Frälsningens gåva

Idag har jag fått tillfälle att ägna mig åt frälsningen ur några olika aspekter. Kyrkoårets rubrik för idag är just Frälsningen och förmiddagens högmässa gick följdaktligen i detta tecken. Stunden av predikofrågor vid kyrkfikat efteråt förstärkte och fördjupade ytterligare vad som lästs, sjungits och sagts i gudstjänsten.

Och det är verkligen ett förunderligt mysterium, detta med frälsningen. Så avgörande viktig, men ändå så svårfångad och samtidigt så tillgänglig! Och så frustrerande att inte fler vågar ta Guds löften till sig om rättfärdighet och evig salighet. Förstockelsen är sannerligen en verklighet och min bön blir att jag måtte låta Gud dagligen ta itu med min själviskhet och min lojhet, så att relationen kan hållas öppen. Och samtidigt: vilken lycka, att få vila i Guds nåd i glädje och sorg, i kraft och i svaghet, i med- och motgång, i liv och i död!

Långfredag

Än en gång får vi stanna upp inför det fruktansvärda, oundvikliga och ljuvliga korset. För vår skull led Jesus den utstuderat plågsamma döden på ett kors, övergiven av vännerna och övergiven av Gud, oskyldig. I sin gränslösa kärlek till oss valde Gud själv den enda möjliga och ändå så ofattbara lidandets väg. När alla andra alternativ var uttömda valde Gud att gå i döden för oss. Därför är också korset det mest underbara tecken som finns, Guds kärleks tecken, tecknet på den kärlek som ger sig själv också för oss självupptagna, trångsynta, njugga. Vilket mysterium och vilket under!

Återupptäck bikten

Läser i Dagen om att katolska präster ska lära sig att bättre hantera biktsituationen. Klokt, låter det som.

I mitt eget sammanhang tror jag också att det skulle behövas, dock från ett helt annat håll. Vi skulle behöva återupptäcka bikten som den möjlighet den verkligen är, till självrannsakan, återupprättelse och nystart. Alltför många i min egen kyrka går omkring och bär på tunga bördor och har ingen aning om biktens möjlighet att befria och lösa.

Men det behöver också finnas någon att gå till bikt hos och det är inte så självklart enkelt att hitta. Att gå till sin egen präst kan säkert kännas oöverstigligt svårt, eftersom det är en person man känner och regelbundet möter. Och någon annan präst, inför vilken man skulle kunna vara något mer anonym, känner man ju inte till.

Som tur är finns förlåtelsen även vid sidan av bikten. Det är bara det att bikten är så välsignat konkret. Vi människor är ju så förtvivlat duktiga på att älta det förflutna, så att vi lätt får för oss att det vi bara bett om förlåtelse för i tysthet, det är kanske inte på riktigt. Men det som är bekänt i en biktsituation, det dras liksom fram ur tystnadens dunkel och kläs i ord, så att man kan höra det med sina egna öron. När så förlåtelsens ord också uttalas så att de hörs, då kan man vara helt förvissad om att det är förlåtet.

Det handlar ju inte om att Gud inte förlåter om vi inte går till bikt, utan om att vi människor behöver både med vår röst klä vår synd i ord och med våra öron höra förlåtelseorden, och så vara förvissade om Guds sanning. Och det behöver vi människor när självföraktet och den ondes anklagelser vill trycka ner oss. Bikten är ett Guds redskap att återupprätta oss och ge oss kraft till lovsång och tacksägelse.

En älskad lort

Har idag återigen blivit påmind om Guds nåd och oändliga kärlek till oss människor, inklusive mig själv! Efter en intensiv och innehållsrik helg med fantastiska julkonserter i lördags, en söndag med gudstjänst och gemenskap och idag, tre julkonserter för skolorna i området, överväldigas jag över att det faktiskt är sant! Gud kom hit som ett litet barn och blev som jag, mitt i min småskurenhet, min ovilja att lyssna på honom, min oförsonlighet. Att han överhuvudtaget tänkte tanken, ja, att han också faktiskt lät det gå från tanke till handling!

Själv är jag ju bara en ”liten lort”, som Jonatan Lejonhjärta i Astrid Lindgrens värld, uttryckte det. Ändå ser Gud inte lorten i första hand, utan den pärla, den guldklimp han själv har skapat till sin avbild. Han ser den fulla potentialen och är beredd att ge sig själv för att jag ska bli den han tänkte. Det är för stort för att jag ska klara av att ta in det. Ändå är det alltså sant.

Mose uttryckte det på detta sätt:
”Herrens ära vill jag förkunna. Prisa vår Guds storhet! Han är vår klippa, hans verk är utan brist, hans vägar alltid de rätta. Han är en trofast Gud, fri från allt ont, han är rättfärdig och rättvis. Med tiden sveks han av sina barn, ett falskt och bakslugt släkte. […] När Herren gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob Herrens andel, Israel hans arv och egendom. Han fann honom i öknen, i den ödsliga, ylande ödemarken. Han gav honom värn och vård, skyddade honom som sin ögonsten.”
(5 Mos 32:3-5, 8-10)

Mer krig i Somalia

Någon fred verkar inte finnas i sikte i Somalia. Läser på Al Jazeeras hemsida om hur grannlandet Somaliland slår till mot Puntland. Det lär väl knappast göra situationen mer lätthanterlig för den kringrända och svagt förankrade regeringen i Mogadishu.

Hur kommer det sig att jag är född i Karlstad och inte i Garowe? Undrar om jag har förtjänat den ynnesten, eller om jag kommer att få betala vid något annat tillfälle?