Etiopien lämnar Somalia

Det meddelas att Etiopien kommer att dra tillbaka sina trupper från grannlandet Somalia innan 2008 års utgång. Å ena sidan är det efterlängtat, men å andra sidan kommer det knappast att göra situationen bättre för den somaliska befolkningen, som nu återigen (troligen) kommer att drabbas av ett våldsamt maktskifte, med lidande och död som följd.

Green till Mekane Yesus

Med viss bestörning och stor indignation läser jag i dagens Världen idag om att Åke Green är inbjuden som talare till Mekane Yesus kyrkans teologiska seminarium för att hålla bibelstudier för en prästfortbildningskurs i december. Jag hade hoppats att de skulle vågat bjuda in någon mer välmeriterad teolog om de nu plötsligt är intresserade av vad Bibeln lär om homosexualitet, som tydligen är Greens ämne i sammanhanget (allt enligt Världen idag). Särskilt ledsamt tycker jag att det är eftersom jag själv studerat vi nämnda institution under en termin och därmed känner varmt för stället.

Mina personliga känslor för Mekane Yesuskyrkans prästseminarium må det väl vara hur det vill med. Vad värre är att detta naturligtvis gör det mycket mer komplicerat för EFS att hålla en rak linje emellan Svenska kyrkans extremliberalism och Greens extremkonservatism. Där Mekane Yesuskyrkan hittills har uppfattats som ett seriöst och sunt bibelgrundat stöd för EFS i relationen till den svenskkyrkliga ledningen, riskerar EFS på detta sätt att förlora sin kanske stabilaste bundsförvant för en sund klassisk tro. Att detta dessutom seglar upp inför det mycket avgörande mötet i Addis Abeba i januari vid Mekane Yesuskyrkans 50-årsjubileum riskerar förstås att göra det än mer komplicerat än det redan är. Meningen har iaf hittills varit att både EFS missionsföreståndare och Svenska kyrkans ärkebiskop skulle delta i firandet, men förstås också ingå i diverse överläggningar och förhandlingar. Men som sagt, EFS får med Greens medverkan i december en betydligt svårare sits att agera utifrån. Att distansera sig från de bägge ytterligheterna innebär en balansakt av stora mått.

Dessutom kan man kanske misstänka att arrangemanget med Green på seminariet skulle kunna vara ett uttryck för den maktkamp som pågått under många år mellan semiariets ledning och kyrkoledningen. Håhåjaja, nu kanske inbjudan av Green bara är en tillfällig lapsus av seminariet, men saken blir inte direkt enklare efter allt detta. Kyrie eleison!

(Tack ändå till Pelle och Josefin för tipset!)

Etiopiens Obama

Här i Sverige uppmärksammades det amerikanska presidentvalet stort och många svenskar gladde sig över att den vältalige och till synes förändringsbenägne Obama vann. Dessutom är han halvafrikan och det kändes som ett starkt och positivt bevis för att USAs rasåtskillnad verkligen hör till historien. Kort sagt, många svenskar är nöjda och glada över det amerikanska valresultatet.

I Afrika är folk inte bara nöjda och glada, utan snarast euforiska. Naturligtvis i Kenya, där Barack har en del av sina rötter, men även i övriga Afrika är entusiasmen stor för det faktum att en afroamerikan nu ska bli USAs president.

På etiopiska hemsidor diskuteras nu den sk ”Obama-effekten” på etiopisk politik och man söker en Etiopiens Obama, den nya goda ledare som skulle kunna ena och svetsa samman de många olika etniska och sociala grupperna som ryms inom dagens Etiopien. Det är lätt att drömma om paradiset. Svårare är att skapa det. Och detta verkar det också finnas en smärtsam medvetenhet om. Demokrati av västerländsk kaliber är inget som bara uppstår ur tomma intet. En viktig fråga i sammanhanget är väl hur lång tid det kan förväntas ta i etiopisk kontext att uppnå den sorts demokrati som gör det möjligt för landet och folket att leva i välstånd och fred.

Om homosexualitet

Här kommer en läsvärd artikel om äktenskap, homosexualitet och Guds förvandlande kraft, från True freedom Trust (TfT). TfT leds av vännen Martin Hallett och har under mer än 30 år verkat till inspiration och upprättelse för många människor i England och Storbritannien, men även därutöver. Om TfT:s röst hade lyssnats på i större utsträckning i kyrkor både i Sverige och England hade mycket av den förvirring kring sexualitet och kristen tro vi ser idag kunnat klarats ut på ett mycket mer hälsosamt sätt än vad som skett.

Idag uppfattas den här slags värderingar och syn på äktenskapet som tämligen reaktionära, men vågar man lyfta blicken något och se lite längre än enbart till den egna momentana njutningen, ja då är det inte svårt att inse att detta faktiskt är ett synsätt som hjälper människor att leva ett konstruktivt och väl fungerande liv, därtill ett liv i glädje och tillfredsställelse.

Dödshjälp i början eller slutet

Läser på Brännpunkt i dagens SvD en artikel av Socialstyrelsens förre chefsjurist Manólis Nymark i den pågående debatten om dödshjälp. En skarp, klarsynt och skrämmande analys. Dels håller jag med Nymark, samtidigt som jag absolut inte håller med honom.

Att Anders Arborelius utgår ifrån en kristen människosyn är tämligen självklart, tycker jag. På Nymarks resonemang verkar det som om han är förvånad över just detta. Sen är det intressant och klarsynt, tycker jag, av Nymark att ställa abort och dödshjälp i relation till varandra.

Själv tänker jag debatten om dödshjälp snarast lyfter fram de stora problemen med den gällande abortlagstiftningen. Slutsatsen borde, enligt mig, bli att också abortlagstiftningen behöver ändras, inte att vi pga den kan inför dödshjälp. För precis som Nymark, om än raljerande, skriver är livet en helig gåva från Gud. Vi människor har inte rätt, vare sig vi vill eller inte, att avsluta det liv som Gud skapat.

Köpalaver

Efter Stockholmsmöte och retreat är det åter ”vardag” igen. Hamnade i en dispyt när jag stod i kö på banken för att kvittera ut kyrkans handkassa.  När jag närmade mig kassan stegade en odåga till yngling hävdade fram och med bestämdhet hävdade att han stod före mig i kön, fastän han ända sedan jag kom in på bankkontoret suttit vid bakre väggen och pratat i mobiltelefon. Där hade jag stått i tjugo minuter och väntat, medan han uppenbarligen betraktat sig som köande före mig, fastän sittande på en soffa i bakgrunden.

Håhåjaja, varför ska man bråka? Ja, men just i dag kände jag inte för att vara överseende. Och det som störde mig mest var att han faktiskt trängde sig före alla dem som stod omedelbart efter mig i kön.

Sen kvitterade jag ut handkassan och chansade på att det möjligen skulle finnas eltejp på ICA, så att jag skulle kunna laga den trådlösa mikrofonen i kyrkan, men jag får leta någon annanstans istället. Vardagen är sig lik. Nu laddar jag för övernattning med konfirmanderna här i kyrkan. Det blir lovsångs- och förbönsgudstjänst ikväll och senare filmvisning. Imorgon kommer vi att avhandla den bibliska historien och förhoppningsvis hinna med en och annan lek eller tävling.

Tunt Dagen

Kyrkovalet har brukat kallas ”det glömda valet”. Det finns ingen anledning att tro att det kommer att bli annorlunda den här gången. Ändå gör Dagen en ansats till att förändra saken. Fast risken är nog att den ansatsen snarast har en dövande effekt. I alla fall med den tunna presentation av de olika nomineringsgrupperna som finns med i dagens tidning.

Nog hade det gått att få till en något mer fullödig beskrivning av de olika grupperna och nog hade man kunnat ge en tydligare bild än den som träder fram i Dagens undersökning.  Det måste ju bli mer intressant att läsa om man hoppar över mellansnacket och faktiskt redovisar de olika nomineringsgruppernas profilfrågor. Nu blev det tvärt om, med ett synnerligen trist resultat. Jamen, det återspeglar väl bara verkligheten, tycker någon. Nu råkade jag faktiskt vara närvarande vid en av intervjuerna, den med Frimodig kyrkas ordförande, så jag vet att det sades en hel del annat som borde varit intressant att ta med. Därmed kan jag också förmoda att detsamma gäller för de andra intervjuade. Detta hade kunnat bli intressant och kanske utgjort ett underlag för debatt och engagemang. Det blev det inte.

Ergo: tunt Dagen, mycket tunt.

Stockholmsmötet avslutat

Den andra och avslutande dagen av Stockholmsmötet bestod i huvudsak av två delar: högmässan i Katarina kyrka och panelsamtalet i Åsö gymnasieaula.

I högmässan fick vi än en gång ta emot Jesus Kristus i brödet och vinet. Vilken nåd!

Panelsamtalet i Åsö gymnasium skulle handla om vårt hopp för Svenska kyrkan. Dessvärre kom samtalet att i hög utsträckning präglas av hopplöshet och pessimism, även om några undantag glimmade till. Tråkigt, tycker jag, att vi har så nära till klagolåt och så långt till det trotsiga hoppet. Dagen räddades dock av ”Den himmelska synen” som Berit Simonsson och Dan Sarkar levandegjorde för oss. Då blev det också tydligt att det verkligen finns hopp för den som tillhör Kristus, kyrkans Herre.

Vi kunde alltså avsluta Stockholmsmötet med en ton av frimodighet. Trots det dröjer sig något av en skugga kvar av att det är lätt att klaga och förfasa sig, men svårare att se sitt eget ansvar att positivt bidra. Ändå finns det ju så fantastiskt mycket att vara glad över och sådana enastående möjligheter till att förkunna evangelium också inom Svenska kyrkan. Dessutom finns det inom Frimodig kyrka en kraftfull resurs av engagerade och kompetenta människor, som verkligen skulle kunna bidra till en, i ordets allra bästa bemärkelse, förvandlad Svenska kyrkan.

Den något besvärande frågan blir ändå: vill de verkligen det, eller trivs de bättre med att hålla sig på sin kant för att kunna klaga och kritisera, utan att ta ansvar. Jag hoppas inte det, men jag är inte helt säker. En hel del av dem är naturligtvis redan i full gång med förvandlingsarbetet, men tänk om fler trodde sig till att rycka in. Då skulle det börja hända saker!

Be därför skörden Herre att han sänder arbetare till sin skörd, inte fler kverulanter! Väckelsen väntar nämligen alldeles runt hörnet. Personligen väntar jag gärna in den, för att få vara med när den Helige Ande på nytt tänder sin eld i vår kyrka.

Sedan skingrades skaran för längre eller kortare resor hemåt, eller annorstädes. Själv hamnade jag på det där danska biffhuset på Sveavägen, innan jag fortsatte mot Roslagen, där jag ska tillbringa några dagar i retreat.

Stockholmsmötets första dag

Vilken dag det har blivit! Stockholmsmötet är igång och folket kom! Katarina kyrka var välfylld kl 11 i förmiddags när vi började. Anders Sjöbergs bibelförklaring och sedan tre föredrag om Svenska kyrkan blev en god start på mötet. Eftermiddagens seminarier verkade också fungera väl. Ljudet i Katarina kyrka är långt ifrån perfekt, men som helhet har det trots allt fungerat.

Fascinerande är det med så många olika slags människor samlade tillsammans. Högkyrkliga, gammalkyrkliga, lågkyrkliga och andra slags kyrkliga på ett och samma ställe.

Somliga menar att Frimodig kyrka borde ha en enda ståndpunkt i ämbetsfrågan. Det menar inte vi. Att det finns människor i vår kyrka som är för kvinnor i prästämbetet och sådana som är emot, det vet vi och det är ett faktum som vi inte behöver tycka något om öht. Däremot tycker vi att det skulle vara möjligt att komma till en försoning i ärendet.

Att det är möjligt visades i det seminarium där just en kvinnlig präst och en manlig präst med en tradtionell ämbetssyn, faktiskt förde ett civiliserat samtal. Att ständigt höja tonläget och införa sanktioner gör bara saken etter värre, men att mötas i respekt och samtal är en de facto framkomlig väg. När Jesus får vara i centrum så finns det nämligen utrymme för olika hållning i andra frågor, däribland de som har med ämbetet att göra.

Dessutom är Svenska kyrkan i ett sånt läge idag att vi inte har råd att låta oss splittras på olika håll. Vi som vill ha Jesus och ett klart evangelium i centrum i Svenska kyrkan behöver verka tillsammans.

Stockholmsmötet drar igång

Nu är det äntligen dags! Frimodig kyrkas ”Stockholmsmötet” börjar imorgon, men tjuvstartar redan idag med presskonferens och styrelsemöte. Detta som vi har laddat för och förberett i över ett år är nu äntligen här. Att det ska bli roligt är helt klart, ganska spännande att se om det kommer att fungera, och rätt skönt när det är över. Men framförallt: fantastiskt kul!

Tänk om detta verkligen kunde få bli den nytändning som Svenska kyrkan så innerligt väl behöver! Tänk om det äntligen kunde få bli uppenbart för alla att de politiska partierna ingenting har att göra i kyrkans beslutsorgan! Tänk om alla de uppgivna kyrkfromma människorna kunde få en ny inspiration till att se att det är inte kört, det finns hopp om en förvandlad Svenska kyrkan, en kyrka full av liv, en kyrka där Jesus får vara tydligt i centrum, en kyrka med en trygg bibelförankring; helt enkelt en kristen kyrka!