Vid Themsen

Semester ja, det har sina ljusa stunder. Just nu består den i att sitta vid Themsen alldeles i närheten av the Millenium Bridge nedanför St Paul’s Cathedral och surfa på ett öppet trådlöst nätverk. Underbart faktiskt. Alldeles lagom varmt är det här, lätt molnighet, ljum vind. Ska strax fortsätta min promenad längs södra stranden tror jag.

London är f ö en härlig stad, tycker jag. I all sin storstadsaktighet finns det ett slags vänlighet här. Folk verkar tillfreds på nåt sätt. Inte så stressigt och ändå full aktivitet. Tja, ett ganska diffust och ovetenskapligt omdöme, antar jag. Det är hur som helst skönt med semester i London.

Annonser

Semester

Prästerik har semester och det verkar ha slagit sig på bloggförmågan också. Kanske behöver även bloggen vila ibland? Men den kommer tillbaka, var så säker!

Eritreas dilemma

Spänningen och den militära upptrappningen mellan de bägge Röda havs-grannarna Djibouti och Eritrea stiger. Sedan i våras har Djibouti anklagat Eritrea för att gräva skyttegravar och öka den militära närvaron längs gränsen till Djibouti, och t o m på den djiboutiska sidan av gränsen. Eritrea har hela tiden förnekat detta, men idag rapporteras om skärmytslingar mellan förband från de bägge länderna.

Det är aldrig ens fel när två träter och nog är det sorgligt att Eritrea under sina få år av självständighet lyckats bli osams med alla sina grannländer, trots till synes goda relationer från början. Att de då har svårt att få gehör i det internationella samfundet för sina rättmätiga gränskrav gentemot Etiopien är kanske inte så konstigt.

Tack Gud för Anders

Efter sju år som EFS missionsföreståndare meddelade Anders Sjöberg idag att han lämnar sin post till våren 2009. Min spontana reaktion blir att det är sorgligt och att det blir en förlust inte bara för EFS utan för Svenska kyrkan. Sjöberg har haft en mycket viktig roll de senaste åren inom Svenska kyrkan. För många har ha varit en inspiration och en tröst när kyrkan har gått i en allt mer liberal riktning. Att han nu lämnar missionföreståndarskapet innebär för alla dessa en förlust som skulle vara svår att ersätta, om vi inte räknar med Guds kraft och ledning.

Och jag tror att det är något sunt i att våga kliva av när visionerna är uppnådda. Sen får vi räkna med att Gud kallar och sänder någon god efterträdare som kan föra verket vidare. Tack Gud för Anders Sjöberg och det du gjort genom honom!

Självbedrägeri

Samuel Girma kommer från Etiopien, men bor sedan ett antal år i Sverige. I gårdagens Dagen finns en intervju med honom. Ett par meningar stiger fram ur textmassan och fångar svensken konsumtions-självbedrägeri: ”Det är inte frihet att kunna lägga 2 000 kronor på solglasögon. Friheten har ramar, men de är vackra, gyllene ramar, som innebär att människan finns till för att hjälpa andra människor.” Klokt och välformulerat.

EFS lever

Enligt statistik som publiceras i Dagen har antalet involverade i EFS ökat med nästan 1000 personer jämfört med förra året. Det är förstås glädjande för alla oss som älskar EFS och tror att rörelsen har en viktig uppgift i vår kyrka och vårt land.

Samtidigt fick jag igår EFS årsskrift i min brevlåda. Där är det inte riktigt samma siffror, men det beror på att Dagens siffror är de siffror som redovisas som statsbidragsgrundande, medan årsskriften kan ha en vidare definition. Det gör att årsskriftens siffror är betydligt större än de av Dagen publicerade, fastän inte mer än obetydligt större än förra årets. Alltså både större totalsiffror och mindre ökningssiffror.

Hursomhelst, det är siffror det handlar om och att inbilla sig att siffrorna säger något om livet är naturligtvis helt tokigt. Däremot kan siffrorna få vara ett slags bekräftelse på det liv vi på andra sätt kan konstatera finns där: att unga människor vill åka på läger och fördjupas i sin tro, att människor delar med sig av sina ekonomiska tillgångar för verksamheter både när och långt borta, att människor kommer till en levande tro på Jesus Kristus osv. Allt detta sker i EFS och därför känns det som en fin bekräftelse att detta också märks i statistiken. Tack Gud för att EFS får fortsätta leda människor till tro på dig och vara en samlande kraft för engagerade kristna.

Hopplös tro?

Christian Braw, Per Ewert och Kjell O Lejon skriver i dagens Gefle Dagblad om ateism vs religion. Alldeles utmärkt bra dessutom, om än rätt akademiskt och inte alldeles lättillgänligt i formuleringarna. I korthet är det en kritik emot ateisten R Dawkins Illusionen om Gud med utgångspunkt i J Collicuts och A McGraths svar Ateismens illusioner. Det behövs uppenbarligen inga avancerade resonemang för att slå hål på Dawkins resonemang: vetenskapen kan helt enkelt inte besvara frågorna Finns Gud? och Vad är livets mening? trots Dawkins försök. Vetenskap är något annat och om Gud är Gud, ja då kan vi rimligen inte förstå honom fullt ut, hur mycket vi än försöker. Däremot kan vi också i vetenskapen notera ett antal indicier på att Gud skulle kunna finnas. Men det är inte förrän vi träder in i trons universum vi kan se att dessa indicier pekar på – just det: Gud. På samma sätt befinner sig ateisten i ateismens universum och vill således inte se några indicier på en gudomlig verklighet öht.

När jag grunnar vidare på detta fylls jag av en sån översvallande tacksamhet att jag fått nåden att upptäcka Gud. Undrar hur jag fick den? Inte för att jag är särskilt smart eller god, utan rimligen för att Gud i sin outgrundlighet lät mig undfå den nåden, oförskyllt.

När ateismen betecknar den kristna tron som hopplös, dvs bortom all rim och reson, ja då är det i själva verket så att det är ateismen som är en hopplös tro. För mig är inte valet särskilt svårt.