eller lågkyrklig, oromo eller amhara, EFS:are eller ELM:are, etiopier eller eritrean, evangelisk eller ortodox, rik eller fattig, osv. Det är Kristus – och endast i honom – vi är ett!