Gravsättningens själavård

Läser på Dagens hemsida om hur begravningssederna förändras i vårt land. Nu handlar det om att följa med till graven och kistans nedsänkning eller inte. Tydligen blir det allt vanligare att de anhöriga tar farväl inne i kyrkan. Min egen erfarenhet bekräftar också detta, fastän inte entydigt. En viktig detalj utelämnas nämligen i artikeln, den om prästen följer med eller inte. Jag tror att den detaljen är helt avgörande.

Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.

Därför blir jag genast lite misstänksam när jag läser notisen i Dagen. Är det månne så att det i själva verket är prästkollegorna som ”bangar ur”, så fort önskemålet om avsked i kyrkan kommer på tal? Är möjligen prästerna som inte vill traska iväg ut på kyrkogården, utan egentligen tycker att det är rätt bekvämt att slippa grusgångar och regnvåta gräsmattor. Eller är det rent av så att den öppna graven skrämmer även präster?

Men varför är det då så angeläget att följa med till sista slutet? Mitt svar på den frågan är det är en del av helheten. Har jag inte varit med till dess kistan sänks i graven, har jag då varit på en begravning öht?I det fall det rör sig om jordbegravning är inte akten slut förrän kistan sänks i jorden och då är det väl tjänstefel att inte följa med ända till slutet, även om de anhöriga skulle troppa av tidigare? Dessutom har det en själavårdande aspekt att faktiskt ha varit med till slutet. Om jag följer med till graven kan jag inte i efterhand anklaga mig själv för att jag inte följde min gamla mor eller far eller vem den döde nu är ända till slutet. Det är heller inte förrän vid gravens konkreta verklighet som vi får klart för oss att döden är definitiv. Vid graven blir döden ett mycket påtagligt faktum, som tidigare kunnat döljas med blomsterkransar, buketter, bårtäcke, diverse personliga attiraljer, solosånger, musik, tända ljus osv. Att till sist få lysa frid över den grav som strax kommer att grävas igen är dessutom viktigt för att vi ska veta vad som hände, ända fram. Om vi lämnar kistan i kyrkan för att gå och dricka kaffe, hur ska vi kunna ha något slags aning om vad som händer med vår döde anhörige?

Kort sagt: Jag tror att detta senkomna oskick vid jordbegravningar är ett uttryck för en stor osäkerhet på hur vi ska hantera döden och begravningen. Det som är sorgligast i sammanhanget tycker jag att det kanske t o m beror på att prästerna alltför lätt undfaller för trycket och därmed sviker sitt ansvar att vara till hjälp för de sörjande.

Clarsynt om sex

Bloggaren Clara Lidström skriver i Expressen klokt och ödmjukt om sex. Ändå översköljs hon av anklagelser om att vara moralist, fastän hon bara pekar på att det är riskabelt med sex. Och att varken p-piller eller kondomer är lösningen på HIV-Aids-epidemin. Det hon efterlyser är en annan ingång:

”Att vara ung är svårt. Påven sätter fingret på en viktig, men känslig punkt. Fokus måste ligga på att skapa mogna, trygga individer, med förmågan att fatta kloka beslut. Att strunta i det är att svika en hel generation, både här i västvärlden och i Afrika.”

Tänk att det är så svårt att ta till sig.

(Också Dagen skriver om Claras debattinlägg)

Svårdefinierad kyrka II

Nu kommer tjuvnypen på Svenska kyrkan också från kristet håll, nämligen i tidningen Dagen. Häromdagen bloggade jag om en Svårdefinierad kyrka. Men Thomas Österberg har tydligen inte förstått att Svenska kyrkan inte är en bekännare-kyrka utan en bekännelse-kyrka. Och att jämföra medlemskap i kyrkan med medlemskap i de politiska partierna fungerar inte. Vad kyrkan står för kan man (åtminstone i idealfallet) läsa i våra bekännelseskrifter. Vad enskilda medlemmar tror det kan man inte veta, och det är inte kyrkan särskilt intresserad av att spekulera i eller sätta upp gränser för. Därför är det inte aktuellt att utesluta medlemmar, ens om de aktivt motarbetar kyrkan. De gör varken mer eller mindre skada som uteslutna. Men så länge de vill vara med kan de i princip tycka och tänka vad de vill i övrigt.

Svårdefinierad kyrka

Kan man vara medlem i en kristen kyrka även om man inte tror på Gud? Ungefär så formulerar sig Patrik Lindenfors i dagens Aftonbladet. Och det är ju en högst berättigad fråga, tycker jag. Samtidigt bygger den delvis på en missuppfattning om vad kyrkan är för något. Vi hör nämligen inte till kyrkan bara för att vi tror på ett visst sätt eller har vissa åsikter, utan för att vi vill höra till Gud, vi vill följa Jesus. Och det kan man ju göra på många olika sätt.

Därför får man vara medlem i Svenska kyrkan oavsett vad man tror och tycker. Om man däremot inte vill tillhöra kyrkan, ja då räknar kyrkan med att man meddelar det på något sätt, dvs utträder ur kyrkan. Och det är här som Lindenfors artikel blir spännande, för han verkar utgå från att om man bara bråkar tillräckligt mycket, så blir man till slut utesluten. Men det är inte så det fungerar, åtminstone inte i Svenska kyrkan. Det i sig är inget nytt påfund.

Det nya är väl att det sammanfaller med en tid då det är svårt att definiera vad Svenska kyrkan faktiskt har för tro. Också PC Jersild ger uttryck för detta i lördagens DN, där han beklagar sig över hur svårt det är ateist idag då man inte kan veta vilken Gud det egentligen är man inte tror på. Det är detta jag tycker är den stora utmaningen i både Jersilds och Lindensfors artiklar, nämligen att återdefiniera vad som är Svenska kyrkans tro. Och detta är livsviktigt för kyrkan, om hon ska fortsätta vara kyrka. Men är detta överhuvud taget görligt? Det finns det naturligtvis inget enkelt svar på, men att hitta åter till Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsen borde vara ett steg på vägen. Att sedan uttrycka detta i modern språkdräkt och att tolka samtiden utifrån detta, det är ett mycket svårare projekt, inte minst eftersom det är något vi varit ovana att göra.

Alltså finns det anledning att tacka Gud för sådana som Lindefors och Jersild för att de gör oss uppmärksamma på det som är kyrkans problem. Det löser knappast deras problem (att vara motsträvig kyrkotillhörig och ändå inte utslängd, resp att vara lida av ateistens ofrånkomliga dilemma), men det kan faktiskt hjälpa kyrkan att hitta tillbaka till Jesus Kristus!

Sänk medelåldern i kyrkoråden

De senaste dagarna har jag fått ett antal uppmaningar på Facebook om att gå med i aktionsgruppen med namnet: ”Sänk medelåldern i kyrkoråden”. Fastän jag har ignorerat alla uppmaningarna, tycker jag att det är en fantastikt bra intention. Jag håller nämligen med till hundra procent. (Att jag inte gått med beror enbart på att jag inte vill gå med i en massa grupper, jag tror man kan göra mycket större verklig nytta på andra sätt.)

Å andra sidan känns det ju som att det knappast är möjligt att höja den (medelåldern alltså), så varje förändring är väl till det yngre kan jag förmoda. (Det där var kanske elakt skrivet, men jag tror nog att det ligger en del sanning i det trots elakheten.)

Hursomhelst återstår nu bara att göra slag i saken. Dessutom är det ju bra om föryngringen kombineras med en vitalisering, dvs att rösta på en grupp som inte bara fyller kyrkoråden med unga människor, utan människor med hjärta för kyrkan, kunskap om vad kyrkan är och en levande tro på Jesus Kristus. Redan nu finns det förstås många sådana människor i kyrkoråden, men jag är helt övertygad om att de kan bli fler! Viktigt alltså att tänka sig för i kyrkovalet till hösten.

Kusliga bilder

Alldeles oavsett vad det är som ligger bakom och hur gången har varit fram till idag tycker jag att det känns lite kusligt att när israeliska toppidrottsmän besöker Sverige, då stängs publiken ute. Jag är inte dummare än att jag inser att detta är komplicerat, men jag tycker ändå att bilderna från den folktomma Baltiska hallen är skrämmande i sin krassa symbolik. Det är inte svårt att förstå den skarpa kritiken från Simon Wiesenthal-centret vare sig den är berättigad eller inte.

Förhoppningsvis kan detta bli en engångsföreteelse och att vi kan lära oss att hantera relationerna till Israel på ett mer konstruktivt sätt framöver. Men om judiska idrottsmän ska särbehandlas på detta sätt även i fortsättningen, då står vi inför en mycket bekymmersam situation, där vi verkligen behöver påminna oss om både historiens och dagens världspolitiska situation. Vilket lag som vann och vilket som förlorade känns i dagsläget inte särskilt intressant faktiskt.

Smygande antisemitism

Nu har något gått snett. Nog för att staten Israel driver en politik som på många sätt är tveksam, men det kan knappast rättfärdiga att svenska judar ska behöva känna sig hotade. I vårt demokratiska samhälle behöver vi tydligen på nytt försvara alla människors rätt till fredlig existens oavsett de är judar eller muslimer eller hinduer eller något annat, ja, t o m kristna.

Att göra politik av en tennismatch är bara fånigt. Men mest är det sorgligt att inte tennisspelarna kan få spela sin match med publik som hejar på och som gläds över att bästa tävlande vinner. Låt politiken skötas på andra arenor!

F ö noterar jag att Israel är den enda, åtminstone hjälpligt fungerande, demokratin i Mellanöstern. Kan vara värt att påminna sig om.

Den bittra sanningen

Det står mycket intressant i Dagen. Idag har det bl a handlat om huruvida kristna porrsurfar mer än andra. Det finns tydligen en amerikansk undersökning som pekar i den riktningen.

Men det som är ännu mer intressant är det Emanuel Karlsten skriver på sin blogg, nämligen att just den artikeln har fått långt fler klick än andra artiklar. Emanuel har själv en teori varför det är så, och det är klart att han har rätt. Så gott som alla män (förmodligen också många kvinnor) som har tillgång till internet har naturligtvis varit inne på någon porrsajt någon gång. För en del handlar det förstås om ett tillfälligt besök, men för många har det blivit ett slags beroende, som är svårt att ta sig ur.

Att då Dagen plötsligt skriver om detta upplevs säkerligen som en befrielse och kanske också som ett slags avslöjande. Att döma av de många kommentarer och blogglänkar artikeln har genererat finns också en stor iver att hitta något slags taktik att antingen påstå att undersökningen har fel, eller ett snabbt och enkelt sätt att komma undan det porrberoende man hamnat i.

Ändå tror jag att det viktigaste är att själva problemet synliggörs. Det är många som tittar på porr på nätet. Punkt. Det är inget att vara stolt över, men det är heller inget vi bara kan lämna därhän, utan vi behöver se det i vitögat. Så här illa är det. Men att skambelägga det innan man ens vågat benämna det är ingen konstruktiv väg. Så är det med synd i allmänhet, fast i frågan om porren blir det bara extra tydligt.

Det ligger en obarmhärtigt påflugen sanning i orden från Rom 3:23 ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”. Alla. Inklusive du och jag, oavsett vilken synd just du och jag brottas med. Ingen enda av oss kommer undan den bistra sanningen. Därför är det också så fantastiskt stort att läsa fortsättningen: ”och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus” (Rom 3:24).

Jesus dog faktiskt för alla ynkliga porrsurfare också. Och han är faktiskt intresserad av att ta emot vår synd och vår skam och vår skuld. Annars var det ju ingen mening med att han dog. Han längtar efter vår synd för att kunna ge oss sin förlåtelse, sin upprättelse, sin kraft.

Bikten är i det här sammanhanget en oöverträffad väg till befrielse. När vi vågar tro på Jesu förlåtelseord, då kan ljuset bryta fram, då stiger lovsången, då är det som om himlen öppnar sig. Att gömma sig i mörkret driver oss bara längre och djupare in i ångest och förtvivlan, men att få lämna ifrån sig sin ynkedom vid korset, det är vägen till det nya livet. Och det räcker inte att göra det en gång, det måste göras om och om igen, så länge det här livet varar. Luther kallar det för den dagliga omvändelsen.

Sen kan det förstås göras på många sätt och med många metoder, men det är bara hos Jesus själv som befrielsen finns. Tänk att det är vi kristna som behöver lära oss det först!

Varning för tungotal?

Läser i Dagen om några ungdomar från Sandviken som varit med om något obehagligt, nämligen mött människor som talar i tungor. Det var på ett ungdomsläger i pingstkyrkans regi och det var under en gudstjänst.

Och visst kan man väl förstå att det som är ovant och främmande kan upplevas obehagligt, men vad hade det egentligen tänkt sig? funderar jag. Och nog är det märkligt att det ska uppfattas som något man ska behöva varna för. Kanske fanns det andra omständigheter som gjorde upplevelsen obehaglig, t ex om det var en obligatorisk del av lägret på ett sånt sätt att det uppfattades som ett tvång att själv tala i tungor eller delta aktivt i gudstjänsten. Vad vet jag? Det står inget om det i artikeln.

Men i huvudsak verkar detta vara ett uttryck för den kristendomsfobi som verkar breda ut sig i Sverige och västvärlden, även inom kyrkorna dessvärre. För hur kommer det sig att om dessa ungdomar deltagit i pingstkyrkans verksamhet på hemmaplan inte mött företeelsen tidigare, dvs att den Helige Ande fyller människor med ett bönespråk? Har det att göra med att man kanske inte vågar låta Anden verka i vardagssituationen, utan behöver komma undan till ett lägersammanhang för att våga ”släppa på kontrollen”?

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag tänker, men när jag läser om händelsen får det mig att känna att här är något galet, både i reaktionerna från de illa berörda ungdomarna och deras föräldrar, men också från lägerledarna och församlingsledningen. Det borde väl i all sin dar vara naturligt att det talas i tungor på ett pingstläger, eller?

Klara visar vägen

Läser i Dagen att EFS-föreningen i S:ta Clara kyrka i Stockholm troligen kommer att få ett betydligt ökat ansvar för verksamheten i församlingen. Detta är förstås oerhört spännande. Och många kommer att följa processen med stort intresse, dels för att Klara kyrka är välkänd både i Svenska kyrkan och därutöver, men också för att vi kan räkna med liknande scenarier på fler håll med tiden.

Även vi som är engagerade i EFS på andra håll i landet (inte minst vi i samarbetskyrkorna) får i och med detta en föraning om vad som väntar framöver. Svenska kyrkans ekonomi blir knappast bättre i framtiden (såvida inte en stor väckelse bryter ut) och därmed kommer förutsättningarna för många många EFS-sammanhang att förändras.

För oss som står i samarbetskyrkosituationen innebär detta att vi nu på allvar behöver förbereda oss för att bära ett allt större ekonomiskt ansvar för verksamheten (om vi vill ha den kvar). På många sätt tror jag detta är en sund utveckling, men det gäller att vi tar vara på det rådrum vi har just nu, så att vi inte står där med skägget i den berömda brevlådan om några år. Alltså, det är nu vi behöver förbereda oss för framtiden. Det är nu vi behöver arbeta med att öka det ekonomiska ansvarstagandet från vanliga kyrkotillhöriga och EFS:are. Det är nu vi har möjlighet. Senare kommer vi att bli tvungna.

Ett ökat ansvar handlar naturligtvis inte enbart om pengar, utan om bön, tid, arbete och mycket annat. Och ökat ansvar innebär förstås en ökad delaktighet, frihet, glädje och en starkare tro. Liknar inte det väckelse…?