Etiopisk demokrati

En av oppositionens ledargestalter, den tidigare domaren Birtukan Midekssa, har eligt BBC, återarresterats efter ett år i frihet. Hon fänglsades i november 2005 i samband med oroligheterna efter valet i maj samma år. I juli 2007 släpptes hon tillsammans med många andra ledande oppositionella efter invecklade förhandlingar mellan regeringen och oppositionen med en grupp ”äldste” som medlare helt i enlighet med traditionell etiopisk konfliktlösning. Men tydligen har hon genom diverse kontakter med media kommit att stöta sig igen med den sittande regeringen och har därför återarresterats för att avtjäna det livstidsstraff hon dömts till och benådats från. Nu dras nåden tillbaka eftersom hon uttalat sig ofördelaktigt.

För oss etiopienälskare är detta bara ytterligare ett tecken på nödvändigheten i en fortsatt förändring av det etiopiska styrelseskicket. Fortfarande behövs omfattande förbättringar i yttrandefrihet och demokrati. Men kanske har vi ibland haft en alltför stor tilltro till en västerländsk demokratitradition och dess tillämplighet i alla möjliga kulturer. Nog vore det spännande om man i en framtida etiopisk demokrati kunde göra bruk av de gamla traditionerna där ”de äldste” alltjämt har en roll att spela. Exakt vilken officiell funktion dessa skulle ha är nog svårt att sia om, men att de fortfarande är viktiga är det ingen tvekan om.

Annonser

Livskraft

I ett kyligt Uppsala håller jag till på ”Livskraft”, ett varmt nyårsläger i EFS regi. ”Se jag gör allting nytt” är temat för hela lägret och 160 ungdomar plus ett stort antal funktionärer är samlade. Det är fantastiskt att se så många unga människor vilja leva nära Jesus och lära känna honom bättre. Inte så sällan drabbas vi väl snarare av nedslående rapporter om våld och kriminalitet när det handlar om ungdomar. Men här finns exempel på något annat.

Imorgon kväll är det min uppgift att predika över ”Jesus, domen och förlåtelsen”. Med viss bävan har jag åtagit mig det uppdraget, men hoppas på Guds nåd och vishet för att kunna göra det så att Jesus får bli synlig i sin kärlek och försoning.

Kyrka och politik

Nog är det lite fascinerande att i tidning efter tidning läsa om hur orimligt det är att de politiska partierna fortfarande hänger sig fast i kyrkopolitiken. Vanligt sunt förnuft helt enkelt.

Problemet för många kyrkotillhöriga är att de inte vet om att det finns alternativ, och riktigt goda sådana. Jag tänker i första hand på Frimodig kyrka, men på lokalplanet kan även POSK vara helt ok, liksom andra lokala grupper.

Äntligen jul!

Efter avslutad juldagsgudstjänst och en tupplur här hemma känns det gott att äntligen kunna njuta av julmusiken på riktigt. Nu börjar julveckorna och jag ska försöka ta vara på tiden att leva med i julens texter och sånger. Att omgivningen redan firat ett slags jul i flera veckor känns ju lite märkligt, men det är på många sätt något helt annat än vad jag tänker på som jul.

Jag kommer inte ifrån den ljuvliga känslan som ofta infinner sig på väg hem i julnatten efter midnattsmässan. Det är verkligen änglarnas natt och att sedan, när morgonen gryr få stämma upp i ”Var hälsad sköna morgonstund” är en obeskrivlig upplevelse. Tänk att han kom som ett litet barn!

Denna juldag har jag sedan firat hemma hos goda vänner med svensk-afrikansk julmat. Med Annandagens martyrtexter för ögonen bereder jag mig nu för morgondagens verksamhet med sjukkommunion och sedan mässa på kvällen till Stefanos och alla andra martyrers minne. Var tredje minut får någon människa sätta livet till på jorden för sin kristna tros skull. Det är värt att uppmärksamma tycker jag.

Sen är det snart söndag och minnet av barnamorden i Betlehem präglar söndagen som har rubriken ”Guds barn”, ett smärtsamt dubbeltydigt tema. Men också detta hör julen till och får inte glömmas bort bland glitter, julskinka och glögg.

Antidopbaptism

I de baptistiska frikyrkorna diskuteras huruvida man behöver var troendedöpt eller inte för att vara medlem i församlingen. Det är inte utan viss förundran jag följer den debatten. Om man nu inte anser att troendedopet är så viktigt, utan att även den som är döpt som barn kan vara medlem, kan man då öht kalla sig baptist längre? Då har man ju erkänt att antingen är barndopet också ett dop, eller också att dopet inte är viktigt. Bägge hållningarna verkar märkliga för att kallas baptistiska.

Men om man nu anser att den som inte är troendedöpt kan inte tillhöra församlingen, då borde man väl i ärlighetens namn ta konsekvenserna av det och tydliggöra att då är man heller inte frälst? För om man är frälst och har Guds löfte om att få dela den himmelska glädjen, då borde man väl ändå få tillhöra också den jordiska församlingen?

Allt detta tycker jag visar på att den strikt baptistiska dopsynen inte längre fungerar i nutidens ekumeniska villervalla. Men debatten visar också på vad den aningslösa ekumeniken ställer till med. I sin iver att ”vara sams” har man förbisett de teologiska knäckfrågorna och bekymmerslöst betraktat varandra som syskon, utan att egentligen ha satt sig in i vad det betyder.

Det enda rimliga, tycker jag, är att betrakta ett dop som ett dop, oavsett när i en människas liv det sker. Konsekvensen av det blir dessutom att det faktiskt är viktigt att döpa barn så snart som möjligt. Vi vill ju inte undanhålla barnen den finaste gåvan och den bästa ”evighetsgarantin”. Sen återstår utmaningen att också undervisa och uppmuntran barnen, så att också tron kan växa fram till frälsning och salighet.

Låtsaspräst?

Häpnadsväckande! Det är väl det minsta man kan säga om den attityd (om den är rätt uppfattad) som Helle Klein ger uttryck för när hon beskriver hur hennes tid som präst nu går mot sin avslutning. Eller har jag missuppfattat alltihop?

Var det detta Klein skulle ha prästvigningen till, att få ett intressant avbrott i jobbet som politisk chefredaktör på Aftonbladet? Isåfall är det värre än man kunnat befara.

Och framför allt undrar jag över vad domkapitel och biskop i Stockholm tänker i ärendet. Var det detta de satsade utbildnings- och praktiktid på? Hade de inte hoppats att också möjligen få ut något slags nytta i andra änden? Det är ju först efter avslutat pastorsadjunktsår som prästerna på stapplande ben kan börja betala tillbaka något av allt det kyrkan investerat i dem. Det naturliga hade väl varit att nu gå in i ordinarie komministertjänst för att på allvar tjäna församlingen – inte som studieobjekt, utan just som församling – i allt vad det innebär. Att avsluta sin prästgärning direkt efter pastorsadjunktsåret (om det sker av andra skäl än att man inte fungerar i prästtjänsten av en eller annan orsak) signalerar snarare förakt och nonchalans gentemot både kyrka och vigningstjänst. Kanske även mot Gud själv?

Även om jag haft mina tvivel har jag väl ändå tänkt att Kleins prästtjänst var ett uttryck för en överlåtelse till och en vilja att tjäna kyrkan. Men icke, tydligen. Istället verkar det snarast vara ytterligare en fjäder i hatten i den politiska karriären. Kanhända är det t o m ett avancerat sätt att häckla och förhåna den urvattnade kyrkan. Isåfall har hon verkligen lyckats. Undrar bara vad nästa projekt blir?

Eller som sagt: har jag missuppfattat det hela? Någonstans inom mig hoppas jag det.

Vanligt sunt förnuft

Jag är inte så säker på att jag och Lotta Gröning delar så många teologiska ståndpunkter. Däremot är vi rörande eniga om de praktiska förutsättningarna för Svenska kyrkans liv: De politiska partierna har inget i Svenska kyrkans styrande organ att göra, det borde vara möjligt att tillhöra den församling där man själv vill vara med och kyrkoavgiften (kyrkoskatten) borde avskaffas för att ersättas av något bättre sätt att få kyrkans ekonomi att gå ihop.

Undrar om Gröning är medveten om att hon, med sina åsikter, borde rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet i september nästa år? Vad det handlar om är nämligen vanligt sunt förnuft, vilket i och för sig inte är särskilt vanligt.