Varning för tungotal?

Läser i Dagen om några ungdomar från Sandviken som varit med om något obehagligt, nämligen mött människor som talar i tungor. Det var på ett ungdomsläger i pingstkyrkans regi och det var under en gudstjänst.

Och visst kan man väl förstå att det som är ovant och främmande kan upplevas obehagligt, men vad hade det egentligen tänkt sig? funderar jag. Och nog är det märkligt att det ska uppfattas som något man ska behöva varna för. Kanske fanns det andra omständigheter som gjorde upplevelsen obehaglig, t ex om det var en obligatorisk del av lägret på ett sånt sätt att det uppfattades som ett tvång att själv tala i tungor eller delta aktivt i gudstjänsten. Vad vet jag? Det står inget om det i artikeln.

Men i huvudsak verkar detta vara ett uttryck för den kristendomsfobi som verkar breda ut sig i Sverige och västvärlden, även inom kyrkorna dessvärre. För hur kommer det sig att om dessa ungdomar deltagit i pingstkyrkans verksamhet på hemmaplan inte mött företeelsen tidigare, dvs att den Helige Ande fyller människor med ett bönespråk? Har det att göra med att man kanske inte vågar låta Anden verka i vardagssituationen, utan behöver komma undan till ett lägersammanhang för att våga ”släppa på kontrollen”?

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag tänker, men när jag läser om händelsen får det mig att känna att här är något galet, både i reaktionerna från de illa berörda ungdomarna och deras föräldrar, men också från lägerledarna och församlingsledningen. Det borde väl i all sin dar vara naturligt att det talas i tungor på ett pingstläger, eller?

Livskraft

I ett kyligt Uppsala håller jag till på ”Livskraft”, ett varmt nyårsläger i EFS regi. ”Se jag gör allting nytt” är temat för hela lägret och 160 ungdomar plus ett stort antal funktionärer är samlade. Det är fantastiskt att se så många unga människor vilja leva nära Jesus och lära känna honom bättre. Inte så sällan drabbas vi väl snarare av nedslående rapporter om våld och kriminalitet när det handlar om ungdomar. Men här finns exempel på något annat.

Imorgon kväll är det min uppgift att predika över ”Jesus, domen och förlåtelsen”. Med viss bävan har jag åtagit mig det uppdraget, men hoppas på Guds nåd och vishet för att kunna göra det så att Jesus får bli synlig i sin kärlek och försoning.

Läger och vardag

Har just kommit hem från fyra dagars familjeläger på kontraktets kursgård Solliden strax norr om Örebro. Trots rätt mycket regn gick det ändå att vara ute en hel del och njuta av sommaren. Igår kväll kunde vi t ex grilla korv nere vid stranden, mitt emellan regnovädren. Och det var inte heller särskilt kallt.

Dessutom har det varit oerhört intressant att vara på läger med både protektionistiska syrisk-ortodoxa kristna, progressiva troende muslimer blandat med entusiastiska trosrörelse-kristna, alltihop i svenskkyrlig miljö. Man kan aldrig riktigt förutsäga vad man kommer att möta för reaktioner, bara att det blir reaktioner. Mycket spännande!

Trots detta är det ändå rätt skönt att komma hem och börja ge sig i kast med det vanliga församlingsarbetet igen. Dessutom är det ju snart höstterminsstart, vilket kan ge vilken distriktspräst som helst både ångest och panik. Nåja, det mesta brukar lösa sig. Det är bara det att det krävs en hel del ansträngning… Men det är också spännande och dessutom rätt kul för det mesta.