Körlektioner och alkotest

Har sedan tidigare lovat att ställa upp som handledare åt en god vän som ska ta körkort. Förhoppningsvis kan det spara någon krona åt honom och hans familj. Det känns kul tycker jag att också få chansen att bli lite mer medveten om sin egen körstil också. Men tydligen är det nya regler sedan 1 jan i år, vilket innebär att man för att bli godkänd av Länsstyrelsen som körhandledare, måste ha genomgått en kurs på 3 tim tillsammans med eleven. Låter ju faktiskt jättekul tycker jag! Fast lite omak innebär det förstås, och gratis lär det väl inte vara heller… Så vi får väl se vad som händer

Vi är verkligen noga med trafiksäkerheten i Sverige och denna nyordning är väl ett led i den sk nollvisionen, antar jag. Tänk om vi vore lika noga med att värna människoliv på andra områden. Jag har ingen aktuell statistik, men nog lär det väl vara åtskilliga tusentals människor som dör varje år till följd av alkolholmissbruk eller rökning eller andra droger. Särskilt alkolholen verkar vara ett känsligt område i vårt samhälle. Att komma och påstå att alkolholkonsumtion skulle vara skadligt på något sätt är inte riktigt tillåtet, även om det kan skönjas en lite förändring i attityd de senaste åren. Därför har jag gått med i IOGT-NTO, för att liksom visa var jag står. Kanske skulle det också krävas av alla som ska få köra bil? Eller ta hand om barn, gamla och sjuka?

Nåja, att alkohol och bilkörning inte hör ihop verkar ändå de flesta vara med på. Ändå verkar det dessvärre vara en rätt vanlig kombination. Blev f ö stoppad av polisen ikväll vid Hamnplan och fick visa körkort och blåsa i alkometern. Det var lite kul, för det har jag aldrig råkat ut för tidigare på 16 års körning. Fast jag hann bli en aning nervös. Det var ju inte mer än ett par timmar sen jag hade firat mässa i Almby kyrka och det är inte precis alkoholfritt nattvardsvin som används där… Hur det nu var, så verkade det inte ge något utslag och jag fick fara vidare.

Vilrum

Dagens hetaste debatt handlade om ett vilrum, vad det är och var det bör vara och om hur stor risken är att man dör utan att någon märker det ifall vilrummet ligger alltför avsides. Ja, det var sannerligen svårt att veta vad som var allvar och vad som var på skämt. Men förvånansvärt många var ändå mycket involverade i samtalet, tidvis under rätt glada skratt. Tänk att placeringen av en soffa kan skapa så stort engagemang!

I dessa slutet-på-kyrkoåret-tider skulle väl diskussionen kunnat överföras på de stora eviga frågorna. Var vill jag ha min vila och innan jag dör, har jag då gjort upp med honom som alltid vakar över mig att också hämta mig ur vilrummet? Även i den diskussionen tar vi människor del med större eller mindre allvar, en del mycket intensivt, en del rätt lojt och andra mer bara på pin kiv. Ändå är det väl de frågorna vi borde ägna oss åt?

Gud, hjälp oss att se det som är väsentligt och samtidigt möta det med glimten i ögat.

Nu är det kväll och jag ser fram emot en god vila, och om jag dör inatt räknar jag med att han som lovat att vara med i allt står vid sitt ord. Sov gott! (eller vila i frid) 😉

Samtal om Islam

O vad livet är spännande! I förmiddags var jag på ekumeniskt samtal om Islam. I Örebro kristna samarbetsråds regi samlades vi i Immanuelskyrkan, ett tjugotal präster och pastorer från olika kyrkor och församlingar i stan. Inbjuden gäst och talare var Lars Mörling, EFK-pastor från Stockholm och han höll ett enkelt men klart bibelstudium om hur Jesus uttryckte sig i relation till alla dem om inte ville ta emot honom. I det fallet handlade det om de judar som inte ville tro på Jesus, men i överförd betydelse passar det väl in på bl a dagens muslimer. De har helt enkelt inte lärt känna Gud på riktigt, eftersom de inte känner Jesus. För mig blev detta ett nytt sätt att se på muslimer, inte i första hand som några som tror fel, utan som några som ännu inte har fått upp ögonen för vem Gud verkligen är. I mitt tycke står Lars för en mycket realistisk och sund syn på både islam, men framför allt på den kristna tron. Han har lärt sig att älska muslimer utan att tappa bort sin egen tro på Jesus som enda vägen till Fadern.

Nu skulle det visa sig att detta inte var något som lät sig passeras bara sådär i vår ekumeniska samling. Diskussionens vågor gick höga och inte tror jag att vi var mer eniga när vi skildes åt. Jo, möjligen i medvetenheten om att vi verkligen behöver samtala med varandra och med muslimska företrädare här i Örebro.

Utmaningen för egen del ligger nu i att våga mötet med de muslimer jag kommer i kontakt med. Tröskeln finns där från min sida, men hur mycket högre ska den då inte vara från den invandrade muslimens sida gentemot en svensk präst. Alltså bör nog initiativen ändå komma från mig…

Ikväll har jag så samtalat om rättfärdiggörelse och calle1.jpghelgelse i en hemgrupp i en av stans frikyrkoförsamlingar. Kul och spännande att tvingas formulera sig i möte med människor som har helt annan historia och nusituation än vad jag lever i. Alltihop kändes verkligen som ett gungfly då jag, halvdåligt förberedd, skulle försöka reda ut begreppen och försöka hålla en röd tråd och samtidigt svara någorlunda intelligent på alla helt berättigade frågor och invändningar. Jag försökte också anknyta till CO Rosenius och hans sätt att på ett själavårdande och glasklart vis trösta och varna oss till att veta att vi är rättfärdiga i Kristus, och ständigt kallade till ett heligt liv, inte som en förutsättning, utan som ett resultat av vår rättfärdiggörelse.

Trots min otillräcklighet blev det en mycket trivsam kväll. Hoppas jag inte rört till det mer än nödvändigt bara för dem som var där. En sån sak som bidrog till den positiva upplevelsen var att de träffades hemma hos min kusin Sara. Dessutom var det ytterligare två bekanta som jag inte visste om skulle vara där. Och de blev en angenäm påminnelse om, jovisst: Etiopien! De ingick i det fantastiska äventyr jag stötte på förra hösten: Fyra örebrograbbar som genomförde det fullständigt galna projektet att köra bil från Örebro till Maputo i Mocambique (via Etiopien). En extra krydda i det hela var att det gick att följa dem på en hemsida på nätet, där bilens position visades på en karta med hjälp av GPS (http://goafrica.se). Hade gärna varit med, men istället blev det en inspiration för att jag själv for till Etiopien (med flyg) i vintras i tre veckor.

Tänk att samma dag få ägna tid åt att samtala om muslimers väg till tro på Jesus, människans väg till Gud (rättfärdiggörelse genom tron) och några örebroares väg till Etiopien! Förutom diverse annat som hänt däremellan. Tack Gud att jag får vara med!

Herren, vår rättfärdighet

Har blivit inbjuden till en bibelstudiegrupp i en grannförsamling imorgon. De ville att jag skulle säga något om Herren – vår rättfärdighet och Herren – som helgar. Spännande ämne tycker jag. Och viss spänning ser jag också mellan rättfärdiggörelse och helgelse.

Som lutheran känner jag mig alltid något skeptisk till alltför käcka förväntningar på möjligheten till helgelse. Jag tänker att det snarast leder till förtvivlan eftersom det är så orealistiskt. Däremot är talet om rättfärdiggörelse genom Jesus Kristus något som jag klamrar mig fast vid som en livboj på stormigt vatten. Kan det i sin tur leda till något slags helgelse så lär jag inte upptäcka den själv i vilket fall. Därför verkar det ofta aningen överoptimistiskt att förvänta sig några särskilda framsteg på det området. Min poäng i sammanhanget är väl att så länge det beror på Jesu försoningsverk, då finns det något slags hopp för mig, men om det beror på mig själv, ja då ser det mycket mörkt ut.

Men trots min skepsis, så verkar det som om Bibeln ändå kallar oss till ett helgat liv, så helt galet kan det ju inte vara. Nåja, vi får väl se vad det blir av det hela. Jag hoppas på ett gott samtal där jag inte bara får dela med mig av mina tankar, utan också får lära mig ett och annat om Herren – vår rättfärdighet och Herren – som helgar. (Noterar också att både rättfärdigheten och helgelsen tycks ha Herren som subjekt!)

Jag överlevde Domssöndagen!

Ja tänk, att jag överlevde ändå! Domssöndagen kan ju lätt bli tung. Men egentligen är det väl en missuppfattning, eftersom det knappast kan finnas nåt mer fantastiskt än att få se fram emot Jesu återkomst! Nåja, nu kom han inte tillbaka igår heller. Ändå viktigt att påminna sig om att det faktiskt kan ske när som helst. Inte bara som en andlig tes, utan som en högst påtaglig verklighet.

Rent praktiskt blev gårdagen en lång och innehållsrik dag. Först var det högmässa med dop och ett antal härliga sånger. Inte nog med att lille Elias döptes, det drog också till sig en del sånginslag utöver det vanliga. Kärt att se (och höra!) Marie och Erik och Algot och Isak i Sörbykyrkan igen. De lämnade oss för ett och ett halvt år sedan för det sköna Gagnef, men känns ändå som de hör till gemenskapen.
Efter kyrkkaffe med morotstårta (bakat en masse av Elias mor Emma) bar det iväg till Almby kyrka för en första träff med årets konfirmandkull, 40 st 15-åringar. Mina goda arbetskamrater hade redan ägnat sig åt dem en god stund, så jag fick i stort sett bara se konfirmanderna och dela en stund av sång och bön tillsammans med dem, vilket i sig inte är illa!
Därefter var jag hembjuden till dopfamiljen på koreansk buffé. Trivsamt på allt sätt och gott.
Nästa anhalt var än en gång Sörbykyrkan med ungdomsmässa för kontraktets konfirmander och ungdomsgrupper. Bland de första som dök upp var några ungdomar från Dövkyrkan. Så bra (och avslöjande!) att bli påmind om att dessa människor också är en del av vår församling, även om vår ”hörande-verksamhet” gör det i praktiken omöjligt för dem att faktiskt delta. Vilken tillgång Dövkyrkan är, hur sorgligt det än är att det vanliga församlingslivet är så svårtillgängligt för den som inte hör. För övrigt är det alltid fantastiskt även för oss hörande att se gudstjänst tolkas och uttryckas på teckenspråk. Både Bibeln och liturgin får en ytterligare dimension på det sättet. Dessutom verkade detta vara en alldeles enastående tolk!
Efter mässan och fikat började trötteheten komma smygande. Skönt då att få sitta en stund i lugn och ro på kyrktorget och utvärdera dagen och prata om ditt och datt tillsammans med ett par goda vänner, innan sängen kallade.

Jo, det var en ovanligt välfylld dag, men så är det ju ibland. Det är ändå ett priviligium att få finnas i ett sammanhang där så mycket av tiden går till det som är allra viktigast, vårt möte med den levande Guden, på så många olika sätt. Och hur givande det än är blir man trött och kan sammanfatta dagen med att jag överlevde Domssöndagen! Kanske kommer Jesus imorgon?

Inför Domssöndagen

Idag har ja vaknat till en mulen morgon. Har bestämt mig för att göra klart predikan för morgondagen innan kvällen. Det kommer att vara en lång och intensiv dag imorgon, så det vore bra att komma i säng i någotsånär vettig tid ikväll. Evangelietexten talar om fåren och getterna, som Jesus en dag ska dela upp mänskligheten i. Det som tycks avgörande där är hur vi betett oss i vardagslivet, alltså inte någonting om hur många högskolepoäng i teologi vi samlat på oss. ”Jag var sjuk och ni besökte mig”, säger Jesus, till dem som handlat rätt. Ändå verkar de inte medvetna om sin egen godhet. ”När såg vi dig sjuk?”, frågar de förvånat. ”De sjukbesök vi gjorde, gjorde vi ju för att vi brydde oss, inte för att samla något slags himla-poäng.” Ändå är det det som räknas. Jesus kallar oss till barmhärtighet och omsorg om alla människor, inte för att vi ska framstå som goda, utan för att de behöver det. Den som har fått livet tillbaka genom Jesus Kristus, har också en källa av kärlek och glädje att ösa ur, en källa som aldrig tar slut! Som vanligt blir uppmaningen till mig och alla: Lev nära Jesus! Låt honom fylla dig med sin helige Ande!

Shiro – en gudagåva

dsc01644.JPGTänk i eftermiddag har jag haft glädjen att äta en äkta etiopisk middag, nåja så äkta det nu kan bli i ett svenskt kök. Peter, som eventuellt ska ut i missiontjänst var här på besök för att se lite bilder, låna lite böcker och inte minst, få ett smakprov på det etiopiska köket. Eftersom det är fredag kunde det ju inte bli nåt annat än fastemat, men det är inte det sämsta: Injera, vanlig allitcha, ajib och så shiro förstås, denna fantastiska gudagåva. Tänk att något så enkelt kan vara så gott. Det är verkligen få saker som går upp emot en riktig shiro. (För den oinvigde kan nämnas att det handlar om en sås av kikärtsmjöl, rödlök, olja och kryddor.) För ett par år sedan hittade jag till min stora lycka, kikärtsmjöl på Ali Baba’s livs i centrala Örebro, men besvikelsen blev minst lika stor när jag, efter upprepade misslyckade försök fick lov att finna mig i faktumet att det inte var samma sak som äkta shiro. Efter det försöket kan man säga att värdet steg på den enda påse shiromjöl som fanns i min frys (jag inbillar mig att det står sig bättre i frysen än i skafferiet). Därför var det en av de saker jag absolut ville ha med mig från Etiopien när jag hälsade på där senast. Tack och lov är shiromjölet förhållandevis drygt och räcker till många portioner. Dessutom verkar det som om inte så många har upptäckt shirons förträfflighet, så oftast har jag fått avnjuta den själv. Men idag hade jag glädjen att dela min shiro med Peter, även om jag inte är helt säker på att han verkligen förstod vilket speciellt tillfälle han var delaktig i… Ändå var han där och fick en smak av Etiopien, ett land han ännu inte har någon egen erfarenhet av, men som han redan tycks vara på väg till.

Ikväll har jag varit i kyrkan tillsammans med ungdomsgruppen, som visade bilder från den resa till Taizé vi gjorde för några veckor sedan. Det blev många återupplivade minnen och rätt många fniss över lustiga miner och poser. Vi avslutade kvällen med en enkel mässa i Taizé-anda. Och Jesus var där! (även om jag inte är helt säker på att vi verkligen förstod vilket speciellt tillfälle vi var delaktiga i…)

Onsdag

Det är onsdag eftermiddag i Sörbykyrkan. Barnkör- och judobarnen börjar droppa in, det doftar hembakt och från olika håll dyker vuxna och barn upp. Vi växlar några ord på vägen.
”Vilka klistermärken ska vi välja till barnkörbarnen? Tar vi de där med hundar och katter kommer det bara bli kaos eftersom de bara kommer att vilja ha den andra sorten.”
”Vad tror du om att introducera Narnia-filmen med några ord innan vi visar den och kanske inbjuda till ett enkelt samtal efteråt?”
”Jodå, datorn är påslagen, så det är fritt fram att lägga in länken till ljudfilerna om du har tid.”
”Hej, vad kul att se dig igen! Det var ett tag sen.”

Kvällsmaten står framdukad, det är rotfruktsoppa ikväll, med nybakat bröd, som Annika bakat under eftermiddagen. Ljusen brinner på borden och alltfler matgäster trillar in.

Sorlet stiger och några barn stojar och leker tafatt. Esther som nyss lärt sig gå kämpar för att vara med i händelsernas centrum, men sätter sig mitt på golvet för att vila en stund och tänka ut åt vilket håll nästa utflykt ska gå. Expeditionskorridoren verkar vara en favorit, men kapprummet och kyrksalen är också intressanta… Med risk för att övertolka och romantisera, men jag tänker att är detta inte så som kyrkan är tänkt att vara: en plats där barn och vuxna får upptäcka livet och ta säkra eller stapplande steg på trons väg?

Vid halv sju är det dags för Inför söndagen. Domssöndagens bibeltexter lockar ganska snart in oss på diverse samtalsspår. Kommer vi i himlen att minnas något av jordelivets glädje och bekymmer, eller är allt borta i glömskans hav? Hur kan glädjen vara fullkomlig om detta livets mörker skulle tillåtas finnas kvar i vårt minne? Eller kommer minnena att finnas kvar, men utan att smärta oss längre? Ja, det är frågor som inte är så lätta att svara på, men vi får dela dem tillsammans och vända och vrida på alternativen. Plötsligt är det inte bara ett teoretiskt resonemang, utan frågorna kommer nära och berör oss: Är det nåden som gäller eller ska vi dömas utifrån våra gärningar? Tidlösa frågor som behöver tidlösa svar:

Domen fruktar jag väl stort,
eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer
att min broder Jesus dömer.

Genom Jesus kom försoning,
syndarn renas i hans blod.
Jag kan hoppas på förskoning,
och hans förbön ger mig mod.
Jag en säker tillflykt får
i hans helga, djupa sår.
Jesus hjälper mig ur nöden
så i livet som i döden.
(Sv.Ps 620:6-7 Lasse Lucidor 1685)

Innan vi skiljs åt enas vi om att vi behöver Jesus. Utan honom är det kört, men med honom har vi allt. O, döm oss Herre, frisäg oss i domen. I din förlåtelse vår frihet är!

Afrika är ändå nåt särskilt…

”Kom hem till mig på tisdag kväll, så får du träffa Annika!” Så sa Bodil innan vi skiljdes åt i söndags. Annika är missionär och bor i Malawi, men har varit hemma i Sverige några veckor. Nu var hon besök hos Bodil och jag passade på tillfället att träffa dem båda nu ikväll.

Att bli påmind om Afrikas folk och natur är nåt alldeles särskilt! Några bilder på snickeri och sjukvård i Tanzania och några videosnuttar från en gudstjänst i Ilembula, räcker för att minnet ska plocka fram dofter och ljud, som förflyttar mig till den kontinent som bara måste vara människans urelement. När många tänker på Afrika är det svält, krig, fattigdom och vilda djur som kommer först, men i mitt Afrika (eller Etiopien närmare bestämt) är det vännerna, luften, naturen, dofterna, språken, maten, tonerna, blommorna och en massa annat som infinner sig.

När Gud skapade världen gjorde han Etiopien så vackert att t o m änglarna protesterade och sa: ”Det är orättvist! När de andra folken ser hur vackert du gjort Etiopien kommer de att bli avundsjuka”. Gud dröjde något med svaret men sa sedan hemlighetsfullt: ”Vänta tills ni har sett vilka ledare de får…”

Det etiopiska folket är prövat av många svårigheter inklusive en destruktiv ledarskapstradition. Ändå finns där så mycket glädje, uthållighet och förtröstan. Där har vi i vårt välordnade samhälle mycket att lära. Tänk om vi vore tacksamma i proportion till allt vi har, då skulle vi kanske också kunna dela med oss något mer än vi gör idag. Men framför allt skulle vi bli mycket lyckliga!

På tisdag reser Annika tillbaka till Malawi. Låt oss be om Guds beskydd och välsignelse över henne, så att vi arma västerlänningar, genom henne kan få vara åtminstone något delaktiga i den fantastiska kontinenten Afrika.

Uterummet vinterstädat

dsc01637.JPGEn del saker är lätta att skjuta upp i det oändliga. Som att städa uterummet inför vintern till exempel. Jag skulle lätt kunna räkna upp en lång rad andra såna saker som är hur tröga som helst att få gjorda. Hur kommer det sig att det är på det sättet? Ofta visar det ju sig att när jag väl tar itu med det, ja då är det inte så svårt och inte tar det så lång tid heller. Och så skönt det känns efteråt!

Jag funderar om det är likadadsc01642.JPGnt i mitt andliga liv ibland. Det kan ligga gammal bråte och störa både länge och väl, som jag vet att jag borde ta itu med, men som blir liggande. Tröskeln att övervinna min stolthet och lämna min själviskhet och otro vid Jesu kors kan ibland vara så otroligt svår att ta sig över. Men när det väl är gjort, ja då förundras jag över hur odramatiskt det egentligen var. När jag ser tillbaka på den tröskeln, då verkar den så obetydlig.

Tänk om jag kunde påminna mig om det lite oftare. För ju längre jag väntar med mina ärenden till Jesus desto svårare verkar de ju bli. Så skönt om jag på ett tidigt stadium kunde komma mig för att få det överstökat. Antar att det är det som är poängen med det Luther kallar för den ”dagliga omvändelsen”. Att varje dag få börja på ny kula, med ett rent bord, på ett vitt ark eller hur man nu vill formulera det, tänk vilken möjlighet!

Önskar att känslan efter att uterummet blivit städat skulle få vara en påminnelse om mitt behov av Guds förlåtelse och upprättelse varje dag.