Bortglömt folkmord

”Ingenting förgyller historien så som ett dåligt minne.” Jag har tappat bort vem som sa det, men jag har ibland använt det citatet, mest för att vara lite rolig. När jag idag läser om sk ”snackisar i resevärlden” i dagens SvD sätter jag skrattet i halsen och påminns jag om hur brutalt och groteskt sant det kan vara.

I SvDs beskrivning kan man läsa att den turkiska byn ”Kayakoy har stått öde sedan 1923 då invånarna, som en följd av kriget mellan Grekland och Turkiet, helt enkelt lämnade staden och flyttade till Grekland.” Idag är byn till salu och ska gå på auktion den 23 oktober kan man läsa. Det låter intressant, lite mystiskt och sagolikt. Nån som vill köpa en pittoresk turkisk ruinstad?

Vad SvD däremot helt förtiger är den utstuderat grymma och blodiga historien om byn Livissi, som den hette så länge den beboddes av kristna greker. Som en fortsättning på det armeniska folkmordet 1915 passade det Ottomanska riket på att rensa ut kristna i största allmänhet, vilket drabbade Livissi-borna på ett sätt som kusligt mycket liknar det vi idag läser om hur IS hanterar kristna i Syrien och norra Irak, se t ex denna lilla skrift, tryckt i Paris 1919.

Efter nästan tio år av förföljelsevågor med start 1914 deporterades de sista kristna i Livissi till Grekland 1923 och lämnade byns hus och kyrkor att förfalla till den ruinstad den är idag. Nu vill den turkiska staten göra sig en hacka på att få den blodiga historien undanstökad.

Nån som nu vill köpa en pittoresk turkisk ruinstad?

Frustration

Så svårt det verkar vara att föra ett sansat och tydligt samtal om äktenskap och sexualitet i kristna sammanhang. I möte med media blir det ofta än värre. Nu senaste dygnet har en kyrkoherde i Kinna valsat runt i SvD, där tidningen även backats upp av biskopen i Göteborg och andra kyrkliga potentater. Sedan följer kommentarer och inlägg på bloggar och olika sociala media som sällan reder ut något, utan bara förstärker frustrationen.

Personligen tycker jag att det är oerhört enerverande att stå vid sidan om och se på! Kanske är en anledning till att budskapet missförstås och förvrängs i media att det faktiskt uttrycks otydligt. Bland många sk konservativt kristna finns en besvärande valhänthet och ängslighet i att uttrycka en klar bibelgrundad teologi i kombination med Guds radikala och självutgivande kärlek. Därför kommer här ett ofullkomligt, men förhoppningsvis användbart försök att sammanfatta vad som egentligen bör sägas, utifrån en någotsånär bibelkonservativ teologi:

  • Alla människor är lika älskade av Gud och lika värdefulla. Därför tar vi avstånd från allt vad hat och övergrepp heter.
  • Alla människor är syndare. Det var därför Gud gav sig själv till oss i Jesus Kristus, som dog på korset för din och min skull.
  • All sexualitet är skadad genom syndafallet, fast på olika sätt. Därför behöver alla lära sig att hantera (och behärska) sin sexualitet på ett ansvarsfullt sätt för att inte göra sig själv eller andra än mer illa.
  • Gud har tänkt det sexuella samlivet för äktenskapet, den livslånga relationen mellan en man och en kvinna. (1 Mos 1:27, 1 Mos 2:24, Matt 19:4-5, Ef 5:31 osv.) Därför tror vi oss inte ha mandat att uttala Guds välsignelse över andra samlivskonstellationer oavsett vad demokratiskt valda parlament och kyrkomöten fattar för beslut.
  • Det är genom tron på Jesus Kristus som en människa blir frälst, inte genom att leva ett alltigenom perfekt liv. Därför är det tron på Jesu som är det riktigt viktiga, inte vem man delar säng med.

Jag vet mycket väl att man i samtal med media inte alltid får möjlighet att ens säga så här mycket, men alltför ofta beror det på att vi villar bort oss i något slags iver att markera mot det vi tycker är ett syndigt beteende.

Alla punkterna kan (och bör!) förstås läggas ut mycket mer när tid ges till det. Men vi behöver inte ha alla svar på allting på en gång. Vi behöver heller inte vara rädda för att kliva fram som de usla syndare vi är. Vi får ju samtidigt glädja oss över att vi genom nåden i Jesus Kristus blivit räddade från döden till ett evigt liv! Vad mer kan vi begära?

Dessutom:
Vad det gäller just äktenskapet kan det vara värt (inte minst för den heterosexuellt gifte) att reflektera över detta: det är inte genom äktenskapet som vi blir frälsta. Långt ifrån alla har fått gåvan att gifta sig. Vi är många som självvalt eller ofrivilligt är hänvisade till ett liv i sexuell avhållsamhet, men det är inget sämre alternativ! (1 Kor 7:28) Det finns en tydlig tendens och risk att äktenskapet görs till ett slags avgud, viktigare än Jesus själv. Jesus är för alla, äktenskap är för somliga!

Farlig bibeltolkning

”Det blir problematisk när man tolkar bibeltexter på ett sätt som går stick i stäv med vad kyrkomötet och biskoparna kommit fram till. I kyrkans undervisningssituationer, inte minst med ungdomar, kan man inte formulera precis vad som helst.”

Kan det verkligen vara sant att en luthersk biskop uttalar sig på detta sätt? Jo, åtminstone om SvD har citerat biskop Per Eckerdal korrekt. Det är alltså biskopens uppfattning att Svenska kyrkans kyrkomöte och biskopar som har det yttersta tolkningsföreträdet av Bibeln. Att vanliga bibelläsande kristna skulle kunna läsa och förstå Guds Ord skulle sålunda vara problematisk.

Och jag som trodde att Bibeln för en lutheran stod över politiskt valda kyrkomöten och biskopar, att Bibeln skulle vara vägledande för kyrkan och inte omvänt.

Den andra delen av citatet ovan är uppseendeväckande, inte bara för lutheraner, utan för de allra flesta moderna svenskar: ”I kyrkans undervisningssituationer, inte minst med ungdomar, kan man inte formulera precis vad som helst.” Hur tänkte biskopen där? Vad är det som inte kan formuleras? Och varför inte? Är det möjligen så att vanligt folk är alltför känsliga, obildade, ja rent av dumma för att begripa?

Ja, så här hade man enkelt kunnat argumentera om detta handlade om vad som helst annat. Men nu handlade artikeln i SvD och biskopens kommentarer om specialfallet homosexualitet. Och när homosexualitet avhandlas i media, ja då vet vi vid det här laget att alla vanliga regler för vett och sans helt och hållet sätts ur spel. När homosexualitet dryftas då gäller inte längre logikens och det sunda förnuftets lagar. Då är det politikens, känslosamhetens och lättkränkthetens regler som gäller.

Alltså är det helt rimligt att biskopen menar att Bibeln ska förstås utifrån det av S och C dominerade kyrkomötets sk teologiska analys och att ungdomar måste beskyddas från Bibelns texter, alldeles särskilt i undervisningssammanhang.

Nog är det lite fascinerande allt…

En vanlig dag på EFS kansli

Idag har det varit en sån där ganska vanlig dag på kansliet. Lite dagen efter, med tanke på gårdagens kanslidag och julfest, men ändå ganska vanlig. Morgontimmarna gick åt till att göra i ordning avtalet för det vaktbolag i Mwanza, Tanzania som ska ta hand om nattvakt och trygghetslarm för familjen Polback. De flyger för övrigt redan på tisdag och det är inte utan att det känns lite pirrigt och spännande också för oss på internationella avdelningen när vi tänker på att de ska dra iväg i nästa vecka. Men vi får ju räkna med att Gud har varit med och förberett, så då får vi också lita på att han tar hand om det som vi, trots noggrann förberedelse inte kunnat förutse.

Funderar lite över detta att också missionärer behöver världsliga vaktbolag. Borde inte Gud ha änglar till sånt, funderar jag. Tänker ytterligare en vända och tänker att det kanske just är några sådana som har tagit värvning hos ett vaktbolag i Tanzania och på det här sättet helt obekymrade över vad ”folk ska tycka” kan finns vid Polbacks hus både dag och natt under åren som ligger framför. Om inte tror jag att änglarna kommer att finns där ändå, om än i mer osynlig gestalt.

Arbetsdagens sista timmar gick åt att formulera ett avtalsförslag, så att finansieringen av en annan av våra missionärer, Peter Karlsson, ska kunna komma på pränt innan året och därmed de olika bidragsgivarnas ekonomiska bokföring avslutas. Givna löften behöver formaliseras och fästas på papper för att bli verklighet. Nog är ordens verkan förunderlig? Som slutkläm blev det också ett kort telefonsamtal med nämnde Karlsson om bostadens vattentank, ett musbo i bilens ventilationssystem och en del andra frågor om arbetstillstånd och visum.

Alltså, en ganska vanlig dag på EFS kansli. Tack Gud för den!

En länk i kedjan

De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt frågor som har med EFS missionärer att göra. Hela kedjan från rekrytering, förberedelse, sändning och utresa till avslut, hemresa och utvärdering har varit aktuell i olika individer. Några har nyss rest ut, några förbereder sig för att resa och några avslutar sina tjänster. Det är fascinerande och ett stort privilegium att få följa dessa goda medarbetare i Guds rike tycker jag.
Idag fick jag sitta ner och lyssna på en nyss hemkommen pensionär, som genom sin långa erfarenhet och sin levnadsvisdom på ett alldeles särskilt sätt får ingångar och förtroenden som vi andra inte kommer i närheten av. Jag påminns om hur värdefullt det är att få stå i ett sammanhang som inte bara består av ett nu, utan ingår i ett historiskt perspektiv. De som varit med länge kan med sina specifika kvaliteter bidra till oss som inte varit med lika länge. Och de som kommer helt nya kommer med åren att växa in i sina uppgifter och bära relationer och erfarenheter till kommande generationer. Förunderligt och fantastiskt!

Far- och morföräldrarna hade rätt

Per Gudmundson skriver på ledarplats i dagens SvD att ”föräldrarna hade rätt”, nämligen att det behövs ordning och reda, normer och signaler.

Sammanhanget är våld och mord, som enligt Gudmundsons exempel minskat genom världshistorien fram till 1960-talet och därefter ökat. Orsaken till det ökande mördandet ska alltså hänga ihop med uppluckringen av vår civilisations värderingar.

Jag säger inte emot, men ser en allvarlig och uppenbar lucka i Gudmundsons resonemang. Kanske ser han den också, men sätter ändå inte ord på den. Det handlar förstås om att vår civilisations grund är den kristna tron och det är just den som trängts undan och ibland rent av helt plockats bort. Nog behövs det normer och signaler som Gudmundsson påpekar, men de riskerar i sig själva att bli mycket människofientliga om de inte sätts in i sitt rätta sammanhang.

Vår tid behöver återupptäcka att det finns en Gud som håller oss ansvariga för våra gärningar och förväntar sig att vi ska ”sköta oss”. Där kommer normer och signaler in. Detta gäller i de flesta religioner. Det som sedan gör den kristna tron unik och alldeles särskilt viktig är att den bygger på kärlekens evangelium, där den allsmäktige träder in i vår värld och våra liv för att aktivt hjälp oss ur våldets och mördandets mörker.

Utan den kristna tron och dess medföljande värderingar hade den västerländska civilisationen aldrig kunnat växa fram. När nu den kristna tron inte längre får vara med och vägleda och prägla samhällsinstitutionerna och makthavarna, ja då är det inte så konstigt om normlösheten och därmed våldet ökar.

Därför kanske det vore ännu mer korrekt att skriva att det var far- och morföräldrarna som hade rätt. Gudmundson är något på spåren, men behöver ta analysen ett steg till för att hamna rätt.

Evangelium: Ifakara!

Prästerik är på besök i Ifakara i södra Tanzania. Idag fick jag en förklaring till det namnet.

En gång i tiden fanns en enormt stor och minst lika fruktad krokodil i Kilomberofloden. Det satte skräck i människorna och innebar stor fara för var och en som ville korsa floden. Men till slut dog krokodilen och man kunde ropa ut: Ifakara – fienden är borta! Så fick staden vid floden sitt namn och jag fick en ny version av evangelium. Ormen från urtiden är dödad! Fienden är borta – Ifakara!

Glädje och oro i Malawi

I förra veckan tillbringade jag några dagar vi Malawisjön. Det var den Evangelisk-lutherska kyrkan i Malawi (ELCM) som höll sitt (nästan) årligen återkommande partnermöte EPM (ELCM Partners in Mission). Både imponerad och oroad blir man. Imponerad över allt det goda arbete som utförs för fattiga människor i ett av Afrikas fattigaste länder. Jordbruk och trädgårdsodling för att hjälpa HIV-Aidsdrabbade familjer, malaria-prevention, feeding centres för undernärda barn mm. Dessutom finns det en sång-tradition som är alldeles speciell. Sällan har jag hört körsång som ligger så nära livet, så mycket glädje, så mycket humor, så mycket smärta och som tycks vara så genuint förankrad både i den lokala kulturen och den kristna tron.

Oroad blir man över hur illa ställt det är med ekonomin i kyrkans centrala organ. Och frågorna infinner sig: Vems är ansvaret? Ska EFS och andra partners gå in för att rädda strukturerna, eller är det kyrkans ansvar att reda upp i sin egen oreda? Vad händer med allt det goda arbetet på lokalplan om kyrkans centrala administration inte längre fungerar? Redan har kyrkan sagt upp ett antal anställda, men vad händer om den också måste börja säga upp de präster som redan idag lever på svältgränsen? Möjligheten (och kanske också frestelsen) att istället för att hjälpa kyrkan som organisation, gå in med projektsatsningar som är lättare att överblicka finns där, men vad leder det till i längden? På det sättet undermineras kyrkoledningens möjligheter att ta sitt ledaransvar ytterligare.

Ja, det är inte så alldeles lätt att svara på dessa frågor. Och som vanligt är det de små enkla människorna som drabbas hårdast av problemen. Kanske är det som vanligt, att fortsatta samtal, bön och envishet bär på åtminstone delvisa lösningar. Säkert blir det en del misstag längs vägen också, men att inget göra är knappast konstruktivt heller.

Att be för varandra och tillsammans har genom hela kyrkohistorien burit möjligheter med sig. Så tror jag att det är fortfarande.

Söndag i Addis Abeba

I förmiddags var planen att jag skulle hämta upp de två somaliska teol studenterna J och A och sedan ta med dem till International Lutheran Church (ILC). Men igår kväll fick jag reda på att ILC har sina gudstjänster förlagda till hemmen nu i sommar och då blev det genast lite svårare. Istället föreslog de att vi skulle fira gudstjänst i International Evangelical Church (IEC), som är en engelskspråkig internationell församling av typisk evangelikal-baptistisk sort. J och A hade också tagit med sig en god vän som är kraftigt rörelsehindrad, men fantastiskt tapper. Att vara handikappad i det här landet är verkligen inget att vara avundsjuk på i något avseende.

Vi kom en dryg timme för tidigt till gudstjänsten så det vara ypperligt läge för somalisk frukost tvärs över gatan. Vid det laget hade vi också fått reda på att ännu en somalier B och hans familj skulle ansluta till gudstjänsten, så de anslöt snart till frukost-gänget. Medan vi satt där kom ttterligare en somalisk broder på väg till samma gudstjänst. Det som först så ut som ett missat gudstjänstbesök i ILC visade sig alltså vara en gudomligt planerad sammankomst av flera av de kristna somalierna i stan.

Gudstjänst inleddes med ett par glada lovsånger (båda bekanta sedan tidigare). Så följde en del pålysningar, ett fantastiskt tack till alla söndagsskollärare, en barnvälsignelse, kollekt och så ett par sånger till. Därefter var det en mycket god och begriplig predikan av den amerikanske pastorn, utifrån Joh 15 (vinträdet och grenarna). Efter ytterligare två medryckande lovsånger avslutades gudstjänsten. På det hela taget var det en gudstjänst som var lätt att vara med på, men visst saknade jag syndabekännelsen, Herrens bön, trosbekännelse, välsignelsen och förstås nattvarden. Jag tänker att det måste vara mycket frestande att som församlingsledare utforma just den här slags gudstjänster, eftersom de är så lättsamma, så begripliga, så rationella. Ändå tror jag att det är en frestelse att låta liturgin gå förlorad. I längden kan bara den gudstjänst bestå som kombinerar den medryckand lovsången och den stabila liturgiska kontinuiteten. Detta och en hel del annat vandrade genom mina tankar denna söndagsförmiddag i IEC, Addis Abeba.

Åter i Addis Abeba

Den här helgen tillbringar jag i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Det är regntid här och det innebär rejäla regnväder, men därimellan stunder av solsken. Nere i stan kan temperaturen säkert nå uppemot 25 grader, men här uppe på Entottobergets sydsluttning är det ganska kylslaget. Jag är mycket tacksam att jag har tak över huvudet och en varm säng att krypa ner i när kvällen kommer.

Uppdragen den här gången handlar dels om att förbereda för familjen Nordén som förhoppningsvis ska kunna flytta hit som EFS missionärer. Från svensk horisont har det helt klart upplevts som en lång och omständlig process som förhoppningsvis ska leda fram till ett beviljat arbetstillstånd inom några veckor. Men ur etiopiskt perspektiv har nog det mesta flutit på ungefär så fort och smidigt som man kan förvänta sig. Tids nog ska det not bli ett arbetstillstånd i ordning, men då är det förstås en lång rad andra saker som måste lösas: arbetsbeskrivning, bostad, fordon, annan utrustning osv. Mycket av det är så gott som klart, men det finns alltid saker som behöver fixas och lösas.

Förutom detta har det även hållits en konferens i Debre Zeit, strax söder om Addis Abeba, för Mekane Yesus-medlemmar i diasporan. Eftersom en inte obetydlig del av den diasporan finns i Sverige och dessutom delvis är ansluten till EFS kändes det bra att kunna göra ett besök på den konferensen i fredags eftermiddag. Min förhoppning var att jag skulle kunna vara med där även en stund igår, lördag, men med tanke på den helt hopplösa trafiksituationen beslutade jag att avstå den 4 mil långa bilresan till Debre Zeit och stannade kvar i Addis Abeba.

Istället kunde jag ägna hela dagen, eller iallafall eftermiddagen, åt våra somliska vänner. Det är verkligen speciellt att ha fått möjlighet att få en ingång bland de kristna somalierna här i Etiopien. Jag lär mig hela tiden nya saker och hoppas att jag inte i okunskap ställer till med alltför mycket missförstånd. Men ett privilegium är det verkligen att få bekanta sig med ett folk som i så hög utsträckning är muslimer, men där det alltså finns en liten andel kristna, som många gånger lever i en oerhört utsatt situation.

Under veckan som ligger framför är min plan att jag ska kunna reda ut en del formella saker kring Nordéns ankomst, möta fler av de kristna somalierna och försöka få en bättre förståelse av EFS uppdrag och kallelse bland dem och förhoppningsvis kan jag även få till något möte med någon av ledarna för EECMY (Etiopiens evangeliska kyrka Mekane Yesus) för att få något slags uppdatering om situationen inom kyrkan.

Det kommer att bli en intensiv vecka och helg som ligger framför innan jag återvänder till Sverige måndagen den 6 augusti.