Söndag i Sörbykyrkan

Idag firade vi högmässa i Sörbykyrkan och den tillfälligt hopsamlade manskören sjöng så det stod härliga till! Det är nåt visst med manskör ändå. Å jag fick vara med på ett hörn på sista sången. Kul! På det hela taget blev det en glädjefylld högmässa och i slutpsalmen 259, Saliga visshet, Jesus är min, kändes det som om taket skulle lyfta. Kom inte och påstå att högmässa är något tråkigt!

Efter kyrkkaffet blev det tema-samling om äktenskap och sexualitet. Glädjande många hörsammade inbjudan och Storstugan blev välfylld. Men ännu mer glädjande att det blev en så bra samling. Det kändes som om det var ett uppdämt behov som äntligen kunde tillgodoses. Inte så att vi hann lösa alla frågor på de två timmarna, men så att samtalet har kommit igång. En annan bra sak var att vi blev ett så blandat gäng av både gamla och unga. Det känns som om det händer saker i Sörbykyrkan.

Att olika människor har olika ståndpunkter är självklart, men alla har vi ett gemensamt ansvar att berätta om Jesus för människorna i Sörby och Sörbyängen. Och det ska vi göra frimodigt om med glädje! Tack Gud att jag får vara med i det.

Annonser

Studentrevolt i Addis Abeba

Om våldsamheterna i Tallinn får stor uppmärksamhet i svenska medier, så får ett studentuppror i Addis Abeba desto mindre. Typiskt också att den etiopiska regeringens talesman dementerar alla uppgifter om dödsfall. ”Ingen död, lugnet är återställt.” På regeringsspråk i Etiopien betyder det antagligen att ”vi har visserligen skjutit ihjäl en student och skottskadat några stycken, men nu kontrollerar vi situationen.”

Universitetet i Addis Abeba har redan tidigare varit ett svårthanterligt problem för den sittande regeringen och nervositeten är säkert stor, så fort det blir demonstrationer eller missnöjesyttringar där. Att det den här gången skylldes på rykten om organstöld från en avliden student innebär inte att det inte också finns andra skäl till missnöjet, inte minst den obefintliga yttrandefriheten. Verkligt lugn kommer inte att infinna sig förrän regeringen accepterar valresultatet från 2005 och tillåter demokrati fullt ut.

Oroligheter i Tallinn

Obehagskänslorna kommer krypande när jag i SvD, DN och på BBC:s hemsidor läser om kravaller och vandalisering i Tallinn med flera platser i Estland till följd av flytten av den omstridda bronsstatyn. Än finns det väl ingen överhängande risk för storpolitiska konsekvenser, men sitationen skulle lätt kunna urarta om det vill sig illa. Ryssland är inte att leka med och att reta den stora björnen i öster alltför mycket kan visa sig direkt farligt för fred och stabilitet i regionen. Tongångarna på sistone från Moskva är inte särskilt hoppingivande, vilket kommenteras i dagens ledare i SvD.

Alldeles oavsett vad som händer finns det anledning även för oss i Sverige att fundera över vår solidaritet med våra grannländer och vårt ansvar för frihet och demokrati i vår del av världen. Att svensk neutralitet inte varit så neutral som den förespeglats är väl ett känt faktum. Ändå har den svenska neutraliteten gett Sverige ett manöverutrymme och en medlarposition som åtminstone tidvis bidragit på ett positivt sätt i världspolitiken. Storpolitik är naturligtvis svårt, och inte så renhårigt som man skulle önska, men det är verkligheten och vi kommer inte undan den.

Därför finns det också anledning att fundera över hur vi ska agera om t ex situationen i Estland skulle leda till en väpnad konflikt med Ryssland och en eventuell rysk invasion. Oavsett vems felet skulle vara, en klanting estnisk regering eller en snarstucken rysk, så kommer det i så fall leda till död och stort mänskligt lidande. Hur tar då vi vårt ansvar för att förhindra en sådan konflikt och hur agerar vi om den nu skulle komma, för att minimera lidandet och hjälpa människor i nöd? Antar att utrikesdepartementet redan har funderat över det, men kanske behöver vi var och en påminna oss om att världen inte är god?

Wejryd nobbas av Mekane Yesus-kyrkan

Svenska kyrkan liknar alltmer en förvirrad sekt. Enligt Dagen är det allt fler kyrkor runt omkring i världen som begränsar sina relationer med Svenska kyrkan. Ärkebiskop Anders Wejryd är inte längre välkommen till Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien i sommar.

Ändå verkar han inte riktigt förstått saken när han kommenterar det hela med att ”det finns några som inte delar vår uppfattning”. Undrar just hur han definierar ordet ”några”? Mekane Yesus-kyrkan har över 4,5 miljoner aktiva medlemmar. Den är, som jag tidigare bloggat om, därmed i praktiken världens största lutherska kyrka.

För övrigt är det en mindre skandal att Wejryd och hans företrädare inte svarar på de brev som skickats från våra systerkyrkor både i Afrika och Baltikum. Den ödmjukhet som Kersti Karlsson, EFS-missionär i Addis Abeba efterfrågar, lyser fortfarande med sin frånvaro. Att lyssna till andra kristna är inget som värderas i den politiserade Svenska kyrkan, än mindre när det handlar om kristna i den fattiga delen av världen. De är ju bara afrikaner…

Ur EFS perspektiv är detta en mindre katastrof, eftersom Mekane Yesus-kyrkan är den kyrka vi har längst och intensivast gemenskap med. I många EFS-sammanhang skulle jag tro att man känner en mycket starkare gemenskap med Mekane Yesus-kyrkan än med Svenska kyrkan. Försämras relationerna ytterligare mellan Svenska kyrkan och Mekane Yesus-kyrkan kommer EFS tvingas att välja sida.

Även Svenska Dagbladet rapporterar om Mekane Yesus-kyrkans beslut att inte välkomna Wejryd & co.

Hur långt är livet?

Imorgon fyller min brorson Olle fyra år! Jag hade gjort i ordning ett paket som skulle skickas till honom, men när jag kom hem ikväll låg det fortfarande kvar på bordet. Typiskt! På det viset får han det ju inte förrän i nästa vecka.

Nu kanske inte det är hela världen, men för en fyraåring är ju några dagar procentuellt sett en inte helt obetydlig del av livet. Det leder mig till att fundera över hur långt livet egentligen är. Är det möjligen så att det är långt i början och kort i slutet? Isåfall är livet olika långt beroende från vilket håll man ser det. För Olle är fyra år en hel livslängd, medan det för mig är livslängd närmare nio gånger så långt! Men den fyraåriga livslängden är ju för mig bara en liten stund.

Om Gud har evigheten som tidsperspektiv kan människolivet inte tyckas vara mer än ett ögonblick, om ens det. Ändå låter han det fyllas med så mycket skönt och gott. Över 20 grader varmt har det varit idag (på dagledigträffen i Sörbykyrkans församlingssal i eftermiddags var det betydligt varmare än så) och luften fylld av vårens alla dofter.

På väg hem ikväll höll jag på att cykla över en stackars liten igelkott, men den hann väja och undkomma det stora vidunder som jag måste ha tett mig som i dess perspektiv. Läskigt, eller hur? Men det var roligt att få se min för våren första igelkott. Och detta låter Gud mig uppleva under ett för mig ytterst kort ögonblick. Fascinerande. Sov gott!

Rowan Williams om statens moral

I Times skriver Rowan Williams, ärkebiskopen av Canterbury om att staten behöver en moralisk grund att stå på. Hittills har detta i hög grad varit en kristen grund. Williams tycks vara beredd att acceptera att det kanske inte kan vara så för all framtid. Men då behövs någon annan grund, för det behöver man, skriver han också.

Är det kanske det som i hög grad är västvärldens problem? Att vi verkar tro att man kan klara sig utan moraliskt korrektiv, förutan ett allmänt demokratiskt humanistiskt tänkande. Men FN:s deklaration om mänskliga rättigheter kanske inte räcker? Kanske behöver vi ett mer heltäckande tankesystem för att hålla oss på rätt köl? Och kanske är det bara den kristna tron som är så heltäckande att den förmår värna de svaga och sårbara i ett samhälle?

Lund – Nässjö

Här sitter jag på X2000 mellan Lund och Nässjö och bloggar efter en mycket givande och intressant dag av samtal och bön tillsammans med några trossyskon från flera av Svenska kyrkans olika fromhetsriktningar. Nog är det märkligt vad tekniken avancerar. Och ändå verkar det som om till synes långt mindre komplicerade problem är omöjliga att lösa. Tredje världens fattigdom och svält till exempel. Ändå lär det finnas mat så att det skulle räcka till hela världens befolkning om vi bara fördelade den rättfärdigt. Och inte kan det i första hand bero på att det inte skulle finnas transporter och tekniska lösningar? Nej det är nog så cyniskt så att det är politisk vilja och fred som som saknas i första hand. Cyniskt är det och ett bevis på mänskligheten ondska. Herre förbarma dig över oss!

Vad samtalet i Lund handlade om? Ja, det kanske det finns anledning att återkomma till senare…