Gott samtal i Malawi

Vilken glädje att få komma till vår systerkyrka i Malawi, Evangelical Lutheran Church in Malawi (ELCM)! Vi landade i torsdags eftermiddag och har nu landat även själsligen.

Igår hade vi ett ordentligt möte med biskop Joseph Bvumbwe och ledningen på kyrkans huvudkontor. Så gott det är att få uppleva att man på ett par timmars samtal kan räta ut frågetecken och hitta till ett förtroendefullt samtal, trots en avvaktande och nästan misstänksam inledning. I det här fallet handlade det om en djup besvikelse över Svenska kyrkans beslut om enkönade äktenskap och det sätt på vilket detta har kommunicerats till ELCM. När jag fick möjlighet att redogöra för EFS hållning i frågan och även berätta om våra prioriterade mål i det internationella missionsarbetet började ögonen runt bordet lysa upp.

Vilket privilegium det är att få möta syskon i Jesus Kristus och känna att man trots kulturella och språkliga barriärer hör ihop och har en gemensam längtan att föra evangeliet vidare till dem som ännu inte fått lära känna Jesus!

Klok ledare

Elisabeth Sandlund skriver idag på ledarplats i Dagen klokt och välbalanserat om skiljelinjer och nya samverkansmöjligheter inom dagens kristenhet. Tack Elisabeth!

Indiska biskopar med mål och mening

Har tillbringat några dagar i Kodaikanal tillsammans med merparten av de lutherska biskoparna i Indien. Det har handlat om Purpose Driven Church (”Församling med mål och mening” av Rick Warren) som ett redskap för förnyelse och tillväxt i de lutherska kyrkorna i Indien. Min första tvekan byttes snart i stor glädje över den starka motivationen att förändra och komma vidare genom att bli:
1. Varmare – genom gemenskap
2. Djupare – genom lärjungaskap
3. Starkare – genom tillbedjan
4. Bredare – genom tjänst för medmänniskan
5. Större – genom evangelisation

Där jag satt och lyssnade till dessa biskopar och deras visioner för sina kyrkor fylldes jag av en stark längtan: tänk om våra biskopar skulle våga prioritera något sådant här för Svenska kyrkans del! För, som den pensionerade biskopen och inspiratören kommenterade: detta är inte amerikanskt – det är bibliskt!

Nu hänger ju i och för sig inte allt på biskoparna, de har att göra som de har det (de har de indiska också!) och i många församlingar arbetas det just på detta, om än inte alltid under samma beteckning. Församlingen och kyrkan är alla kristnas ansvar, men det är inte oviktigt vilken riktning ledare tar ut och i det avseendet skulle episkopal sanktionering vara av stort värde.

Brudöverlämning

Prästerik tycker att det är rätt intressant att det förestående kungliga bröllopet väcker sådana kyrkliga reaktioner som det gör. Det stora debattämnet är: brudöverlämning eller inte?

Och nog tycker också jag att kronprinsessan och hennes fästman ska gå fram tillsammans i Storkyrkan. Men det som är så intressant är alla dessa ivriga tillskyndare av tradition, vikten av klara riktlinger i handboken, ritens normerande betydelse, det ödesdigra med att fylla en symbol med annat innehåll osv. t o m på ledarplats i Kyrkans tidning. Helle Klein i Aftonbladet vurmar plötsligt för svensk tradition och tycker att ärkebiskopen borde säga ifrån. Annika Borg i DN upprörs över att paret bryter mot svensk tradition och Svenska kyrkans ordning genom att begå detta fruktansvärda brott. Och så vidare.

Jag tycker det är intressant att dessa skäl plötsligt kan väga så tungt nu, när de i andra och mycket mer omdanade och omfattande frågor istället används som skällsord. Det känns onekligen lite ovant att ha så mycket av gemensamma åsikter och värderingar med dessa debattörer, vi som vanligtvis brukar stå i varsin ytterända av åsiktsspektret. När det har handlat om äktenskapet ska vara reserverat för konstellationen man och kvinna, då är svensk tradition och Svenska kyrkans ordning inte vatten värt, men nu.

Jo, den det är ju skillnad, säger någon! Visst är det skillnad. Nu handlar det om ett enskilt par, då handlade det om att omdefiniera vad äktenskapet till sin natur är. Så nog är det skillnad allt.

Nåja, inte inbillar jag mig att det ska finnas någon sådan klarsynthet eller eftertänksamhet i det här fallet, men nog hade det varit roligt om det åtminstone hade funnits en förståelse för att traditionen och Svenska kyrkans ordning bär något som är gott att bevara rent generellt: en bibliskt grundad syn på människan och hennes sexualitet. Det är ju det som är grunden för traditionen (den av kristendomen i grunden präglade västerländska civilisationen) och Svenska kyrkans ordning. Det är utifrån Bibelns höga syn på både man och kvinna som det är så viktigt att kronprinsessan och hennes fästman går sida vid sida, liksom det är utifrån Bibeln höga syn på människan och sexualiteten som det är otänkbart med två män eller två kvinnor i ett äktenskap.

Men det är förstås ojuste att blanda ihop dessa två frågor och debatten omkring dem. Eller hur?

Vi behöver varandra

Nog kan vi lära oss mycket från kyrkor i Syd. Vi kan självklart inte kopiera metoder och former utan vidare, men vi kan utmanas och inspireras till bön och tillit till evangeliets kraft. Sen är det faktiskt så att vi har en del att bidra med också till kyrkorna i Syd. Vi behöver helt enkelt varandra.

Internationella relationer

Hittills har Svenska kyrkans beslutsfattare försökt att få oss att tro att besluten om en ändrad vigselordning inte kommer att få några nämnvärda konsekvenser för relationen till andra kyrkor. Nu verkar det som om Svenska kyrkans nyordningar innebär att t ex den lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT) i princip är beredd att avbryta allt samarbete med oss. Hur kunde det bli så tokigt? Var det aningslöshet eller dumhet som gjorde det? Eller helt enkelt beräknande arrogans gentemot kyrkor i ”mindre utvecklade länder”? Ja, det lär vi aldrig få någon fullständig klarhet i.

Helt klart är dock att Svenska kyrkans ändrade äktenskapssyn faktiskt får konsekvenser för svenska lutheraners möjlighet att stå i relation till våra syskon på andra håll i världen. Vi håller på att bli isolerade i vår lilla ankdamm. Kanske är det just det som är den nytolkade innebörden i begreppet ”folkkyrka”, en kyrka enbart för det svenska folket?

Biskoparna på resa

Svenska kyrkans biskopar är på resa i det Heliga Landet. Det är bra. Hoppas att de får fina dagar tillsammans och goda och lärorika möten med människor och företrädare för kyrkor och andra organisationer. Det är en viktig resa inte minst för att ge den lilla lutherska kyrkan välbehövligt stöd. Samtidigt lär knappast de svenska biskoparnas besök ha någon särskild betydelse för regionen, mer än som uppmuntran för de kristna på plats. Däremot kommer det betyda mycket för de svenska biskoparna, och där ju inte illa det heller.

Ett frimodigt budskap

Igår gick jag förbi utanför en av Stockholms många kyrkor. En trottoarpratare stod uppställd på den snöiga grusgången med en uppfordrande hälsning. Två ord, sex bokstäver, symmetriskt och med stora handtextade bokstäver. Enkelt och tydligt och rättframt. Upphovsmännen till en sådan uppmaning måtte vara säkra på att det har något viktigt och värdefullt att erbjuda. Och jag är säker på att en och annan förbipasserandes nyfikenhet väcktes av ett så frimodigt erbjudande. Kanske någon till och med vågade sig in genom de höga dörrarna till den stora helgedomen. Ett så självklart budskap vittnar om en stark tilltro till det som erbjuds. Det ligger något lockande i det som presenteras så självklart.

Själv blev jag dock mest bekymrad och sände upp ett kort Kyrie eleison där jag vandrade vidare i februariskymningen. Tänk om det ändå hade stått ”Try Jesus!” Nu stod det istället ”Try zen”.

Världens bästa

Det var många som gick ur Svenska kyrkan förra året. Och så lär det fortsätta, verkar det som. Enligt SvD påstår Erica Brundin, planeringschef för Svenska kyrkan, att det inte går att göra något åt antal utträden. Och det får hon förstås både säga och tro. Men tänk så spännande det hade varit om hon istället hade vågat anta den utmaning som ligger i utträdessiffrorna.

De går att vända och det handlar om att se till att allt fler svenskar får upp ögonen för evangeliet om Jesus Kristus! Världens rikaste kyrka har enastående möjligheter att presentera världens bästa budskap på världens bästa sätt till världens mest sekulariserade befolkning. Guldläge tycker jag det verkar som. Satsa på evangelisationskampanjer! Satsa på att fylla kyrkorna med liv! Men icke! Vi ska visst bara passivt se på när svenskarna, en efter en lämnar den kyrka som lagt grunden till det välfärdssamhälle vi idag lever i och i så hög utsträckning tar för självklart.

Livskraft i Svenska kyrkan

De senaste dagarna har jag till stor del tillbringat på Livskraft-läger i Lötenkyrkan i Uppsala. Det har varit ett härligt läger på många sätt. Det som slagit mig allra tydligast har varit alla de fantastiskt duktiga unga ledare som hållit i trådarna. Från stort till smått, allt har skötts med engagemang och ansvar, glädje och hela tiden med en innerlig omsorg om lägerdeltagarna. Vilken fantastisk skola i kristet ledarskap dessa läger är! Det skulle behövas många fler sådana här läger runt omkring i vårt land, förstås för att vara ungdomar behöver dem, men minst lika mycket för att kyrkan behöver dem. Mer livskraft i Svenska kyrkan helt enkelt!
(Se även missionsföreståndarens blogg, här)