Om missionärsgravar

I förmiddags satt jag i en soffa på Hagabergs fhs för att ”spana” om EFS framtid. Jag dristade mig till att påstå att om tio år har EFS 30.000 medlemmar (jämfört med 15.000 idag). Men sen sa jag också att jag tror att vi kommer att ha tio nya missionärsgravar. Detta var naturligtvis en spaning för att sätta igång tankarna och förhoppningsvis provocera något lite, men jag vill ändå påstå att den inte är utan realism.

Låt mig förklara. Först och främst är tio missionärsgravar en djup tragedi och något vi absolut ska söka att undvika. Men om det sker på bekostnad av att vi tiger om evangeliet, så tror jag ändå att vi prioriterar fel. Vårt uppdrag är att vittna om Jesus på alla tänkbara sätt, för alla människor. Var än det sker kräver det stor kulturkännedom och analys av vad som är ett bra sätt att göra det. Men på en del platser är det dessutom förenat med risker, ibland t o m med fara för livet. Om Gud skulle få för sig att kalla oss också till de platserna för att på ett klokt och ödmjukt sätt vittna om honom, då är det också vår uppgift att göra det, även om det skulle kosta livet.

Det hela har blivit mycket aktuellt för mig själv sedan i januari då jag deltog i missionärsavskiljning i Addis Abeba. Då avskildes tre etiopiska familjer för att sändas ut till platser där evangeliet bara i mycket begränsad omfattning har förkunnats. Flera av de platserna är sådana där det är direkt livsfarligt att bli kristen och än mer att uppmuntra andra att bli det. Att EFS vill stödja den etiopiska Mekane Yesus-kyrkan i sin nysatsning på internationell mission är en självklarhet, frågan är bara hur. Ett sätt är förstås att bidra med pengar så att kyrkans missionssällskap IMS kan sända ut missionärer. Men när det handlar om direkt farliga områden verkar det uppriktigt sagt rätt fegt. Vi skulle alltså vara beredda att bistå ekonomiskt till att de kan sända missionärer att möjligen t o m dö för evangeliet, men vi själva är alltså inte beredda att göra motsvarande.

Detta är bakgrunden till mina tankar om nya missionärsgravar. I EFS tidiga historia var det inte något ovanligt att missionärerna faktiskt fick sätta livet till för evangeliets skull. (Min egen mormors morbror gjorde f ö det.) Idag har vi andra förutsättningar, tillgång till medicin och sjukvård, mer kunskap och modern utrustning som gör att dödligheten är så gott som obefintlig bland våra missionärer. Det ska vi tacka Gud för. Ändå kvarstår frågan (och oron): Har vi blivit för rädda om vårt eget skinn att vi inte längre vågar dela med oss av budskapet om Guds kärlek, syndernas förlåtelse och evig salighet till människor som ännu inte hört talas om det?

Därför tror jag att om EFS skulle gå in i missionsuppdrag som, trots bästa möjliga riskbedömning, försiktighet och säkerhets-strategier, skulle resultera i tio nya missionärsgravar inom tio år, då skulle det inte vara förgäves. Då skulle de vara till välsignelse och vittnesbörd om en Gud som är starkare än världens hat och ondska, en Gud som är starkare än döden. Och det är vårt vittnesbörd.

Om gravarna skulle bero på dumdristighet eller förakt för andra människors kultur och religion eller på längtan efter självhävdelse, då skulle de enbart vara tragiska och dessutom helt oacceptabla.

Annonser

Ändrade plan(er)

Imorgon måndag var planen att jag skulle få ta emot en företrädare för den etiopiska evangeliska Mekane Yesus-kyrkan som gäst. Han har varit i Norge några dagars konferens och på hemväg var det meningen att han skulle komma förbi Uppsala så att vi skulle kunna mötas och diskutera en del gemensamma angelägenheter.

Den planen gällde innan den där isländska vulkanen började mullra. Som det ser ut nu kommer han med tåg från Oslo till Uppsala någon gång i morgon kväll. Såvida det finns plats på tåget… Annars kommer han kanske med buss. Hursomhelst innebär det att planerna för morgondagen får göras om.

Sen får vi se hur läget är på onsdag kväll, när han ska flyga från Sverige till Etiopien. Förhoppningsvis är flygtrafiken igång då, men det verkar ju onekligen lite osäkert. Undrar också hur svenska myndigheter hanterar situationen i det fall att han skulle bli kvar några dagar till och om hans visum skulle gå ut innan han fått chans att lämna.

Särskilt orolig är jag nu inte, det mesta brukar ju ordna sig. Men visst kan man fundera lite. Skönt också att veta att vi är inneslutna i Guds hand, alldeles oavsett hur många vulkaner som bryter ut på Island.

Samtidigt sitter min kollega Annika i Malawi och väntar på att få resa hem. Flyget skulle ha gått från Lilongwe idag mitt på dagen, men hon blir kvar åtminstone en natt till i väntan på att vulkanvinden ska vända. Tänk att en vulkan kan ställa till det för oss på detta viset, vi som trodde att vi kunde och behärskade allt.

Den nödvändiga sabbaten

Thomas Österberg skriver på ledarplats i Dagen om den nödvändiga vilan. Klokt och självklart. Det som är märkligt är att vårt samhälle inte har upptäckt det. Ännu.

För nog behöver vi vilan, både nattetid och en dag i veckan, sabbaten. Det är ju så Gud har skapat oss och har ha gett oss en vilodag, ja då tror jag det är meningen att det ska vara så. Därför behövs det nog en och annan påminnelse, så tack Thomas för den!

Biskoparna på resa

Svenska kyrkans biskopar är på resa i det Heliga Landet. Det är bra. Hoppas att de får fina dagar tillsammans och goda och lärorika möten med människor och företrädare för kyrkor och andra organisationer. Det är en viktig resa inte minst för att ge den lilla lutherska kyrkan välbehövligt stöd. Samtidigt lär knappast de svenska biskoparnas besök ha någon särskild betydelse för regionen, mer än som uppmuntran för de kristna på plats. Däremot kommer det betyda mycket för de svenska biskoparna, och där ju inte illa det heller.