Missionsrelationer

Sitter på Bole Airport i Addis Abeba i väntan på nästa flight som ska ta mig till Dar es Salaam i Tanzania. Framför mig har jag några intensiva dagar med möten med våra missionärer, kyrkans ledarskap i olika stift och förhoppningsvis en massa ”vanliga” människor.

Jag förundras över hur vi hänger samman. Genom missionen har det skapats relationer som präglar både oss i EFS och de människor som finns utspridda på så många platser i östra Afrika, i Indien och på andra håll i världen. Allt som skett i missionens namn har förstås inte varit enbart gott, men det har tveklöst skapat relationer som betyder mycket för mång. Det är en fascinerande tanke att vi har något viktigt gemensamt med människorna i Ilula och Njombe. Tänk att det finns relationer mellan vanliga människor i Njutånger och Mendi, i Torsby och Dodoma, i Uppsala och Chhindwara och på många fler platser.

Vi hör ihop vare sig vi tycker om det eller ej. Därför har vi också ett ansvar att förvalta de relationer som byggts upp genom åren. Jag hoppas att mitt besök i Tanzania de närmaste dagarna ska få vara ett led i just detta.

Recension

Fick i min hand ”Mission – Förvandling-Försoning-Upprättelse”, det första häftet i en serie om fem med namnet ”Samtal om mission”, som kyrkokansliet i Uppsala och Västerås stift ger ut tillsammans. Häftet är ett försök till sammanfattning av ”Mission i kontext”, ett dokument utgivet av Lutherska världsförbundet (LVF) från 2004, till hjälp och inspiration i diskussionen om mission.

När jag läser LVF:s originaldokument ”Mission i kontext” fascineras jag över den evangeliska radikalitet som där kommer till uttryck. Gång på gång påminns jag om hur viktig missionen är och hur viktigt det är att vara en missionell församling, som förkunnar Kristus just som titeln vill antyda till förvandling, försoning och upprättelse i en värld präglad av synd och ondska. Men i kyrkokansliets sammanfattning finns inte mycket av detta kvar. Genomgående är de avsnitt som tydligast talar om synden, ondskans verklighet, försoningen i Jesus Kristus, den Helige Andes gåvor, bönens kraft och evighetshoppet förenklade intill oigenkännlighet eller helt enkelt överhoppade i sammanfattningen.

Pelle Söderbäck skriver dock redan i inledningstexten att detta är en sammanfattning och därmed också en tolkning av ”Mission i kontext”. Och visst är det så, fast det är snarare en komprimering än en sammanfattning. Det är ett antal så gott som ordagranna utdrag ur originaldokumentet som är sammanställda till en ny text. Att det är en tolkning är också rätt klart, men en märklig sådan, eftersom det mesta av teologi är borta och det som blir kvar är en blodfattig text som försöker uppmuntra till goda gärningar, men utan någon mer bestämd grund, vare sig i Skriften eller annorstädes. På sina ställen är det t o m svårt att tro att detta skulle vara oavsiktligt, t ex när originaltextens: ”Evangeliet är först och främst det glada budskapet om Guds nåderika rättfärdiggörelse av syndaren genom tron på Jesus Kristus” sammanfattas med: ”Evangeliet är ett glatt budskap till människan och världen”.

Dessutom har man i sammanfattningen helt hoppat över originalets avsnitt om Ordet och sakramenten och nödvändigheten av den Helige Andens gåvor. Att plocka bort detta ur ett samtalsdokument för mission är för mig helt obegripligt.

Att LVF:s ”Mission i kontext” bitvis är en rätt komplicerad text håller jag helt med Söderbäck om. Det märks också på sina ställen att den är en produkt av många olika bidragsgivare med olika betoningar och hjärtefrågor både kulturellt och teologiskt. Men just därför är den också så spännande! För en svenskkyrklig läsekrets behövs rimligen något slags hjälp för att kunna tillgodogöra sig den. Men om man får något som påstås vara en sammanfattning i sin hand, inte kommer man då att bemöda sig att läsa den något längre, mer svårtillgängliga originaltexten? Åndå är inte det 30-sidiga originalet mer komplicerat än att de flesta församlingsaktiva skulle kunna ta sig igenom det.

Hur spännande hade det inte varit om man istället för en sk sammanfattning hade gjort en studiehandledning till LVF:s text! På så vis hade man ju tvingat oss läsare att konfronteras med innehållet utan att gå miste om all den teologi som finns där, samtidigt som vi skulle kunnat få förklarat och utrett de krångligare avsnitten. Istället får jag i min hand ett litet häfte med namnet ”Mission – Förvandling – Försoning – Upprättelse” med en intetsägande teologi som knappast sporrar någon till att samtala eller tänka själv. Som tur är finns originalet att ladda ner i pdf-format Svenska kyrkans hemsida Och trots att det är lite svårtillgängligt är det mödan värt. LVF:s ”Mission i kontext” är nämligen något att samtala om och låta sig utmanas av till reflektion och självständigt tänkande. Problemet är inte kyrkokansliets text i sig. Problemet att det är så mycket viktigt och nödvändigt som inte fick plats där.

Missionärsbarn

Läser i dagens NA (Nerikes Allehanda) om Britta, som växte upp till stor del utan sina föräldrar missionärerna. Det är ett plågsamt ärligt möte med en av alla dessa som kallas missionärsbarn, precis som jag själv. Jag har inte på något sätt varit utsatt för samma traumatiska barndom som Britta, med åratal av separation från föräldrarna, barnhemsvistelser, otaliga flyttar hit och dit, men jag hört många liknande berättelser. Kallelsen till andras barn blev viktigare än till de egna barnen.

Det är viktigt att Brittas berättelse kommer fram och får berättas, för den är verklig. Men jag bär också med mig min egen berättelse och många av mina missionärsbarnskompisars. Lika olycklig som Brittas berättelse är, lika lyckliga är många andras berättelser. Att vara missionärsbarn är på många sätt ett bortglömt privilegium. Likaväl som vi missionärsbarn kan uppleva oss rotlösa och inte hemma någonstans, har vi i många fall istället begåvats med förmågan att känna oss hemma varthelst vi kommer och att kunna relatera till alla slags människor, oberoende av språk och kultur.

En del missionärsbarn tar avstånd från sina föräldrars livsval och tro, medan andra istället känner stor samhörighet och delaktighet i detta att vara gränsöverskridare och brobyggare. Och så är det väl för alla människor. Vi har olika förutsättningar och behov av att visa distans eller närhet till våra föräldrar. Och här gläder det mig så att läsa om Britta, eftersom hon säger att hon har hittat till ett slags förståelse för sina föräldrars val. Inte rättfärdigande, men förståelse.

Samtidigt skär det i hjärtat på mig att läsa om Brittas, som det verkar, totala oförståelse för den kristna tron och dess drivkraft till mission. Att det skulle vara inom Sida som människor idag får utlopp för sitt ”patos” låter i mina öron rätt otroligt. För nog finns det fortfarande gott om människor som känner kallelsen att lämna den materiella tryggheten för att nära eller långt borta berätta om Jesus (inte för att sprida den svenska samhällsbyggnaden) till frälsning och evig salighet för alla människor. Visst kan det väl behövas patos även i Sidas tjänst, men i missionens tjänst är det en förutsättning. Kanske är detta det som är jobbigast att läsa om, hur föräldrarnas engagemang för evangeliet faktiskt gjort deras egen dotter oförmögen att se vad det handlar om. Sen slår det mig att kanske hade inte ens Brittas föräldrar upptäckt vad det egentligen handlar om: Guds självutgivande kärlek i Jesus Kristus. Vem vet?

Det är en välavvägd och mogen människa som träder fram i artikeln, en människa som låtit livets också smärtsamma erfarenheter bli till något värdefull, eftertänksamhet. Är det månne det som är vishet?

Betydelsen av mål och strategi

Har deltagit i EFS missiondagar under helgen. Det var många kära återseenden och spännande möten med nya bekanta. Ändå reste jag hem med en känsla av förvirring och frustration. Jag har blivit påmind om vikten av att ha en klart syfte och en strategi för att uppnå det. Men kanske var det också jag som kom med fel eller missuppfattade förväntningar. Hur som helst ledde frustrationen till att jag plitade ihop en debatt-inlaga till EFS tidning Budbäraren, eftersom jag tycker att den debatten bör föras där och inte här på Prästeriks blogg.

Glöm inte Somalia

Medan vi firar en stilla, om än av lindrigt snökaos präglad långfredag, ser Somalias invånare ännu en dag av våld och övergrepp övergå i becksvart nattmörker. Sedan 1991 har den fattiga nationen på Afrikas horn befunnit sig i ett svåröverskådligt kaos, utan fungerande centralregering. De olika krigsherrarnas mer eller mindre välorganiserade privatarméer har alltsedan dess bekämpat varandra och därmed framför allt den civila befolkningen, med kvinnor, barn och åldringar som de värst drabbade.

Det är svårt att inte vara uppgiven, men för de miljontals människornas skull som lever i Somalia kan vi inte tillåta oss att bara vända bort blicken. Det minsta vi kan göra är att hålla oss medvetna om vad som händer och be till himmelens Gud om förbarmande över alla dessa lidande människor.

Som EFS:are har man ett alldeles särskilt ansvar att hålla Somalia aktuellt. Redan för 110 år sedan etablerade EFS missionärer sk ”väntansmission” i Juba-dalen i södra Somalia. Staden Kismayu var i över 35 år EFS bas i södra Somalia. I samband med 2:a världskriget tvingades EFS att evakuera all sin personal från Somalia. Inte förrän på 1980-talet gavs tillfälle att på nytt återuppta arbetet, denna gång framför allt med flyktingarbete, men sedan mitten på 90-talet har det återigen varit omöjligt att ha någon stationär personal på plats. Ändå finns de historiska banden till det somaliska folket och landet.

När nu FN:s särskilda sändebud Ahmedou Ould-Abdallah påminner säkerhetsrådet om dess ansvar att göra något åt situationen, då är det också EFS särskilda uppdrag att bedja och verka för fred och demokrati i det svårt sargade landet på Afrikas östkust.

Mission behövs än

Är tiden för alltid passerad då Sverige sände missionärer till länder och platser där man ännu inte hört om Jesus Kristus? Om man läser artikeln i Dagen om SKM (Svenska kyrkans mission) och Lutherhjälpen så kan man lätt få för sig det. Svenska kyrkan arbetar framför allt med relationer och dialog idag. Vi stöttar systerkyrkor med utbildning, punktinsatser och annat snarare än bedriver något eget evangeliserande, kyrkoetablerande arbete. Det är nog gott på många sätt, men räcker det verkligen? Kan man vara kyrka utan att missionera? Jag tror inte det.

Därför är jag också desto mer angelägen om att EFS mission måste göra allt som går för att hålla liv i missionstanken. Det är ett måste. Naturligtvis ska vi samverka med redan etablerade kyrkor där det finns sådana, men fortfarande finns alltför många människor som inte har någon kyrka över huvud taget inom räckhåll för att vi ska kunna slå oss till ro.

Till detta kommer också vikten av lokal mission (det som ofta kallas evangelisation), dvs att sträcka oss till alla de människor runt omkring oss i vårt eget land som inte lärt känna Jesus.

Vi behöver låta den Helige Ande blåsa nytt liv i missionsivern i vårt land och vår kyrka, så att människor runt hela jorden för höra om och lära känna honom som ger livet mening och erbjuder oss ett hopp bortom lidandet och döden: Jesus Kristus.

En ängel på besök

Som en frisk fläkt dök hon upp, och lyste upp min förmiddag. Redan för några dagar sedan ringde hon och meddelade att hon ämna titta in och lämna några saker jag ska ta med åt henne till WSG, gatubarnsprojektet i Addis Abeba. Det blev ett ganska kort möte, med kaffe och nybakta bullar (som hon hade med sig). Men jag blev berikad, inte bara med stickade tröjor från Östergötland och bättre begagnade mobiltelefoner, utan framför allt av en stunds prat om Etiopien, om missionsuppdraget, om givande dvs om evangelium i praktiken.

Så for hon vidare på sjukbesök innan hon skulle köra tillbaka hem till Norrköping, denna ängel som gett så mycket av sitt liv för andra människor i Indien, Sudan, Etiopien och andra platser genom åren. En gammal människa, men evigt ung och full av livsglädje och ständigt nya idéer.

Jag tackar Gud för Karin och ber om hans fortsatta välsignelse över henne.