Bön för biskop Emanuel Panchoo

Läser på www.efs.nu om att den alldeles nytillträdde biskopen i EFS systerkyrka i Indien ELC-MP förlorat sin hustru i en motorcykelolycka i Nagphur. Tar därför också tillfället i akt att uppmana till bön för biskop Emanuel Panchoo och hans närmaste, inte minst sonen Shekem som också skadades i samma olycka. Den lutherska kyrkan i Madhya Pradesh lever under rätt speciella omständigheter mitt i en massivt hinduisk omgivning och med EFS som sin så gott som enda internationella kontakt.

Jag fascineras också över det faktum att vi faktiskt får stå i relation till systrar och bröder i Kristus så långt borta. De är beroende av oss och vi är beroende av dem. Kanske ser vi inte det i vardagslivet, men när vi någon gång får chansen att mötas blir det så tydligt att vi hör ihop. Själv hade jag förmånen att besöka ELC-MP under några veckor våren -94. Det var en stor upplevelse som satt en hel del spår.

Annonser

Etiopien till nyår!

Nu är det snart dags för den första presentationen av vad resan till Etiopien över nyår kommer att innebära i strapatser, möten, resor, mat, gudstjänster, kostnader och tidsramar. På torsdag kväll kl 19 i Sörbykyrkan kommer dessa och andra detaljer att läggas på bordet. Sen får vi se om det är nån som fortfarande vill följa med 😉

”Låt barnen komma till mig”

Vad gör de föräldrar sig skyldiga till egentligen, som undanhåller sina barn dopets gåva? Det var en av de frågor som jag försökte plantera i de teologi-studenter som besökte Sörbykyrkan idag. Om det dessutom är föräldrar som själva tror på Jesus och vill följa honom, då blir ju undanhållandets brott bara så mycket svårare. Om nu Jesus har barnets tro som ett slags förebild för hur också vår tro borde vara, då borde det rimligen inte finnas något som helst hinder för att barn också får ta emot dopets frälsande gåva? Om det är dopet som renar oss från synden, då är det väl en gåva vi skulle vilja ge barn så tidigt som möjligt?
Allt talar för att det är inte bara något bra utan snarast livsviktigt att döpa barn så fort det bara går. Varför ska vi låta barnen utsättas för den här världens ondska och elände på egen hand. Dopet är en kraft och ett beskydd som är alldeles för viktigt för att det ska förbehållas vuxna. Vi ger ju barn mat även om de inte vill äta, vi sätter kläder på barn när de ska gå ut, även om de inte skulle välja det om de fick bestämma själva och vi ger barn medicin då de är sjuka, även om få barn gärna sväljer beska piller av egen fri vilja.

Ja, detta är något av det som studenterna från Örebro teologiska högskola fick sig till livs i eftermiddags. Själv blir jag alltmer upprörd när jag tänker på det, att unga och välmenande människor undervisas att hindra sina barn att komma till Jesus. Inte vet jag om den upprördheten är någon direkt hjälp i det ekumeniska samtalet. Helt klart är ju att även baptistiskt skolade föräldrar gör det de tror är bäst för sina barn. Och Gud är nådig och barmhärtig. Men tänk om han också fick chansen att ge dopets gåva till alla de barn som växer upp i kyrkor med en baptistisk dopsyn! Å andra sidan kanske det är så pass andligen levande miljöer att det i någon mån kompenserar för den totala skyddslöshet mot ondskan som vi befinner oss i utan Jesu försoning och den helige Ande. Och kanske Gud ler när han tänker på att det är i en kyrka som Svenska kyrkan som han faktiskt har störst möjlighet att påverka människor eftersom så många där är döpta i späd ålder!

Ojdå, jag blev alldeles engagerad i dopet helt plötsligt. Men ju mer jag funderar över desto mer ser jag hur viktigt det är att även barn får tillgång till dopets gåva så fort det bara går.

Dator och dop

Äntligen har jag fått tillbaka min dator efter ytterligare en reparationsvända (fjärde gången sedan i juni…). Den här gången har de raderat allt på den, så jag har fått återinstallera Office-paket och diverse andra program och inställningar. Nu hoppas jag bara att datorn ska fungera i fortsättningen.  Kanske kan man säga att den varit med om ett slags frälsningsupplevelse. Allt det som tidigare var förvanskat och felprogrammerat och som hela tiden gjorde datoranvändandet besvärligt och otrevligt, allt det är borta och en nyinstallation har skett. Nu återstår att se om det blir någon bestående förändring eller om den gamle Adam gör sig påmind igen. Vem vet…

 Ska imorgon få ta emot en grupp studenter från Örebro teologiska högskola för en genomgång av dop. Intressant med tanke på att det är en baptistsk utbildning. Misstänker att just frälsningskopplingen är en fråga som kommer att beröras. Innebär dopet verkligen en rening från synden, eller är det bara en symbolhandling för min egen överlåtelse? Jag kanske får anledning att återkomma i ärendet. För trots att det är baptistisk utbildning finns där studenter som kommer från kyrkor där dop av barn är en självklarhet, så då bör det rimligen också ingå i utbildningen. För några år sedan gick jag en slags handledarutbildning för just denna slags genomgång, men inte förrän nu har den kommit till användning på riktigt. Ska bli kul tycker jag.

Taizé nyss och i framtiden

Så är Taizé-helgen avklarad. Det blev fantastiskt fint i Olaus Petri kyrka med en flod av orange tyg och massor av ljus både i ljuslyktor i papper och vid ett antal utplacerade ikoner. I fredags eftermiddag var det en febril aktivitet på alla medhjälpare som glatt och villigt tog sig an uppgifterna att ställa i ordning kyrkan, förbereda fika, läsa texter och böner mm.

Sen blev det en mycket fin kvällsbön i fredags och hela lördagen präglades av Taizé och den gästande broder Matthew. Också då blev kvällsbönen något alldeles speciellt med fullsatt kyrka och ljuständning och sånger och böner och texter varvade.

I förmiddags firade vi mässa i Taizé-anda också i Sörbykyrkan, som var rejält ommöblerad för ändamålet. Trots att vi gjorde det i största enkelhet med gitarr/orgel och sång blev det en fin gudstjänst som andades en hel del Taizé, men framför allt stillhet och gudsnärvaro.

Kanske är det just det som är Taizé, att hitta ett lugn och en form för stilla och innerlig gudstillbedjan. Det är hur som helst en bristvara i vår tid och därför skulle det kunna vara så eftertraktat. Taizé har nog framtiden för sig…

Taizé på besök

Gläder mig över att ha en Taizé-volontär boende hos mig den här veckan. Han är här för att förbereda helgens Taizé-möte, som kommer gå av stapeln i Olaus Petri kyrka här i Örebro, fredag till söndag. Det är alltid uppfriskande att ha någon att samtala med över en kopp te vid dagens slut, särskilt när det handlar om teologi och tro på höjden och bredden. Hans ankomst i måndags tvingade mig dessutom till en dittills alltför länge uppskjuten städning av gästrummet, ja faktiskt hela övervåningen, vilket så här i efterhand är en alldeles särskild tillfredsställelse.

I övrigt har förresten hela denna dag präglats av just spännande möten med olika människor. Det är ett privilegium att få vara präst!

Kyndelsmässodagen

Idag fick vi möta Symeon och Hanna, som besökte oss i gudstjänsten i Sörbykyrkan. Hanna, alias Helga, berättade om hur hon hade väntat i så många år på Jerusalems befrielse och nu äntligen hade hon fått möta det lilla barn, som en dag skulle befria, inte bara Jerusalem, utan hela världen från död och mörker. Symeon, alias Henry, berättade på motsvarande sätt om hur han under lång tid väntat och väntat på den dag då Gud lovat honom att se Israels tröst och att han idag, just idag, fått möta de lilla barnet och hans föräldrar här i templet. Vilken glädje de utstrålade, Hanna och Symeon!

Ett litet barn föds och ett hoppets och glädjens ljus tänds i två gamla människors liv. Så är det nog för många som kommer i närheten av små barn, men i det här fallet var det ju så mycket mer. Världens frälsare, Jesus Kristus, hade fötts och trots att han var ett till synes helt vanligt barn, så var han alldeles speciell. De flesta såg ingen skillnad, men Hanna och Symeon hade utrustats med Andens blick och kunde se att detta barn inte var som andra barn. Sen dess har den helige Ande utrustat många med samma slags synförmåga, men fortfarande är det alltför många som inte ser det underbara i att Jesus har kommit.

Hanna och Symeon vittnade om sin längtan och sin glädje att se den uppfylld. Vi får göra det samma. Eller som barnkören sjöng: Jippi waowao jeah, Jesus är min bäste vän!