Andlig balansgång

Ytterligare några dagar intensivt fyllda av innehåll har förflutit i Prästeriks liv. Jag har varit på Oasmöte i Skövde sedan i måndags och när vi nu närmar oss avslutningen imorgon innebär det en summering av några dagar fulla av kära återseenden av goda vänner från när och fjärran, inspirerande och tankeväckande predikningar, medryckande och glädjefylld lovsång och goda, förtroliga samtal om livet som kristen i Sverige i en andligt sett mycket spännande, men rätt ofta också oroande tid.

Dagens reflektion:
Det är inte en alldeles lätt uppgift att hålla en sund och god linje, när många längtande människor samlas i mäktig lovsång, kraftfull förkunnelse, starka böner och stor individuell frihet. Utan den Helige Ande är det förstås helt omöjligt, men även med Andens ledning och hjälp är det en rätt knivig uppgift. Personligen tycker jag att Oas-ledningen gör just detta det mycket bra, även om det inte alltid fungerar. Som sagt, det är en näst intill omöjlig uppgift, men så vitt jag kan förstå har man i Oas ledning också ett mycket medvetet inlyssnande av den Helige Andes röst.

Därför är det också fantastiskt att få vara med och se hur Gud möter människor på ett så påtagligt sätt som här, där den Helige Ande får möjlighet att verka så fritt och så kraftfullt. Tack Jesus för Oas!

Harry Potter-yra

Yes!! Jag fick tag i ett rykande färskt exemplar av den sjunde och sista delen av Harry Potters fantastiska historia. På O’Hare flygplats i Chicago i lördags morse blev jag lycklig ägare (tillsammans med 8 milj USA:re) till ”Harry Potter and the Deathly Hallows” och en gratis tygkasse med bokomslagets motiv tryckt på. Inte minst tygkassen (begränsad upplaga…) kan nog komma att bli dyr med tiden 😉

Oasmöte i Skövde

Snart dags för årets Oas-möte i Skövde. Funktionärer och medverkande inbjuds till förmöte med start vid Husaby källa, en historisk plats med stor betydelse i Sveriges kristna historia. Tänk att få återknyta till rötterna i bön för vårt land!

Personligen ser jag fram emot några dagars uppbyggliga möten och samtal, gemenskap med kristna systrar och bröder och inte minst möten med den uppståndne Herren Jesus själv. Min bön är att det ska bli dagar som kan ge kraft och frimodighet till det arbete som väntar direkt efter semestern, men också till livet i största allmänhet.

Vem skriver historien?

Så har besöket i USA kommit till sin ände och jag är åter i Örebro. Som jag nämnde tidigare är det många intryck som slåss om utrymmet efter en sån resa. Ett intryck jag inte kommer ifrån är den totala omedvetenheten om det kultur/folk-mord som ingick i den amerikanska nationens etablerande.

Ett besök i den lilla staden Mackinaw City i norra Michigan gjorde detta så övertydligt. På den södra stranden av sundet som sammanbinder de stora sjöarna Michigan och Huron ligger denna lilla stad, som under kolonisationsåren kom att bli en knutpunkt för framför allt pälshandel. Här möttes den europeiska kulturen och den uramerikanska på ett relativt fredligt och ömsesidigt sätt, där ur-amerikanerna tydligen uppfattades som en i någon mån jämnbördig handelspartner.

I Mackinaw City finns också resterna av det fort som byggdes av fransmännen och som senare övertogs av britterna innan det flyttades över till den mer lättförsvarade Mackinac Island. Fortet är idag delvis återuppbyggt och det visas upp för turister och besökare på ett levande och intressant sätt, men helt från ett europeiskt/kolonisatoriskt perspektiv. Men den som letar efter något slags kunskap om den ur-amerikanska historien och kulturen letar förgäves, trots souvenirbutikens goda sortiment av böcker och beskrivningar av fortet och händelserna i och omkring det. Det är det nu-amerikanska perpektivet som är allenarådande.

Nu är detta inte något unikt för Mackinaw City eller den nu-amerikanska världbilden. Motsvarande exempel kan vi nog finna också i vårt land, men det som är slående är det tillsynes så medvetna tigandet. När man samtalar med vanliga nu-amerikaner är det uppenbart att det ur-amerikanska perspektivet inte över huvud taget existerar. Man erkänner på en gång att det nog förekommit oegentligheter, men samtidigt har man mycket liten förståelse för något annat perspektiv än sitt eget. Och varför bråka just på en plats som Mackinaw City, där man faktiskt levde i fred och samförstånd i så hög utsträckning?

Men vore det inte lite intressant att också lyssna till de andras berättelse? Skulle det inte kunna vara spännande att lära sig något mer om de människor som levde och verkade just här för bara några generationer sedan? Kanske är det för smärtsamt och kanske är det bara komplicerat att låta de andra komma till tals? Det är ju ändå bara historia…

Etiopiska oppositionsledare frigivna

Det som länge har spekulerats om på den Etiopiska politiska scenen tycks nu bli verklighet: frisläppandet av de 72 fängslade oppositionella ledarna. I fredags släpptes i alla fall 38 av dem, efter att det mer eller mindre tvingats underteckna ett uttalande där de tar på sig skulden för upploppen efter valet 2005.

Själva frisläppandet är mycket glädjande, men omständigheterna ikring är kanske inte lika mycket att glädja sig åt. Etiopiens diktator Meles Zenawi samlar återigen poäng genom att visa sig generös och överseende, utan att det egentligen betyder något över huvud taget.

Nu återstår att se om de frisläppta också tillåts inta sina platser i parlamentet och om de resterande fångarna också kommer att släppas. Att oppositionen skulle få inta alla de platser de faktiskt vann i valet 2005 är naturligtvis otänkbart. Sen är frågan om de verkligen vill ta de platser i besittning som de tilldelades av den sittande regimen och som de direkt efter valet vägrade att inta i protest mot de förvrängda valresultatet.

Kanske är det omvärldens applåder som behövs för att den sittande regeringen ska befria samtliga fångar, applåder som i sig är ytterst tvivelaktiga med tanke på att fängslandena över huvud taget har varit ett brott mot demokratin.

Håhåjaja, det är lätt att bli uppgiven. Men låt oss åtminstone för ett ögonblick trots allt glädjas åt att de nu frigivna fångarna kan få återförenas med sina familjer. Vad gäller framtiden kan vi bara be och hoppas att de demokratiska krafterna alltmer ska vinna mark också i Etiopien.

Tankar från USA

Efter närmare en vecka i ”Det stora landet i väster”, är jag fylld av intryck och upplevelser. Att få möta människor i samtal och diskussion, i bön och gudstjänst ger verkligen tillfällen till att reflektera över likheter och skillnader mellan kulturer och nationaliteter. Här på det reformerta Western Theological Seminary i Holland, Michigan har jag dessutom blivit inkluderad i den internationella gruppen av studenter, eftersom min värd just är gäststuderande från Etiopien. Hans kurskamrater är bl a från Zambia, Indien och Japan, vilket öppnar för en fascinerande blandning av intryck.

Sen är det förstås alltid så fantastiskt att uppleva gemenskapen bland kristna syskon oavsett kultur och nationalitet.

Med min etiopiske värd har jag naturligtvis diskuterat den ständigt återkommande frågan om språk, etnicitet och gudstjänst. Min ståndpunkt att det inte alltid är realistiskt eller ens önskvärt att fira gudstjänst enbart på sitt eget språk krockar ibland med hans starka längtan efter att uppleva sitt eget språk som fullvärdigt och tillräckligt för att möta Gud på. Med olika bakgrund och historia blir det olika saker som blir viktiga. Våra sår och vår smärta präglar oss och styr våra val. Sorgligt, men oundvikligt. Den spännande utmaningen blir då att göra något konstruktivt utifrån den situationen!

Ett annat huvudspår i våra diskussioner med både amerikaner och utlänningar har varit den amerikanska kulturens olika sidor och uttryck. Nog finns det mycket som är tilltalande och lockande i allt det amerikanska, men samtidigt är det alltför mycket som är knasigt och inkrökt för att man ska kunna ta amerikanerna på riktigt allvar. Grova generaliseringar förstås och därmed totalt missvisande i de enskilda fallen, men som helhet blir ändå upplevelsen att amerikanerna är glada och trevliga, men rätt dumma och mycket omedvetna om omvärlden.

Mellanlandning

Semestern rullar på så sakteliga. Idag har jag varit på en kort mellanlandning hemma i Örebro. Har tvättat kläder, vattnat blommor, klippt gräset, ja allt det där som måste göras och som hör till det jordiska livet. Och så har jag tagit en tupplur i brassestolen på altanen. 

I morgon räknar jag med att dela gudstjänstgemenskapen med vännerna i S:ta Clara kyrka i Stockholm. Enligt SJ:s tidtabell så borde det fungera alldeles ypperligt. Samtidigt är inte den här sommarens erfarenheter av SJ:s punktlighet särskilt upplyftande hittills, så alltför säker kanske man ändå inte ska vara. Men flyget går inte förrän på måndag förmiddag, så till dess borde det vara lugnt i alla fall;-)

Kanske kommer det något inlägg även från USA, vi får väl se hur tillgängligheten är vad gäller internet-uppkoppling å sånt. Annars lär det bli rätt stilla och lugnt här i ett par veckor framöver, men jag återkommer, var så säker.

Ack Värmeland du sköna

I förrgår kom jag hit. Till Brunskog. Senaste dagarna har socknen blivit känd för skottdramat i söndags då en kyrkvaktmästare sköt ihjäl sin arbetskamrat kantorn alldeles utanför kyrkan och därefter sig själv på farstutrappan till sitt eget hus. Fruktansvärt och egentligen omöjligt att kommentera.

Men Brunskog är också min hembygd. Här finns mina föräldrars föräldrahem, här finns sommarstugan, här finns en stor del av släkten begravd och här finns en stor del av hjärtat. Skogen, sjön Värmeln, den otroligt vackra kyrkan, åkrarna, grusvägarna, ja allt det där är viktiga delar i det som är mina rötter. Här vill jag själv bli begravd en gång (om jag får nåt önskemål. Bodji i Etiopien vore också helt ok).

I tisdags kväll kom jag alltså äntligen hit till sommarstugan. Det är semester. Min bror Elis hade ledigt från sommarjobbet på Sandvikengården under gårdagen och anslöt till idyllen. Igår kväll spelade vi schack i skenet av stearinljusen fram till midnatt. Han vann bägge partierna. Idag har vi firat moster Solveigs födelsedag både hemma hos henne och här vid sjön. Däremellan har jag hunnit besöka ovan nämnda gravar, sitta en stund i stillhet inne i kyrkan och njutit av solen mellan störtskurarna.

Nu faller skymningen och den sista flamman av den röda kvällshimlen reflekteras i den nästan spegelblanka sjön. Storlommen har fått ungar i år igen och dess klagande, nästan spöklika läte ekar mellan öarna. Biltrafiken från riksväg 61 kan anas i fjärran, men i övrigt är det tyst och lugnt. Och den där sköna tröttheten lägger sig tungt över mig. Imorrn ska jag har sovmorgon … igen.

Jesus är Gud

Peter Halldorff ger i dagens Dagen en på många sätt självklar, men tydligen helt nödvändig beskrivning av kyrkans gemensamma tro att Jesus är Gud. Vi lever uppenbarligen i en tid då allt ifrågasätts, också inom den kristna kyrkans egna led. Ifrågasättandet är naturligtvis något gott och bra på många sätt, men jag tänker ändå att i vår tid har det upphöjts till dogm på ett osunt och nedbrytande sätt.

Det finns något mycket gott och andligt i att tryggt förlita sig på Bibelns sanning. En god vän uttryckte detta på ett elegant sätt i ett samtal om Bibeln och tron igår kväll: Allt som står här (alltså i Bibeln) är ju sant, så det är ju bara en fråga om att försöka förstå det.

Att Jesus är Gud är själva grunden för den kristna tron. Att det finns goda historiska och logiska skäl att tro det är sant finns det många som har påvisat. I slutändan handlar det ändå om att likt Kierkegaard våga steget ut på 70 000 famnars djup och lägga sitt liv i hans händer. Argument och historiska fakta hamnar trots allt i bakgrunden i överlåtelsen till kärlekens och alltings ursprung, den levande och uppståndne Herren.