Kungen om Kungen

Att kungen tror på Kungen vet vi nog allihop, men jag blev ändå glad när jag hörde kung Carl XVI Gustaf tala om Jesus som världens frälsare. Jag satt i bilen och kom av en händelse att höra inledningen på kungens jultal till svenska folket, när det gick i repris i kväll. Det var en varm och livgivande ton som strömmade ut genom högtalarna när kungen refererade till julotta och midnattsmässa såsom tillfällen att höra om världens frälsare. Sen hann jag inte höra hela talet, men gladdes åt att vi trots allt har en kung som räknar sig till Kungen. Nog är det ett litet hoppets tecken i Sverige.

Julaftonsmys

Här i Sörbykyrkans storstuga myser vi just nu för fullt. Lutfisken är avnjuten och nu ser vi fram emot kaffet och godiset. Brasan värmer gott och ljuset skapar stämning i kapp med julmusiken. Bara synd för er som inte är här 😉

God jul!

Utnötningsmantra

Som ett inlärt mantra upprepas åsikterna att den är diskriminerande, som hävdar att äktenskapet mellan man och kvinna är något annat än partnerskap mellan två män eller två kvinnor. Nu är det Lars Ohly och Liselotte Olsson, som på SvDs Brännpunkt stämmer in i mantrat.
Trött och rätt uppgiven konstaterar jag att antingen har dessa människor inte förstått argumentationen, eller också vet de att eftersom det inte finns några goda motargument är enda möjligheten just utnötningsmetoden. ”Om vi bara upprepar tillräckligt många gånger att de diskriminerar, ja då är det så”, tycks taktiken vara. Problemet är att en lögn som upprepas aldrig så många gånger, kommer att förbli en lögn. Att man kallar lögnen för sanning gör inte lögnen mer sann, snarare mer lögn.

Snart reser vi!

Nog verkar det ganska lockande att resa till Etiopien, åtminstone i det här glada gänget. Och visst, nu börjar resfebern så smått infinna sig. Om en vecka är det meningen att vi ska befinna oss någonstans över Nubiska öknen på väg från Istanbul till Addis Abeba.

Även om jag vet att det är lite trixigt ska jag göra vad jag kan för att plita ner lite bloggar också under veckorna i Etiopien, kanske inte varje dag, men så ofta det nu går.

Knappast överdrivet

Etiopiens premiärminister Meles Zenawi tycker att FN överdriver krisen i Somalia. Delvis handlar det om en indirekt kritik emot Etiopiens intervention i grannlandet. Huruvida den kritiken är berättigad eller inte får vara osagt, men att situationen är i Somalia är en humanitär kris behöver man inte vara expert för att inse: landet har stått utan fungerande regering och statsapparat sedan 1991, då dittillsvarande diktatorn Siad Barre störtades.

En älskad lort

Har idag återigen blivit påmind om Guds nåd och oändliga kärlek till oss människor, inklusive mig själv! Efter en intensiv och innehållsrik helg med fantastiska julkonserter i lördags, en söndag med gudstjänst och gemenskap och idag, tre julkonserter för skolorna i området, överväldigas jag över att det faktiskt är sant! Gud kom hit som ett litet barn och blev som jag, mitt i min småskurenhet, min ovilja att lyssna på honom, min oförsonlighet. Att han överhuvudtaget tänkte tanken, ja, att han också faktiskt lät det gå från tanke till handling!

Själv är jag ju bara en ”liten lort”, som Jonatan Lejonhjärta i Astrid Lindgrens värld, uttryckte det. Ändå ser Gud inte lorten i första hand, utan den pärla, den guldklimp han själv har skapat till sin avbild. Han ser den fulla potentialen och är beredd att ge sig själv för att jag ska bli den han tänkte. Det är för stort för att jag ska klara av att ta in det. Ändå är det alltså sant.

Mose uttryckte det på detta sätt:
”Herrens ära vill jag förkunna. Prisa vår Guds storhet! Han är vår klippa, hans verk är utan brist, hans vägar alltid de rätta. Han är en trofast Gud, fri från allt ont, han är rättfärdig och rättvis. Med tiden sveks han av sina barn, ett falskt och bakslugt släkte. […] När Herren gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob Herrens andel, Israel hans arv och egendom. Han fann honom i öknen, i den ödsliga, ylande ödemarken. Han gav honom värn och vård, skyddade honom som sin ögonsten.”
(5 Mos 32:3-5, 8-10)

Tävling i pepparkaka

dsc02291.jpgdsc02294.jpgMed stor kreativitet tog sig de båda lagen an uppgiften att skapa något helt nytt av tre pepparkakshus-satser. Sörbykyrkans hemgrupper samlades i eftermiddags till julfest och tävling i pepparkaka.

Herrlaget gav ett idrottsligt perspektiv och skapade en fotbollsarena där matchen mellan Karlslunds IF och Manchester United uppenbarligen slutade 5-1. En smärre sensation bara det. Konstgräs verkar ju duga på fler håll och när laget fick kritik för det sparsamt inredda kommentatorbåset avfärdades detta med en kontring.

Damlaget å sin sida höll sig till en mer sakral stil och byggde Lucia-kyrkan med dristiga lösningar, inte minst vad gäller klockstapelkonstruktionen. En liten diskussion uppstod om prästen var en valross eller om valrossen var präst. Också korset högst upp på lanterninen måste betraktas som en rätt vågad konstrution, som dock visade sig hålla t o m för kristyrdekoration.

Det hette ju att det skulle vara tävling, men med så utomordentligt avancerade tävlingsalster konstaterades att Lucia-kyrkan vann damklassen och fotbollsarenan vann herrklassen.

Glädje och förtvivlan

I eftermiddag och kväll har vi haft julkonserter med efterföljande julbord i Sörbykyrkan. Sextio barn och vuxna har bjudit på det allra bästa i julmusikväg och ett tiotal har arbetat så svetten lackat med att servera ett utsökt julbord.

För en och annan kan det säkert kännas konstigt och motbjudanden med den festliga uppsluppenheten som präglat den här eftermiddagen, särskilt med tanke på den vecka som gått här i Örebro. Jag tänker på det brutala mordet på Fuat Deniz i tisdags eftermiddag.

Det har varit en annorlunda luciavecka, smärtsam, obegriplig och näst intill outhärdlig, åtminstone för oss som befunnit oss i Örebro. Kanske är det just därför desto viktigare att vi får påminna oss om att julens glädje faktiskt handlar om att Gud kom hit till oss för att rädda oss från mörkret, döden och ondskan. Julens glädje är inte i första hand för matens och tomtens skull. Julens glädje är långt djupare än så. Gud har fötts hit till jorden som en människa och öppnat vägen från döden till livet.

Det är samma djup som gläds över Guds gåva som också gråter i förtvivlan över ondskans härjningar emot livet. Och då finns det anledning också till uppsluppen glädje, även en sån här vecka, just för att Jesus kommer till oss, för att dela våra villkor, vår sorg och förtvivlan, vår längtan och vår glädje.

Och visst blev det en fantastisk kväll. Julens budskap blev levande på djupet. Sången värjde sig inte för smärtan. Jesus är här.

Pepparkakskyrka årgång 2007

Pepparkakskyrka 2007Såja, till slut blev den färdig, en något mer komplett pepparkakskyrka än fjolårets. Bättre vet jag inte, men viss utveckling har skett på en del håll, medan annat har försämrats. Att jag fick god hjälp i starten gjorde det hela lättare.

 Å andra sidan är det möjligt att just den hjälpen ökade risken för allmänt pepparkakshögmod, så att projektet svällde ut jämfört med förra året. Årets pepparkakssörbykyrka illustrerar faktiskt originalet i sin helhet, med undantag för klockstapeln. Högmod möjligen, men det lär nog tas ifrån mig så snart jag ger mig på projektet att flytta hela bygget just till Sörbykyrkan. Risken för ras torde vara överhängande, såvida inte högre makter håller sina skyddande händer över det hela, eller ännu hellre under det hela. Ändå är det just det våghalsiga företaget jag har för avsikt att ge mig i kast med, något annat är liksom inte att tänka på.

Nåja, högmod eller inte, arbetet har varit just så frustrerande och pilligt som jag befarade, men också så avkopplande och befordrande av kreativa idéer som jag hoppades.

Hedra Fuat

Idag fredag 14 dec kl 16 – 21, och imorgon lördag kl 13 – 21 kommer det att vara sorgesamling i Syrianska föreningens stora hall brevid S:ta Mariakyrkan i Varberga. Var och en som vill hedra Fuat Deniz minne och hans syrianska sammanhang är välkommen att göra ett besök där.

Rent praktiskt går det till så att man kommer dit, hälsar på dem som är där, sitter en stund, kort eller länge vilket man har tid med, och artigt tackar för sig innan man går därifrån. Att komma, om så bara för en liten stund, är ett konkret sätt att visa sin delaktighet i sorgen.