Den bittra sanningen

Det står mycket intressant i Dagen. Idag har det bl a handlat om huruvida kristna porrsurfar mer än andra. Det finns tydligen en amerikansk undersökning som pekar i den riktningen.

Men det som är ännu mer intressant är det Emanuel Karlsten skriver på sin blogg, nämligen att just den artikeln har fått långt fler klick än andra artiklar. Emanuel har själv en teori varför det är så, och det är klart att han har rätt. Så gott som alla män (förmodligen också många kvinnor) som har tillgång till internet har naturligtvis varit inne på någon porrsajt någon gång. För en del handlar det förstås om ett tillfälligt besök, men för många har det blivit ett slags beroende, som är svårt att ta sig ur.

Att då Dagen plötsligt skriver om detta upplevs säkerligen som en befrielse och kanske också som ett slags avslöjande. Att döma av de många kommentarer och blogglänkar artikeln har genererat finns också en stor iver att hitta något slags taktik att antingen påstå att undersökningen har fel, eller ett snabbt och enkelt sätt att komma undan det porrberoende man hamnat i.

Ändå tror jag att det viktigaste är att själva problemet synliggörs. Det är många som tittar på porr på nätet. Punkt. Det är inget att vara stolt över, men det är heller inget vi bara kan lämna därhän, utan vi behöver se det i vitögat. Så här illa är det. Men att skambelägga det innan man ens vågat benämna det är ingen konstruktiv väg. Så är det med synd i allmänhet, fast i frågan om porren blir det bara extra tydligt.

Det ligger en obarmhärtigt påflugen sanning i orden från Rom 3:23 ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”. Alla. Inklusive du och jag, oavsett vilken synd just du och jag brottas med. Ingen enda av oss kommer undan den bistra sanningen. Därför är det också så fantastiskt stort att läsa fortsättningen: ”och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus” (Rom 3:24).

Jesus dog faktiskt för alla ynkliga porrsurfare också. Och han är faktiskt intresserad av att ta emot vår synd och vår skam och vår skuld. Annars var det ju ingen mening med att han dog. Han längtar efter vår synd för att kunna ge oss sin förlåtelse, sin upprättelse, sin kraft.

Bikten är i det här sammanhanget en oöverträffad väg till befrielse. När vi vågar tro på Jesu förlåtelseord, då kan ljuset bryta fram, då stiger lovsången, då är det som om himlen öppnar sig. Att gömma sig i mörkret driver oss bara längre och djupare in i ångest och förtvivlan, men att få lämna ifrån sig sin ynkedom vid korset, det är vägen till det nya livet. Och det räcker inte att göra det en gång, det måste göras om och om igen, så länge det här livet varar. Luther kallar det för den dagliga omvändelsen.

Sen kan det förstås göras på många sätt och med många metoder, men det är bara hos Jesus själv som befrielsen finns. Tänk att det är vi kristna som behöver lära oss det först!

Annons

Varning för tungotal?

Läser i Dagen om några ungdomar från Sandviken som varit med om något obehagligt, nämligen mött människor som talar i tungor. Det var på ett ungdomsläger i pingstkyrkans regi och det var under en gudstjänst.

Och visst kan man väl förstå att det som är ovant och främmande kan upplevas obehagligt, men vad hade det egentligen tänkt sig? funderar jag. Och nog är det märkligt att det ska uppfattas som något man ska behöva varna för. Kanske fanns det andra omständigheter som gjorde upplevelsen obehaglig, t ex om det var en obligatorisk del av lägret på ett sånt sätt att det uppfattades som ett tvång att själv tala i tungor eller delta aktivt i gudstjänsten. Vad vet jag? Det står inget om det i artikeln.

Men i huvudsak verkar detta vara ett uttryck för den kristendomsfobi som verkar breda ut sig i Sverige och västvärlden, även inom kyrkorna dessvärre. För hur kommer det sig att om dessa ungdomar deltagit i pingstkyrkans verksamhet på hemmaplan inte mött företeelsen tidigare, dvs att den Helige Ande fyller människor med ett bönespråk? Har det att göra med att man kanske inte vågar låta Anden verka i vardagssituationen, utan behöver komma undan till ett lägersammanhang för att våga ”släppa på kontrollen”?

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag tänker, men när jag läser om händelsen får det mig att känna att här är något galet, både i reaktionerna från de illa berörda ungdomarna och deras föräldrar, men också från lägerledarna och församlingsledningen. Det borde väl i all sin dar vara naturligt att det talas i tungor på ett pingstläger, eller?