Överskattad Obama

Här i Etiopien (och säkerligen på fler håll) har det varit stor uppmärksamhet kring den amerikanska presidentinstallationen. Barack Obama lovordas med ständiga superlativer. Och visst är det historiskt att en Vita huset ska ersättas av en svart barack, som någon så fyndigt uttryckte det.

Men är det inte aningen proportionslöst, frågar jag mig. Visst är väl ändå Obama människa? Och därmed syndare och ofullkomlig och maktlysten och lättledd och…. ja, ni vet, allt det där som vi människor är. Också jag hoppas att Obama ska kunna bli en god president för världens mäktigaste nation och att hans politik ska innebära en ny inriktning på världspolitiken. Men samtidigt vill jag försöka vara åtminstone lite realist. Hur mycket kan han påverka egentligen? Säkert en hel del, men knappast allt.

Nåja, som alltid så är det ju också allas vår uppgift att be för våra ledare, att Gud och de människor som finns omkring dem ska leda dem på kloka och sunda vägar. Bara så kan mänskligheten verkligen få någon glädje av en svart president i Amerikas Förenta Stater.

Annonser

Etiopisk bil siktad

Tidigare har jag bloggat om det etiopiska bilmärket Holland Car med modellnamnet Abay, och huruvida det verkligen existerar eller inte. Nu har jag med egna ögon sett ett antal Abay rulla omkring på Addis Abebas gator, så nog verkar de existera allt! Grattis Etiopien, säger jag bara.

Efter att ha kollat upp hemsidan ska jag dessutom börja spana efter den nya modellen Awash, som verkar se riktigt bra ut.

Jubileumsintryck

Kontraster saknas inte i det fantastiska Etiopien. Har ikväll avnjutit en härlig buffé på Sheraton Addis, det stora lyxhotellet mitt i huvudstaden. Där var vi nog fyrahundra gäster som för fick lyssna till ytterligare tal och hälsningar och därtill utdelning av medaljer och utnämnande av hedersdoktorer och hederspresidenter i Mekane Yesus-kyrkan. Extra glans åt festen skänktes av att Federala republiken Etiopiens president (enbart ceremoniell funktion) Girma Woldegiorgis förärade oss sin närvaro. Det var också han som fick högtidligen dela ut de olika utmärkelserna. Pompa och ståt helt enkelt. (Men av alla som uppmärksammades ikväll var bara två kvinnor! Detta har dessvärre varit ett genomgående drag för detta jubileumsfirande, både bland hedrade och medverkande.)

Och ute på gatan kurar gatufolket ihop under filtar och pappskivor för att åtminstone delvis hålla kylan borta. Detta är Addis Abeba.

Nu är festen och jubileet över och livet ska förhoppningsvis återgå till det normala för de flesta inblandade. Utan tvekan har de senaste dagarna bevisat att Mekane Yesus-kyrkan är en kyrka med stark livskraft och stor potential. Om hon kan bevara sin stabila lutherska teologi och sin enorma karismatiska glöd, ja då kommer hon att vara en av världens största kyrkor inom en snar framtid.

Jubileum i Addis Abeba

Sitter i Sheraton Addis lobbycafé och samlar ihop intryck från de senaste dagarnas Etiopienvistelse. Landet med de 13 månadernas solsken är ett kärt återseende och igår och idag har jag också deltagit i Mekane Yesus-kyrkans jubileumsfirande. Gårdagen var, trots många glada möten med gamla och nya vänner, en fullspäckad dag, med en lång rad, i o för sig intressanta, föredrag och hälsningar. Den festgudstjänst som firades idag i The Millenium Hall, Bole Road, blev däremot en storslagen högtid.

Att samlas på detta sätt i en stor mässhall mitt i Addis Abeba för att fira gudstjänst och sjunga och tala om Jesus är ett mirakel om man betänker den historiska verkligheten i ett land, som för bara tjugo år sedan styrdes av en kommunistisk junta som förföljde de kristna hårt och skoningslöst.

Och vilken fest det var! Mellan 10 och 15 tusen gudstjänstdeltagare, öronbedövande körsång, engagerande predikan, flaggor, hälsningar från alla världens hörn och intensiv bön. Kort sagt: en jublande fest.

Svensk och etiopisk lutherdom

Så är jag äntligen på väg! Efter morgonandakt både i Sörbykyrkan och på Ria-Dorkas i morse rullade jag iväg till Arlanda för vidare färd emot Addis Abeba via Istanbul (där jag  just  nu befinner mig).

Detta blir fjärde året i rad jag besöker Etiopien så här i januari, men det är ändå med stor förväntan jag ser fram emot årets besök. Den här gången kommer det att präglas av Mekane Yesus-kyrkans (EECMY) 50-årsjubileum. Egentligen är det betydligt äldre än så, men det var inte förrän 1959 som den bildades som nationell kyrka.

Från att då ha varit en liten kyrka med ca 20.000 medlemmar har den växt på ett explosionsartat sätt och passerar snart 5 miljoner-strecket. För att vara en luthersk kyrka är den förhållandevis karismatisk, vilket helt klart varit en viktig orsak till den kraftiga tillväxten.

Till nämnda jubileum kommer också ett antal utländska gäster, däribland ärkebiskop Anders Wejryd (förra gången fick han ju inte komma…), EFS missionsföreståndare Ander Sjöberg och många andra. Det ska bli mycket intressant att vara med när dessa och andra kyrkoledare strålar samman i den lutherska kyrkofamiljens största kyrka firar jubileum. Hittills har åtminstone den svenska kyrkoledningen inte riktigt fattat att Svenska kyrkan inte är världens största kyrka längre och i kontakten med EECMY har det ibland tagit sig lite märkliga uttryck.

Om jag har förstått saken rätt kommer man även att underteckna det beryktade ”Letter of Understanding”, ett slag vänskapsavtal mellan Svenska kyrkan och EECMY. Om det nu ska handla om ”understanding” har jag ändå intrycket av att det i första hand är Mekane Yesus-kyrkan som förstår hur långt sekulariseringen i Sverige gått, medan Svenska kyrkan är rätt oförstående för etiopiernas väckelsiver och tillit till Guds ord.

Nåja, detta kanske inte är så märkligt, när man tänker efter. Det är ju faktiskt så att man i Etiopien har mycket av sin upprinnelse i svensk (EFS), tysk och amerikansk luthersk mission. I Sverige däremot är det bara särskilt missioninresserade som öht brytt sig om att försöka förstå vad etiopisk lutherdom har för karaktärsdrag. Kort sagt: de känner oss bättre än vad vi känner dem.

En bön kan väl ändå vara att ett undertecknande av ”Letter of Understanding” skulle kunna stärka banden mellan våra kyrkor och möjligen också inspirera en och annan svenskkyrklig att  lära sig mer om hur våra teologiskt allra närmaste trossyskon uttrycker sin tro och hur de lever sitt kristna liv. Så ber iaf jag.

Nu är det alldeles strax dags att gå på planet från Istanbul till Addis Abeba. Möjligen kommer det någon ytterligare rapport från den ”Nya blomman”, Etiopiens huvudstad och det jubilum som stundar de närmaste dagarna. Annars kommer det något senare.

Etiopien hägrar

Nu, kära bloggläsare, bär det alldeles snart av till mitt kära Etiopien igen. Det innebär att det kan bli lite si och så med nya inlägg, liksom med kommentar-moderationer under ett par veckors tid. I den mån jag kommer i åtnjutande av nätuppkoppling kommer jag självfallet att försöka hålla liv i Prästerik, men vis av erfarenheten vet jag att det är lättare sagt än gjort.

Men misströsta inte (eller hoppas inte för mycket om du tycker så…) jag säger som min gamle vän austaliensaren: jag kommer tillbaka!

Frid, så länge!

Helt vanlig söndag

Det känns som man borde kommentera en del saker och ändå känns det fullständigt överflödigt, eftersom nyanserade inlägg helt verkar lysa med sin frånvaro, eller åtminstone sakna betydelse i den störtflod av uppbragta och superlativistiska synpunkter som sköljer över en. Jag tänker på Gaza, Somalia, Etiopisk skendemokrati, svensk äktenskapslagstiftning, Svenska kyrkans teologiska hyckleri i anslutning till densamma osv.

Ändå verkar det så futtigt att kommentera sånt och därmed sälla sig till den ständigt växande skaran besserwisserbloggare. Inte för att det inte skulle vara viktigt, men för att det så lätt enbart blir tyckanden, utan verklighetskontakt.

Igår hade jag förmånen att få delta i en förbönsmässa i Uppsala domkyrka inför en god väns prästvigning idag. I morse hade jag glädjen att få fira högmässa här på hemmaplan i den, efter julhelgerna, återförsamlade församlingsgemenskapen. Kära återseenden blandat med saknad över dem som inte kunde vara med och glädje över dem som återigen fanns där. I eftermiddag fick jag dessutom den stora nåden att gå med sockenbud och så konkret bära ut Jesus Kristus till längtande människor.

I jämförelse med de stora och avgörande världshändelserna har det senaste dygnet i mitt liv rört sig i relativt små cirklar. Ändå har det handlat om livsavgörande ögonblick och långvariga och djupgående relationer, denna bristvara i vår flyktiga tid.

Tack Gud att jag fick vara med också denna alldeles vanliga men helt unika söndag!