Burma ger sig inte

Nu är de burmesiska munkarna på gång igen! Det var väl ändå rätt oväntat?! Men desto mer glädjande och imponerande. Nog är det förunderligt att människans längtan efter frihet är så stark att hon är beredd att så påtagligt riskera liv och hälsa för att nå den. Jag önskar att jag kunde vara där och uppmuntra dessa modiga människor. Tänk om de också fick möjligheten att möta honom som verkligen kan göra människor fria, Jesus Kristus. Jag vill fortsätta be för burmeserna i allmänhet och munkarna i synnerhet.

Annonser

Söndagsfest

Vilken härlig dag det har varit i kyrkan idag! Mycket folk var det och vilken höjdare det är få ha dop i gudstjänsten!

Jag har väl aldrig träffat en så delaktig dop-storebror. Han svarade tydligt i kör med sina föräldrar på både namnfrågan och om viljan att låta den lille bli döpt till den kristna tron och leva med församlingen i Kristi gemenskap. ”Ja!” hörde jag tydligt och klart också från storebror! När han sedan fick tända det dopljus han fick när han själv döptes då stod han så stilla och höll det brinnande ljuset. Fantastiskt!

Det var också en underbar syn att se alla barnen plaska med fingrarna i dopvattnet och sedan återvända till sina mammor och pappor i bänkarna och stänka lite dopvatten också på dem!

När sedan en av barnkörerna sjöng, jag då blir man alldeles tagen av allvaret och glöden i deras sång:

Du ser mitt hjärta, du ser min längtan
att få lägga ner mitt liv inför dig.
Fri och förlåten jag sträcker mig framåt
mot allt det som du har för mig.
Och jag vet: du är med mig
varje morgon när jag vaknar upp.
Och du står vid min sida,
och jag tänker aldrig nå’nsin ge upp.
Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord
så länge mitt hjärta slår vill jag leva, leva för dig.

Stormarna kommer och regnet det faller,
men jag står här i din härlighet.
Jag står på en klippa,
jag står på ditt ord,
jag står på alla löften du gett.
Och jag vet: du är med mig.
När jag faller reser du mig upp.
Och du står vid min sida,
och jag tänker aldrig nå’nsin ge upp.
Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord,
så länge mitt hjärta slår vill jag leva, leva för dig.
                                       Ung Psalm nr 109

Sedan fick fortsätta gemenskapen med kyrkkaffe och en temasamling om EFS. Vår distriktsföreståndare Tin Mörk var med oss och gav värdefulla synpunkter på hur vi kan få se på vårt arbete i Sörbykyrkan och i Almby församling, men också hur vi relaterar till den nationella nivån inom EFS. Hennes lugna och klara sätt bidrog till att göra samtalen intressanta och begripliga.

När Tin avslutade dagen med orden från Joh 15:16-17 blev det slutpunkten på en fullmatad heldags ”gudstjänst med små och stora” i ordets rätta bemärkelse.

Hedin om äktenskapet

När Sten-Gunnar Hedin uttalar sig gör han det ofta genomtänkt och på ett sätt som hjälper en att tänka en gång till. Så också denna gång. I sin debattartikel i dagens Aftonbladet angående äktenskapsdebatten flyttar han helt fokuset från de vuxna till barnen. Vi behöver veta hur det blir för barnen om vi ändrar äktenskapsbegreppet. Kloka ord av Hedin.

Barn behöver föräldrar

Debatten om äktenskapet hårdnar. Undrar var kärleken till dem som inte har någon röst finns, dvs barnen? Återigen används dessa som slagträn i debatten och inte som värdefulla i sig själva. Barn behöver en mamma och en pappa. Där detta saknas är det vårt gemensamma ansvar att kompensera den bristen, inte förstärka den.

FN-dagen i Axum

På ett symboliskt datum har återställandet av den 1700 år gamla granitobelisken i Axum i norra Etiopien påbörjats. Arbetet beräknas vara klart till september nästa år.

För 70 år sedan kånkade italienska soldater iväg på på 150-tonskolossen i samband med Mussolinis kolonisationsförsök av Etiopien. Trots att italienarna tvingades på flykten 1941 så blev obelisken kvar i Rom och stod länge utanför UNESCOs byggnad i den eviga staden. Men för ett par år sedan återlämnades den till Etiopien och nu är det alltså dags att åter resa den på sin ursprungliga plats i den forna huvudstaden Axum.

Detta är förstås en glädjande nyhet. Samtidigt kan jag konstatera att den farit ganska illa i hanteringen. På 1930-talet när den forslades från Axum till Rom av den italienska armén så sågades den tydligen upp i flera bitar för att kunna fraktas med båt till Italien. Nu när den skulle flygas hem igen var man tvungen att återigen såga isär den i tre bitar för att kunna transportera den hem igen. Nåja, nu är den i alla fall hemma. Grattis på FN-dagen!

Annonskampanj för äktenskap

Svenska evangeliska alliansen (SEA) genomför denna vecka en annonskampanj i Stockholms tunnelbana för att bevara äktenskapet för endast man och kvinna. Det väcker uppenbarligen ont blod, inte minst hos RFSL:s förbundsordförande Sören Juvas, som säger: ”Jag har ingen lust att sätta mig i tunnelbanan och få det kastat i ansiktet att jag ska särbehandlas bara för att jag råkar ha en man”. 

Stefan Gustavsson påpekar helt korrekt i dagen nyhetsbrev från SEA, angående de uppseendeväckande intoleranta reaktionerna från RFSL ungdoms Felix König:

”Att RFSL då väljer att försöka tysta sina meningsmotståndare visar på stor respektlöshet för dessa människor och ytterst är det ett hot mot demokratin”

Personligen tycker jag att det är mycket intressant att det så snabbt har blivit ytterst kontroversiellt att stå för en åsikt som alltid har varit självklar i vårt land och som fortfarande är det i lejonparten av världens länder. Dessutom är den hållningen helt i överensstämmelse med vad Sveriges rikes lag fortfarande stadgar. Att det då framställs som kränkande och diskriminerande blir bekymmersamt, inte minst för dem som annars vill framstå som toleranta och som värnar värden som yttrandefrihet och demokrati. Nåja, det ska bli spännande att se vad som händer framöver. Jag är i alla fall glad att jag betalat in medlemsavgiften till SEA. Kanske borde jag betala in en extra gåva också, så att det kan bli fler annonskampanjer. De har uppenbarligen en viss effekt.

Söndagsskola

Idag hade jag förmånen att få vara med på söndagsskolan i Sörbykyrkan. Vi fick först höra några hälsningsfraser på are-språket från Papua Nya Guinea och några spännande glimtar därifrån. Det var Lisa & Nisse som berättade om mission och visade en träkrokodil och en jättestor snäcka som man kunde blåsa i precis som ett vallhorn.

Sen fick jag följa med till den yngre gruppen barn och berätta lite om hur det är att vara präst. Vi pratade lite om dopgudstjänster och bröllop och begravningar och de verkade tycka att det var lite spännande. Vi läste också berättelsen om den barmhärtige samariern och då får man verkligen anledning att fundera på detta med prästen som förebild eller avskräckande exempel. Hm.

Men söndagsskolläraren Karin är i alla fall ingen sån där präst eller levit som bara går förbi, utan hon delar gärna med sig och tycker om att ge presenter. Vi fick varsitt litet paket. I paketet fanns en sån där bra rockslags-knapp med en liten huvudfoting på och orden: ”Jesus älskar alla barnen. Särskilt mig.” Den knappen kan nog komma till användning tror jag.

När vi lite senare satt och ritade då fick jag en lektion i hur man kan låsa öronen så att man slipper höra vad de andra säger (särskilt när ens föräldrar säger nåt man inte vill höra så gärna). Det är jätteenkelt, man bara vrider öronen lite grann bakåt, så hör man inte. Sen, när man vill höra igen, då vrider man bara tillbaka öronen, och då hör man igen. Superpraktiskt! (När pappa E kom sa han nåt om att han nog tänkte kasta bort nyckeln till det där öronlåset när de kom hem… och jag antar att han tyckte att öronen skulle vara i upplåst läge!)

Hur som helst var det fantastiskt att få vara tillsammans med barnen!