Glädjen att vara Guds barn

Har idag blivit påmind om vilken glädje det ligger i att få vara Guds barn. Tänk bara om man kunde komma ihåg det hela tiden, även när livet är motigt, och liksom höra Guds röst: ”Jag älskar dig.”

Nu var ju inte detta några som helst nyheter, men så viktigt det ändå är att få bli påmind. Tack Gud att jag får vara ditt barn!

Annonser

Andens ledning

Kl 06:56 imorse väcktes jag av telefonen. Eftersom jag hade ledig söndag kändes det inte helt klockrent, men ringde gjorde den. Det var kyrkoherden som ville att jag skulle rycka in och hålla i högmässa i Almby kyrka, eftersom min kollega blivit sjuk. Ja, vad säger man? ”Jag tar den”, blev mitt svar, efter ungefär 5 sekunders betänketid.

”Håhåjaja”, tänkte jag sen, ”och jag som hade behövt sova en timme till minst”. Min plan var annars att jag skulle få komma till kyrkan lagom till högmässan börjar. Men det var inte så mycket annat att göra än att betydligt tidigare än planerat börja ta itu med den dag som alltså blev något annat än jag tänkt mig från början.

Lagom sömndrucken kröp jag ner under täcket, bara för en kort stund. För säkerhets skull ställde jag väckningen på klockradion till tio minuter senare. Efter de minuterna bjöds jag något slags andliga sånger på finska (lyssnar alltid på P2 om mornarna), men plötsligt tonar det in toner som fångar mig. Jag känner igen sången sen tidigare. Det är en gammal skrovlig mansröst som sjunger på engelska om Jesu blod.

Vid det laget hade jag också funderat några varv på hur dagens predikan skulle utformas. Ett tidigare predikoutkast från 2006, dvs förra gången kyrkoårets första årgång bibeltexter var aktuell, hade jag letat fram ur datorn. Det var inte så tokigt, även om inte allt gick att använda, så här tre år senare. Och det var där som den gamle mannens sång plötsligt fick sin plats. Den blev en illustration till den blinde tiggaren Bartimaios i Jeriko.

Mannen som sjöng lär ha varit en luffare i södra London i början av 70-talet och hamnade av en händelse i en dokumentärfilm, där sången hördes bland ballader och fyllevisor i olika genrer. Snart hamnade sången i en studio och någon upptäckte att den höll tonhöjden perfekt och det gick att lägga till ett ackompanjemang till den i efterhand.

Jag vet att jag hört den förut, och nu dök den alltså upp bland de finska andliga sångerna, perfekt timat för min i all hast hopplockade predikan. Efter en snabb googling hade jag strax de nödvändiga kringfakta jag behövde för att kopplingen skulle vara glasklar till till dagens predikotext (förstås fanns den även på YouTube). Liksom Bartimaios helt utan mänsklig prestige och stolthet, ropade till Jesus och blev bönhörd, så vittnade luffaren vid Elephant and Castle om Jesu blod som aldrig sviker. Till oss i Almby kyrka fick det bli en uppmuntran och en utmaning att våga oss fram till Jesus, just som vi är och inte som vi borde vara.

Huruvida någon sedan faktiskt lyssnade till predikan eller kunde ta den till sig, det är jag inte riktigt rätt person att uttala mig om. En av gudstjänstfirarna hade i alla fall som huvudsaklig recension av högmässan att det borde stå ”kyrkkaffe” och inte ”kyrkfika” i predikoturerna. Basta.

För mig blev det hela ändå en påminnelse om hur konkret och exakt den Helige Ande vill leda oss och våra liv. Och varför skulle jag egentligen vara förvånad? Det är ju som luffaren sjöng:

//: Jesus blood never failed me yet, never failed me yet,
Jesus blood never failed me yet.
This one thing I know, that he loves me so ://

Biskoparna står på sig

Det här är väl ändå uppfriskande. Biskoparna står på sig (om än mycket milt och stillsamt) gentemot de politiska partierna och argumenterar klart och logiskt. Dessutom har de letat rätt på gammal socialdemokratisk argumentation och påminner (s) om vad partiet alltid tyckt, att religionen ska hållas utanför statsmakten. Nu återstår att se vad som händer härnäst.

Artikeln finns även referrerad i Dagen.

Opposition i Etiopien

Den etiopiska oppositionen samlar sig inför valet nästa år och bildar den gemensamma FDDE (Forum for Democratic Dialogue in Ethiopia), enligt den sydafrikanska nyhetssajten News24.com Samtidigt kritiserar de sex oppositionspartierna den sittande regeringen för att med odemokratiska medel motarbeta oppositionen. Bl a påminner de om att en av de främsta oppositionsledarna, Birtukan Midekssa, fortfarande sitter i fängelse.

Att oppositionen på det här sätter ändå tar sig ton är naturligtvis ett tecken på att det trots allt finns ett utrymme för regeringskritik. Däremot är det väl tveksamt om den sittande regimen kommer att tillåta så öppna och fria val nästa år att den riskerar att bli bortröstad. Troligare att man låter valet bli ”lagom” öppet och fritt, och om det visar sig att resultatet inte stämmer överens med den sittande regeringen kan man ju alltid strunta i det. Så fungerar den etiopiska sk demokratin just nu.

Men att det talas om val, att premiärministern Meles Zenawi häromdagen antydde att han tänker lämna sin post efter nästa val och att oppositionen inte låter sig tystas är ändå små tecken som kan tolkas i positiv riktning, om man vill. Det vill jag.

Möten med lärjungar

Resa innebär så gott som alltid möten med människor, så också den här gången. Att få möta kristna syskon är en särskild glädje.

I Örnsköldsvik det gångna 1,5 dygnet har jag fått möta dels de unga, nyfikna eleverna i Lärjungaskolan, dels de etablerade, välreflekterade och rätt så luttrade. Jag övernattade i en familj och fick dela måltidsgemenskap och samtal om tron och livet. I går kväll avslutades dagen med bibelläsning, en dagbetraktelse av Wilfrid Stinissen och bön. Så enkelt och så självklart. Fastän vi aldrig knappt träffats tidigare fanns den omedelbara gemenskapen där, vi samlar oss kring samme Herre.

I morse fick jag leda morgonmässan och vara med att dela ut brödet och vinet, den måltid som förenar oss med alla Jesus-lärjungar världen över till en enda kropp. Att vara lärjunge till världens frälsare ger hisnande perspektiv på tillvaron och livets alla människomöten.

Tänk att jag får vara med! Nåd är det.

Högteknologiskt resande

Resandet har verkligen förändrats på senare tid. Jag minns t ex den tid då det varken fanns mobiltelefon eller bärbar dator, än mindre trådlös uppkoppling ens hemma. Men allt det där finns idag.

Har idag förflyttat mig från Örnsköldsvik med buss till Sundsvall. Under tiden pratade jag i telefon med åtminstone tre personer, alltmedan det i bussens tv-apparater visades Hollywood-film.

I Sundsvall bytte jag till tåg där det även fanns tillgång till trådlös uppkoppling till datorn. (Dessutom erbjöds möjligheten att ladda mobilen, nu när batterinivån sjunkit onödigt lågt efter det nyligen avslutade samtalet.) Eftersom jag är en sån modern människa har jag förstås datorn med och kan nyttja möjligheten att kommunicera med omvärlden också via den. Strax jag hade surfat in på Ansiktsboken dök det upp en bekant också där, och vi chattade en stund. Trevligt att kunna växla några ord så där i största enkelhet. Upptäckte dessutom att jag fått ett par nya vänner, vilket ju är skoj. Hann även med en kort-chatt med min syster via Skype.

Läste ett par nykomna mejl och senaste nytt från SvD, DN om SAABs vara eller inte vara, kollade in BBC och AlJazeera också för säkerhets skull. Han också skriva en blogg om Etiopiens premiärminister, utifrån en artikel på EthioMedia.

På Stockholm C hade jag en halvtimmes väntetid, men utan uppkoppling är det lätt att bli lite rastlös av att gå där och vänta i all oändlighet. Som tur var rullade tåget mot Örebro in i god tid till perrongen, så rätt snart kunde jag åter vara ansluten till det stora världsvida nätet. Ytterligare en vän på Ansiktsboken (nykomling i sammanhanget dessutom!) hade dykt upp.

Ja, så har det alltså blivit. Det som tidigare var ett antal timmars stilla vegeterande, i bästa fall i sällskap av en god bok, har numera förvandlats till högaktiv tid, fylld av informationsutbyte per åtminstone tre-fyra olika kanaler. Om det är en positiv utveckling är jag inte helt övertygad om, även om tiden går betydligt fortare när det hela tiden finns något att sysselsätta sig med. Hur som helst är det intressant hur resandet har förändrats på bara några år. Det ska bli spännande att se hur det kommer att förändras under de kommande åren!

Nu ska jag alldeles strax kliva av tåget på perrongen i Örebro och ta cykeln hem till min trådlösa uppkoppling därhemma…

Meles flaggar för avgång

Etiopiens premiärminister Meles Zenawi flaggar för att han kanske kommer att lämna posten under nästa år, vid valet 2010 (enl. EthioMedia). Dock hoppas han kunna fortsätta som partiledare för EPRDF, det regerande partiet.

Att han öht vädrar denna slags åsikter indikerar att Etiopien inte är fullt så odemokratiskt som det kan verka. Eller också är det bara ett tecken på en ovanligt smart diktator, som ger sken av öppenhet och beredskap till att lämna ifrån sig åtminstone delar av makten.

Att han trots rätt hårdföra metoder varit med att föra ur ekonomisk stagnation till världsledande tillväxt är naturligtvis sådant som han räknar till sin fördel. Helt klart är att Etiopiens befolkning idag lever ett på många sätt drägligare liv än under Derguens tid. Men att utifrån detta dra slutsatsen att Etiopien är väl fungerande demokrati är ändå att säga för mycket. Fortfarande sitter hundratals (kanske tusentals) oppositionella fängslade för sin inblandning i demonstrationerna efter förra valet 2005.

Om ato Meles verkligen skulle lämna ifrån sig makten frivilligt skulle det vara något tämligen unikt i Afrikas historia, där de allra flesta regeringsskiften genom historien har skedd med våld och blod. Låt oss hoppas att nästa år kan få bli ett exempel på att det faktiskt är möjligt och att Etiopien får ta ytterligare steg mot demokrati och välstånd för sitt folk.