Änglar och demoner

Min eminenta kollega (både som präst och i bloggandet) Miriam skriver en alldeles utmärkt liten redogörelse för detta med änglar och spöken. Läs den!

Zimbabwe väntar

Det verkar råda en nervös väntan officella valresultat i Zimbabwe både inom och utom landet. Och ryktena surrar om hur Robert Mugabe kommer att agera härnäst. Att han har förlorat valet är väl höjt över allt tvivel. Frågan är istället hur han kommer att förhålla sig till det faktumet.

Personligen tänker jag att Afrika skulle behöva levande exempel på före detta presidenter som kan avgå, men fortfarande leva i det land de tidigare styrt. Problemet är ju att de så gott som utan undantag styrt på ett sådant sätt att en ansvarstagande efterföljande regim knappast kan låta brott och maktmissbruk förbli ostraffade. Men om Afrika någonsin ska kunna utvecklas åt ett demokratiskt håll måste det finnas möjlighet att vara kvar som medborgare, även efter att man lämnat ifrån sig makten.

Etiopiska bilar på riktigt

För en månad sedan ungefär bloggade jag (med en rätt stor portion klentro) om påstådd biltillverkning i Etiopien. Sedan dess har det naturligtvis hänt saker och min skepsis börjar så sakta övergå i något slags tilltro till att det rent av skulle vara sant. Helt övertygad är jag ännu inte, men nu finns i alla fall en hemsida med adress och telefonnummer i Addis Abeba, vilket tyder på att det inte bara är en skröna.abay11.jpg

Det verkar faktiskt vara så att man redan nu slutmonterar kinesiskt byggda bilskelett av modell gammal Fiat 131 i nyproduktion. På hemsidan finns också bilder på den betydligt modernare modellen ”Abay” (bilden). Om den verkligen finns i verkligheten är väl kanske mer tveksamt, men den kanske kommer.

Så när det någon gång i framtiden blir dags för mig att byta ut min gamla Saab 900 kanske det är en Abay jag ska sikta på 😉

Längtan och hopp

Zimbabwes befolkning skulle behöva en radikal förändring av regim. Tibets befolkning skulle behöva demokrati och frihet. Burmas befolkning likaså. Somalias befolkning skulle behöva fred och möjlighet att bygga upp sitt samhälle, liksom Darfurs. Listan kan göras mycket längre.

Men just nu räknas röster i Zimbabwe och just nu pågår demonstrationer i Kathmandu. Drömmen om en annan tillvaro lever och hoppet är inte stäckt. Jag har svårt att se att jag skulle kunna bidra med något annat än några bloggrader och mina förböner.

Herre, förbarma dig!

Det finns hopp

Nog för att hon kanske uttrycker sig aningen drastiskt, men man kan inte annat än ge denna ”kristna diakon” rätt i det hon i VLT (Vestmanlands läns tidning) skriver om Svenska kyrkan som en enbart ytligen skild från staten kyrka. Personligen känner jag mig alltmer upplivad av att allt fler uppenbarligen får upp ögonen för det helt orimliga situation vi befinner oss i idag i Svenska kyrkan. Och jag blir alltmer övertygad om behovet av grupper som t ex Frimodig kyrka, som faktiskt vill leda kyrkan, inte utifrån en partipolitisk agena, utifrån en kristen. Hoppas Elvy också noterat att Frimodig kyrka bjuder in till Stockholmsmötet 15-16 november i år!

Demokratin i fara?

Så är debatten igång igen. Tröttsamt tycker säkert många, men ack så viktigt. Om Anders Svensson har rätt (Brännpunkt i dagens SvD), då är det alldeles avgörande för demokratin i vårt land att våra lagar inte skrivs utifrån politiska trender, utan ifrån en stabil värdegrund. Att den kristna värdegrunden är en god grund vet vi redan, men det kan tydligen inte återupprepas nog mycket.

Påsken förändrar allt

Tänk vilken kontrast det är att gå från Stilla veckans intensiva lidandesprägel och äntligen få övergå i Påskveckans glädje och uppsluppenhet. Gårdagens gospelhögmässa och dagen glädjefyllda små-och-stora-gudstjänst är verkligen något annat än Stilla veckans fastepsalmer och läsningarna om Jesu lidande och död.

Ändå behövs de två karaktärerna. ”Utan fasta ingen riktig fest” som någon av katolska kyrkans företrädare uttryckte det häromveckan. Och visst behöver vi nyanserna och kontrasterna för att bättre kunna se vad det är vi hela tiden har: nåden i Jesus Kristus.

Nu är det jubeltonens och lovsångens högsäsong fram till Kristi himmelsfärdsdag, då vi istället får gå in i förväntan och förberedelse för den Helige Andes nedslag i Pingsthelgen. Att den nuvarande evangelieboken betecknar de nu förestående söndagarna för Andra söndagen i påsktiden osv. är en fin påminnelse om att Påsken inte är över bara för att Annandagen går mot sitt slut. Nu får vi istället fira påsk så det står härliga till i flera veckor. På onsdag är det våffelfest i Sörbykyrkan. En dag förskjutet visserligen, men våfflor är väl härligt närhelst de kommer 😉 och i påsktiden tycker jag att det känns alldeles ypperligt.

Glad forsättning på Påsken!

Inför påskpredikan

Hur förkunnar man evangelium, dvs det radikala, livsförvandlande budskapet om Jesu uppståndelse för människor som antingen har hört det till leda eller som sedan länge ”vet” att det bara är en saga hopknåpad för att hålla enkla människor i schack och bibehålla patriarkala strukturer? Det sitter jag och grunnar på såhär på Påskaftons eftermiddag.

Men så slår det mig: tänk om det är jag som missuppfattat situationen. Är detta inte just ett gyllene tillfälle att förkunna ett evangelium som inte är hopdiktat av makthavare, utan som är en hälsning från urtidens Gud, den yttersta verkligheten bortom allt? Och kanske är människor inte utleda på det, bara på sina vanföreställningar av det? Kanske finns det i själva verket en längtan efter ett äkta glädjebud, en intensiv längtan efter en livsförvandlande hälsning från den levande treenige Guden som ger sig själv för vår skull?

Jamen, då så! Till verket! Måtte den Helige Ande vilja använda mina futtiga ord också denna gång för att visa vem han är.

Glöm inte Somalia

Medan vi firar en stilla, om än av lindrigt snökaos präglad långfredag, ser Somalias invånare ännu en dag av våld och övergrepp övergå i becksvart nattmörker. Sedan 1991 har den fattiga nationen på Afrikas horn befunnit sig i ett svåröverskådligt kaos, utan fungerande centralregering. De olika krigsherrarnas mer eller mindre välorganiserade privatarméer har alltsedan dess bekämpat varandra och därmed framför allt den civila befolkningen, med kvinnor, barn och åldringar som de värst drabbade.

Det är svårt att inte vara uppgiven, men för de miljontals människornas skull som lever i Somalia kan vi inte tillåta oss att bara vända bort blicken. Det minsta vi kan göra är att hålla oss medvetna om vad som händer och be till himmelens Gud om förbarmande över alla dessa lidande människor.

Som EFS:are har man ett alldeles särskilt ansvar att hålla Somalia aktuellt. Redan för 110 år sedan etablerade EFS missionärer sk ”väntansmission” i Juba-dalen i södra Somalia. Staden Kismayu var i över 35 år EFS bas i södra Somalia. I samband med 2:a världskriget tvingades EFS att evakuera all sin personal från Somalia. Inte förrän på 1980-talet gavs tillfälle att på nytt återuppta arbetet, denna gång framför allt med flyktingarbete, men sedan mitten på 90-talet har det återigen varit omöjligt att ha någon stationär personal på plats. Ändå finns de historiska banden till det somaliska folket och landet.

När nu FN:s särskilda sändebud Ahmedou Ould-Abdallah påminner säkerhetsrådet om dess ansvar att göra något åt situationen, då är det också EFS särskilda uppdrag att bedja och verka för fred och demokrati i det svårt sargade landet på Afrikas östkust.

Långfredag

Än en gång får vi stanna upp inför det fruktansvärda, oundvikliga och ljuvliga korset. För vår skull led Jesus den utstuderat plågsamma döden på ett kors, övergiven av vännerna och övergiven av Gud, oskyldig. I sin gränslösa kärlek till oss valde Gud själv den enda möjliga och ändå så ofattbara lidandets väg. När alla andra alternativ var uttömda valde Gud att gå i döden för oss. Därför är också korset det mest underbara tecken som finns, Guds kärleks tecken, tecknet på den kärlek som ger sig själv också för oss självupptagna, trångsynta, njugga. Vilket mysterium och vilket under!