Fin kväll i Sundbyberg

Har just varit på en fantasiskt kväll i Centrumkyrkan i Sundbyberg (Stanley Sjöbergs kyrka, ni vet. Och han var där!) Kvällens specielle gäst var Richard Oostrum från Amsterdam, som på ett enkelt och äkta sätt berättade om sin väg till tro på Jesus Kristus och ett liv som evangelist bl a i Amsterdams Red Light district. Richard har jag träffat några gånger tidigare, och han är en fantastisk människa! Och han gjorde det jättefint ikväll! Hans bok ”Inte längre gay” har precis kommit ut på svenska och är en berättelse om hur han som framgångsrik idrottsman och mycket engagerad gayaktivist blev övermannad av Gud och fick sitt liv förvandlat. Helt utan känslomässig hype eller minsta fördömelse över någon annan berättade han om sitt liv för oss som var samlade. Underbart uppmuntrande och i all sin enkelhet oerhört utmanande, i fråga om att älska sin medmänniska. Tack Richard!

Annons

Kyrkan faller sönder

Nu är det alltså faktum, det som många förutsett med både oro, sorg, lättnad, vrede, frustration och glädje: det första stiftet lämnar Episkopalkyrkan i USA. Och fler ser ut att följa efter, hur mycket än presiderande biskop Katharine Jefferts Schori lirkar, hotar och trugar.

Det som ändå är märkligast är att det finns de som är förvånade. Det som möjligen är förvånande är nog snarast att Episkopalkyrkan har hållit ihop så länge som den gjort. Allt sedan vigningen av V Gene Robinson till biskop i New Hampshire 2003 har kyrkan befunnit sig i upplösning. Det naturliga hade varit att San Joaquin-stiftet hade lämnat omedelbart redan då, men eftersom man ändå velat försöka finna möjligheter att få Episkopalkyrkan att vända om till evangeliet har man dröjt. Men nu har man alltså lämnat. Sorgligt, javisst, men oundvikligt.

Här i Sverige är utvecklingen delvis annorlunda, eftersom vår kyrkostruktur är annorlunda, men det är samma slags oöverbryggliga klyfta som håller på att öppna sig också i Svenska kyrkan. Hur sönderfallet kommer att se ut i detalj återstår att se, men så länge inte kyrkans ledning återvänder till evangeliet ”så som det är oss givet i den Heliga Skrift”, så kommer det att fortskrida.

Extra sorgligt, men typiskt, är att se hur kyrkoledningen både i Episkopalkyrkan och här hemma i Svenska kyrkan, helt tycks negligera de yttringar som menar att konflikten är mycket allvarlig och att det är illa ställt i våra kyrkor.

Bönen om öppnade ögon och öron är mer aktuell än någonsin. Omvändelse, syndabekännelse, förlåtelse och försoning behövs mer än någonsin.

Dags att gå ur kyrkan?

Det är oktober och det börjar bli bråttom att gå ur Svenska kyrkan om man ska slippa undan kyrkoavgiften nästa år. Det är ju ens medlemsstatus per den 1 november som avgör det hela. Nåja, nu tänker ju jag personligen inte gå ur kyrkan, eftersom den, trots sin bristfällighet, är Kristi kropp på jorden och den kan jag inte ställa mig utanför. Men det är klart, nog har jag tänkt tanken ibland, särskilt när biskopar och förtroendevalda slår in på vägar som leder allt längre bort från Gud.

Det är dock rätt många som går ur kyrkan just i dessa dagar, av alla möjliga olika skäl, inte minst ekonomiska. Och jag säger inte om det. Om man inte delar den kristna tron och aldrig går i kyrkan vare sig på söndagar eller annars, varför ska man då vara med och betala för det? För mig är det helt logiskt och naturligt att då utträda ur denna kyrka.

Men alla vi som faktiskt tror på Jesus Kristus och älskar vår kyrka, vi ska naturligtvis inte gå ur, bara för att biskoparna har tappat orienteringen eller för att kyrkomötet fattar märkliga beslut. Det bör ju snarare bli en sporre för att än mer värna vår kyrkas grund och med alla till buds stående medel verka för att de som bestämmer ska våga vända om och söka sig på rätt väg. Omvändelsens budskap är viktigt idag i vår kyrka och det måste börja hos oss var och en, som enskilda medlemmar. Men att gå ur kyrkan är en föga konstruktiv metod för att bidra till Krist rikes tillväxt, det som faktiskt är vår kallelse.

Schism, men mellan vilka?

Säger inte detta en hel del? I förra veckan menade man sig ha svarat tillfredsställande på de anglikanska primaternas ultimatum men nu deklarerar Episkopalkyrkans (TEC) ”presiding bishop” K. Jefferts Schori att man inte tänker ta något enda steg tillbaka. Så var det med den återhållsamheten och omvändelsen.

Återstår att se hur ärkebiskopen av Canterbury reagerar. Han kan inte ha det lätt just nu. Han vill hålla ihop gemenskapen och inser att det är TEC som drar iväg ifrån de andra. Samtidigt är hans personliga åsikter troligen närmre TEC:s än de andras. Svårt läge helt enkelt. Han, liksom alla biskopar behöver våra förböner.