Urvattnat dop

Nog för att man kan ta ut svängarna, men nu tycker jag allt att KG Larsson går väl långt. Möjligen har han blivit missförstådd av reportern (jag hoppas det), men det verkar ändå som om han menar att dopet i vatten har underordnad betydelse för att vara kristen.

Skulle vilja citera Luther i Lilla katekesen:
Vad är dopet?
Dopet är inte blott vatten, utan vatten som är helgat genom Guds befallning och förbundet med hans ord.

Vilket nytta medför dopet?
Dopet ger oss syndernas förlåtelse, räddar oss från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla dem som tror på Guds ord och löften.

Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?
Vattnet åstadkommer det förvisso inte utan Guds ord, som är förbundet med vattnet, samt tron, som förtröstar på det med vattnet förenade ordet; ty utan Guds ord är det bara vatten och inget dop, men med Guds ord är det ett dop. Det betyder: Ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, såsom aposteln Paulus säger till Titus i det tredje kapitlet:
”när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. Det är ett ord att lita på.”

Att Petrus skulle tycka vattnet var oviktigt är nonsens. Hans fråga i Apg 10:47 i Cornelius hus: ”Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den helig anden alldeles som vi?” har naturligtvis med uppfattningen att evangeliet bara var avsett för judarna att göra. Men där blev Petrus överbevisad; t o m hedningarna fick ta emot den Helige Ande. Då fanns inte längre något som hindrade att de fick del i dopet i den treenige Gudens namn, dvs det i vatten.

Larssons nya lära om dopet lutar som jag uppfattar det åt ett nygnostiskt och mycket postmodernt tänkande, nämligen att kroppen och det fysiska inte har någon betydelse. Men då har det heller ingen betydelse att Jesus blev människokropp och dog vår död och uppstod till nytt liv.

Paulus skriver i 1 Kor 15:17-20: ”Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.”

Nog behövs dopet i den Helige Ande, men Gud har gett oss dopet i vatten till syndernas förlåtelse, evigt liv och barnaskap hos Gud, för var och en som tror. Låt oss hålla oss till den sanningen och inte lorta bort Guds frälsning bara för att dop i vatten verkar krångligt eller otidsenligt.

Annonser

Valargument

Två veckor kvar till Stockholmsmötet, höstens stora begivenhet. Frimodig kyrka (FK) satsar frimodigt inom genren ”kristen konferens” med gudstjänst, seminarier och paneldebatt. Vilken annan kyrkopolitisk gruppering kommer sig för med något sådant? Nä, just det: ingen. Men tydligen stör det, eftersom de känner sig nödgade att komma med diverse tjuvnyp.

En norrbottnisk socialdemokrat sågade i sin blogg FKs valplattform och anklagade oss dessutom för att i första hand vara några anställda inom kyrkan. Fast jag tror ju att hennes blogg med åtföljande kommentarer snarast ger FK ännu fler röster och s färre.

Här på hemmaplan får jag höra av förtroendevalda i kyrkan att FK är emot kvinnliga präster. Det är visserligen lögn, men naturligtvis en tacksam sådan, när det handlar om att misskreditera sina meningsmotståndare. Fast jag tycker ju att det vore bättre om de istället försökte argumentera utifrån saklighet. Men kan det rent av vara så att eftersom man inte har några hållbara argument emot det FK faktiskt står för, så får man istället ta till sånt som FK inte står för? Ja, så kan det vara inom den sk kyrkopolitiken.

Fortfarande är det enda verkliga alternativet i kyrkovalet just Frimodig kyrka. Välkommen du med!

Katolskt-ortodoxt töväder

Inom ekumeniken görs nya landvinningar. Grekisk-ortodoxa och romerska katoliker samtalar om vikten av synlig enhet. Ändå är det frågan om kvinnliga lektorer som får störst uppmärksamhet när de romerska biskoparna samlas till synod. Såvida nu biskopen i Rom följer synodens rekommendation, föreslås alltså att också kvinnor ska kunna läsa Bibeln och undervisa i den romerska kyrkans gudstjänster, dvs vara sk lektorer.

Om så blir fallet får det förstås också återverkningar här i Svenska kyrkan. Inte minst anar jag att det skulle kunna underlätta de ekumeniska relationerna, där vårt system med kvinnor i prästämbetet inte längre skulle framstå som lika apart för Rom. Nu är det visserligen inte fråga om att öppna det romerska prästämbetet för kvinnor, utan just lektorskapet.

Dessutom skulle det kunna vara en hjälp för dem i vår egen kyrka som för sitt samvetes och sin Bibelsyns skull inte kan godta kvinnor i prästämbetet att möjligen våga omvärdera sin hållning, åtminstone bland dem som låtit de ekumeniska hänsynen väga tungt för sin ståndpunkt. Att den romerska kyrkan skulle öppna inte bara lektorskapet utan också prästämbetet för kvinnor är dock en reform som med all sannolikhet ligger långt bort, kanske t o m längre bort om det förliggande förslaget går igenom.

Men oavsett vad de eventuella följderna kan tänkas bli, tycker jag att det är intressant att förslaget öht har dykt upp.

”Riktigt äktenskap”

Det ser mörkt ut för den som fortfarande hoppas att Sverige ska låta äktenskapet vara reserverat för relationen kvinna-man också i framtiden. Det verkar onekligen som om Alliansregeringen inte kommer att hålla stånd emot oppositionens krav på könsneutral äktenskapslagstiftning, åtminstone om Hasse Boström i Dagen får rätt.

Funderar en del över hur viktigt äktenskapet alltså är, rent symboliskt, eftersom det nu verkar vara så viktigt att också partnerskap ska kallas äktenskap. I övrigt är det, så vitt jag förstår det ingen skillnad i rättverkan mellan registrerat partnerskap och äktenskap. Men tydligen är det så viktigt att också det som är något väsensskilt annorlunda ska benämnas med samma ord, att regeringen Reinfeldt är beredda att lämna ifrån sig makten för denna enda fråga. Nog är det lite besynnerligt allt.

Men som jag ser det kommer det knappast att vara bättre för dem som idag lever i registrerat partnerskap att istället få en situation där vi, åtminstone inofficiellt, kommer att använda begreppen ”riktigt äktenskap” och ”homo-äktenskap”. Distinktionen behövs för att vi ska veta vad som är vad och berövas vi de officiella orden hänvisas vi ju till att använda inofficiella. Svårare än så är det inte. Men att det skulle vara till gagn för någon, vare sig homo eller hetero, ställer jag mig ytterst frågande till.

Alliansen mot kd

På eftermiddagen idag läste jag meddelandet från TT: Moderaterna, Folkpartiet och Centern kör över Kristdemokraterna i frågan om könsneutrala äktenskap (även om Göran Hägglund dementerar att så är fallet). Och Elisabeth Sandlund är lika snabb som klarsynt: redan vid halvfyra-tiden påminner hon om att nu gäller det att reagera för att begreppet äktenskap också i framtiden ska kunna vara reserverat för relationen kvinna-man. Rädda vad som räddas kan, skulle man kunna säga.

De som omedelbart ropar ”Diskriminering!” bör nog argumentera väl för sin sak, eftersom det inte handlar om någon skillnad i rättsverkan, bara i beteckning. Den som ingått registrerat partnerskap har ju redan idag samma rättigheter som den som är gift, inklusive rätten att adoptera och insemineras (det senare gäller dock inte manliga par… diskriminerande, eller hur?).

Vikten att slå vakt om äktenskapet som en institution endast för relationen kvinna-man har inte minst med barnen att göra. Det är bara i en tvåkönad relation som barn kan bli till. När barn blir till är det ett underverk, en del i det gudomliga skaparverket. Nytt liv skapas! Att dessa unika omständigheter skulle behöva en särskild benämning borde inte vara så särskilt svårt att tänka sig, om det inte vore för diskrimineringshoten. Men att vika sig för hot i en så viktig fråga som den om äktenskapet, det borde inte höra hemma i en demokrati. Dessvärre ser det mörkt ut just nu, men vem vet, kanske kan också riksdagsledamöterna återfå fattningen och inse problemen med könsneutrala ”äktenskap”.

Ny fnurra med Mekane Yesus

Noterade i Dagen att det var tänkt att ett sk ”Letter of Understanding” (en deklaration om ömsesidighet och förståelse) mellan Svenska kyrkan och Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus (EECMY) skulle ha undertecknats i första omgången nu under det pågående kyrkomötet i Uppsala. Det andra undertecknandet skulle enligt samma plan ske i Addis Abeba i januari 2009 i samband med EECMYs 50-årsjubileum. Men nu verkar det som om det har blivit något slags fnurra på tråden mellan kyrkorna – igen. Handläggaren på kyrkokansliet i Uppsala kommenterar det hela med att ”Mekane Yesus-kyrkans kyrkomöte föreslagit en del mindre ändringar i det utarbetade avtalet, som Svenska kyrkan inte hunnit besluta om.”

Nog blir man nyfiken på vad det kan vara för slags ”mindre ändringar” det rör sig om. Om det verkligen är ”mindre” borde man väl enkelt ha kunnat fixat till det. Måhända är de inte så ”mindre” när allt kommer omkring? Annars skulle man väl knappast avstyrt ett besök av EECMYs högsta ledning vid kyrkomötet? Kanske är jag alltför konspiratorisk, men man behöver knappast vara profetisk för att kunna lista ut att det troligen handlar om moralfrågor och då frågor om sexuell samlevnad i synnerhet. Det är ju det som varit den ömma punkten tidigare och det område på vilket EECMY tydligt och med all rätt deklarerat att Svenska kyrkan är ute på irrvägar.

För kyrkokansliet i Uppsala kanske detta är ”mindre”, men tydligen så pass stort att det inte gick att få till ett undertecknande. Frågan är väl om det blir något undertecknande i Addis Abeba i januari eller om ärkebiskop Wejryd också denna gång blir ombedd att inte komma? Och i så fall, kommer han någonsin att få komma?

Såvida inte Svenska kyrkan med biskoparna i spetsen tar varning och omvänder sig, vill säga…

Kyrkomötesfrågor

Svenska kyrkans kyrkomöte pågår som bäst i Uppsala. Den här veckans förhandlingar inleddes i tisdags med frågestund. Noterade med viss tillfredsställelse att Frimodig kyrkas sju ledamöter ställde inte mindre än 9 av de totalt 20 frågorna.

Nu är det säkert någon lustigkurre som vill påstå att det var onödiga frågor, men om man inte får fråga, vad är det då för demokrati och öppenhet? Och det var faktiskt inga tramsfrågor, utan frågor som det finns anledning att ta på allvar. Det handlade t ex om innehållet på svenskakyrkan.se (som tidigare har kommenterats här på bloggen), om informationsavdelningen på kyrkokansliet och om SKUTs märkliga hantering av kyrkan i Liverpool. En del av dem fick klara och uttömmande svar, medan andra fick mer otydliga svar – medvetet eller omedvetet är svårt att säga.

Hursomhelst tycker jag att detta verkar vara en rätt juste företeelse, möjligheten att ställa frågor till kyrkostyrelsen. Att det finns en risk att frågorna blir alltför perifera och irrelevanta och därmed s a s korkar igen kyrkomötets sammanträde är väl uppenbart, men så länge det ställs vettiga frågor verkar det vara en enkel modell för att göra Svenska kyrkan något mer transparent och kyrkostyrelsens arbete något mer tillgängligt för kyrkomötets delegater.