Kan man vara medlem i en kristen kyrka även om man inte tror på Gud? Ungefär så formulerar sig Patrik Lindenfors i dagens Aftonbladet. Och det är ju en högst berättigad fråga, tycker jag. Samtidigt bygger den delvis på en missuppfattning om vad kyrkan är för något. Vi hör nämligen inte till kyrkan bara för att vi tror på ett visst sätt eller har vissa åsikter, utan för att vi vill höra till Gud, vi vill följa Jesus. Och det kan man ju göra på många olika sätt.
Därför får man vara medlem i Svenska kyrkan oavsett vad man tror och tycker. Om man däremot inte vill tillhöra kyrkan, ja då räknar kyrkan med att man meddelar det på något sätt, dvs utträder ur kyrkan. Och det är här som Lindenfors artikel blir spännande, för han verkar utgå från att om man bara bråkar tillräckligt mycket, så blir man till slut utesluten. Men det är inte så det fungerar, åtminstone inte i Svenska kyrkan. Det i sig är inget nytt påfund.
Det nya är väl att det sammanfaller med en tid då det är svårt att definiera vad Svenska kyrkan faktiskt har för tro. Också PC Jersild ger uttryck för detta i lördagens DN, där han beklagar sig över hur svårt det är ateist idag då man inte kan veta vilken Gud det egentligen är man inte tror på. Det är detta jag tycker är den stora utmaningen i både Jersilds och Lindensfors artiklar, nämligen att återdefiniera vad som är Svenska kyrkans tro. Och detta är livsviktigt för kyrkan, om hon ska fortsätta vara kyrka. Men är detta överhuvud taget görligt? Det finns det naturligtvis inget enkelt svar på, men att hitta åter till Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsen borde vara ett steg på vägen. Att sedan uttrycka detta i modern språkdräkt och att tolka samtiden utifrån detta, det är ett mycket svårare projekt, inte minst eftersom det är något vi varit ovana att göra.
Alltså finns det anledning att tacka Gud för sådana som Lindefors och Jersild för att de gör oss uppmärksamma på det som är kyrkans problem. Det löser knappast deras problem (att vara motsträvig kyrkotillhörig och ändå inte utslängd, resp att vara lida av ateistens ofrånkomliga dilemma), men det kan faktiskt hjälpa kyrkan att hitta tillbaka till Jesus Kristus!
Filed under: Svenska kyrkan, Vardagstro |
Prästerik 
Det största skälet till att jag stannade kvar i Svenska kyrkan efter att ha blivit synnerligen illa bemött av några mindre trevliga präster, är att vi inte mäter varandras tro eller ställer krav i endera riktningen för att man skall få vara kvar.
Det är alltså frånvaron från uteslutningar och excommuniceringar som gör att jag stannade kvar.
Fast jag var väl aldrig riktigt beredd att ändra dopsyn, församlings- eller ämbetssyn eller uppfattningen om ikoner och påvar… men jag kollade läget, s a s. Betade av såväl pingst, som EFK, Svenska missionskyrkan, rom-kat kyrkan och ortodoxa gänget.
Men valde ist’llet att anmäla en av de där dumskallarna till präster till Domkapitlet i stiftet istället. Och fick lite upprättelse. Vägen till försoning är bra mycket längre och mer komplicerad än så…. man fattar det bara inte förrän man möter folk som inte är intresserade av att försonas. Det är viktigare med forsoningens möjlighet än att slänga ut folk ur gemenskapen.
Det blir en aning patetiskt när Olle Burell ledande socialdemokrat på Kyrkomöteslistan är orolig för att vigselrätten skulle tas bort i Sv.k.
Han uttrycker”Vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för´de riktigt religiösa´? Det är det där med marknadsandelen nu igen.
Men varför skulle en välsignelse av ett parförhållande vara oväsentligt?
Hur är det då med alla svenskar som är med i både new age rörelser och Svenska kyrkan samtidigt? Bryter inte de mot det första budet?
Erik,
Tack för dina reflektioner runt min artikel! Den fråga jag ville väcka var inte om Svenska kyrkan borde inrätta en åsiktspolis (av typ inkvisition), utan om de tillåter medlemmar som uppenbart motarbetar dem. Om jag hade varit socialdemokrat och börjat arbeta för moderaterna så hade jag blivit utslängd. Däremot kan jag förstås vara moderat i hjärtat så länge jag inte agerar utifrån den övertygelsen. Gör jag det går det på tvärs mot socialdemokraternas grundläggande värderingar och är uppenbart illojalt. Gäller samma princip Svenska kyrkan? Har de någon grund de inte kompromissar med? Det är min fråga. Inte om jag *får* vara medlem – det vet jag att jag får.
Visst är det en kärnfråga vad som är kyrkans tro. Även om det är en folkkyrka måste den ju per deifiniton ha en tro eftersom det är en kyrka. Folkkyrkobegreppet har blivit oerhört luddigt, det mesta som har med andlighet att göra tycks kunna rymmas däri!
Vilket härligt budskap och rakt från svk.
Vi byr oss inte om din tro, vi är bara ute efter dina pengar!
Intressant att fundera kring detta. Kan man motarbeta Svenska kyrkan och ändå vara medlem? Hur mycket folkkyrka vill Svenska kyrkan vara? På vilket sätt vill den vara folkkyrka? Många frågor att ta i för de som är aktiva i Svenska kyrkan. Kyrka är om jag minns rätt ”de heligas gemenskap där Guds ord rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” enligt den lutherska bekännelsen. Det finns saker i den beskrivningen som jag som idag är mer baptist än lutheran kan fundera över, men jag tycker i stort att det finns en biblisk grund över detta uttalande. ”de heligas gemenskap – de som lever i Kristus”
Vi måste hitta ett lämpligt normsystem, där någon helt enkelt avgör vilken tro som gäller, och vilka får anses tillräckligt kristna enl. denna tro. De som inte passar in i beskrivningen åker ur kyrkan. Helt sonika. Svårare behöver det inte vara….