Steven och Tiwonge fria

Tack och lov! Så tänker jag när jag läser att det malawiska paret Tiwonge Chimbalanga och Steven Monjeza benådats och släppts ur häktet. Fängelsedomen var naturligtvis fullständigt orimlig. Min fortsatta bön kommer att vara att de inte utsätts för värre övergrepp nu när de inte längre skyddas av fängelsets relativa trygghet och polisens överinseende. Med den publicitet de drabbats av och de upprörda känslor som varit i svang hoppas jag att de ändå kan få leva utan hot och trakasserier i sitt eget land. Men särskilt troligt är det väl knappast. Också i Sverige utsätts homosexuella för mer våld än genomsnittet och det lär inte vara mindre i ett land som Malawi.

Annonser

Brudöverlämning

Prästerik tycker att det är rätt intressant att det förestående kungliga bröllopet väcker sådana kyrkliga reaktioner som det gör. Det stora debattämnet är: brudöverlämning eller inte?

Och nog tycker också jag att kronprinsessan och hennes fästman ska gå fram tillsammans i Storkyrkan. Men det som är så intressant är alla dessa ivriga tillskyndare av tradition, vikten av klara riktlinger i handboken, ritens normerande betydelse, det ödesdigra med att fylla en symbol med annat innehåll osv. t o m på ledarplats i Kyrkans tidning. Helle Klein i Aftonbladet vurmar plötsligt för svensk tradition och tycker att ärkebiskopen borde säga ifrån. Annika Borg i DN upprörs över att paret bryter mot svensk tradition och Svenska kyrkans ordning genom att begå detta fruktansvärda brott. Och så vidare.

Jag tycker det är intressant att dessa skäl plötsligt kan väga så tungt nu, när de i andra och mycket mer omdanade och omfattande frågor istället används som skällsord. Det känns onekligen lite ovant att ha så mycket av gemensamma åsikter och värderingar med dessa debattörer, vi som vanligtvis brukar stå i varsin ytterända av åsiktsspektret. När det har handlat om äktenskapet ska vara reserverat för konstellationen man och kvinna, då är svensk tradition och Svenska kyrkans ordning inte vatten värt, men nu.

Jo, den det är ju skillnad, säger någon! Visst är det skillnad. Nu handlar det om ett enskilt par, då handlade det om att omdefiniera vad äktenskapet till sin natur är. Så nog är det skillnad allt.

Nåja, inte inbillar jag mig att det ska finnas någon sådan klarsynthet eller eftertänksamhet i det här fallet, men nog hade det varit roligt om det åtminstone hade funnits en förståelse för att traditionen och Svenska kyrkans ordning bär något som är gott att bevara rent generellt: en bibliskt grundad syn på människan och hennes sexualitet. Det är ju det som är grunden för traditionen (den av kristendomen i grunden präglade västerländska civilisationen) och Svenska kyrkans ordning. Det är utifrån Bibelns höga syn på både man och kvinna som det är så viktigt att kronprinsessan och hennes fästman går sida vid sida, liksom det är utifrån Bibeln höga syn på människan och sexualiteten som det är otänkbart med två män eller två kvinnor i ett äktenskap.

Men det är förstås ojuste att blanda ihop dessa två frågor och debatten omkring dem. Eller hur?

Vi behöver varandra

Nog kan vi lära oss mycket från kyrkor i Syd. Vi kan självklart inte kopiera metoder och former utan vidare, men vi kan utmanas och inspireras till bön och tillit till evangeliets kraft. Sen är det faktiskt så att vi har en del att bidra med också till kyrkorna i Syd. Vi behöver helt enkelt varandra.

Internationella relationer

Hittills har Svenska kyrkans beslutsfattare försökt att få oss att tro att besluten om en ändrad vigselordning inte kommer att få några nämnvärda konsekvenser för relationen till andra kyrkor. Nu verkar det som om Svenska kyrkans nyordningar innebär att t ex den lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT) i princip är beredd att avbryta allt samarbete med oss. Hur kunde det bli så tokigt? Var det aningslöshet eller dumhet som gjorde det? Eller helt enkelt beräknande arrogans gentemot kyrkor i ”mindre utvecklade länder”? Ja, det lär vi aldrig få någon fullständig klarhet i.

Helt klart är dock att Svenska kyrkans ändrade äktenskapssyn faktiskt får konsekvenser för svenska lutheraners möjlighet att stå i relation till våra syskon på andra håll i världen. Vi håller på att bli isolerade i vår lilla ankdamm. Kanske är det just det som är den nytolkade innebörden i begreppet ”folkkyrka”, en kyrka enbart för det svenska folket?