Svensk och etiopisk lutherdom

Så är jag äntligen på väg! Efter morgonandakt både i Sörbykyrkan och på Ria-Dorkas i morse rullade jag iväg till Arlanda för vidare färd emot Addis Abeba via Istanbul (där jag  just  nu befinner mig).

Detta blir fjärde året i rad jag besöker Etiopien så här i januari, men det är ändå med stor förväntan jag ser fram emot årets besök. Den här gången kommer det att präglas av Mekane Yesus-kyrkans (EECMY) 50-årsjubileum. Egentligen är det betydligt äldre än så, men det var inte förrän 1959 som den bildades som nationell kyrka.

Från att då ha varit en liten kyrka med ca 20.000 medlemmar har den växt på ett explosionsartat sätt och passerar snart 5 miljoner-strecket. För att vara en luthersk kyrka är den förhållandevis karismatisk, vilket helt klart varit en viktig orsak till den kraftiga tillväxten.

Till nämnda jubileum kommer också ett antal utländska gäster, däribland ärkebiskop Anders Wejryd (förra gången fick han ju inte komma…), EFS missionsföreståndare Ander Sjöberg och många andra. Det ska bli mycket intressant att vara med när dessa och andra kyrkoledare strålar samman i den lutherska kyrkofamiljens största kyrka firar jubileum. Hittills har åtminstone den svenska kyrkoledningen inte riktigt fattat att Svenska kyrkan inte är världens största kyrka längre och i kontakten med EECMY har det ibland tagit sig lite märkliga uttryck.

Om jag har förstått saken rätt kommer man även att underteckna det beryktade ”Letter of Understanding”, ett slag vänskapsavtal mellan Svenska kyrkan och EECMY. Om det nu ska handla om ”understanding” har jag ändå intrycket av att det i första hand är Mekane Yesus-kyrkan som förstår hur långt sekulariseringen i Sverige gått, medan Svenska kyrkan är rätt oförstående för etiopiernas väckelsiver och tillit till Guds ord.

Nåja, detta kanske inte är så märkligt, när man tänker efter. Det är ju faktiskt så att man i Etiopien har mycket av sin upprinnelse i svensk (EFS), tysk och amerikansk luthersk mission. I Sverige däremot är det bara särskilt missioninresserade som öht brytt sig om att försöka förstå vad etiopisk lutherdom har för karaktärsdrag. Kort sagt: de känner oss bättre än vad vi känner dem.

En bön kan väl ändå vara att ett undertecknande av ”Letter of Understanding” skulle kunna stärka banden mellan våra kyrkor och möjligen också inspirera en och annan svenskkyrklig att  lära sig mer om hur våra teologiskt allra närmaste trossyskon uttrycker sin tro och hur de lever sitt kristna liv. Så ber iaf jag.

Nu är det alldeles strax dags att gå på planet från Istanbul till Addis Abeba. Möjligen kommer det någon ytterligare rapport från den ”Nya blomman”, Etiopiens huvudstad och det jubilum som stundar de närmaste dagarna. Annars kommer det något senare.

Green till Mekane Yesus

Med viss bestörning och stor indignation läser jag i dagens Världen idag om att Åke Green är inbjuden som talare till Mekane Yesus kyrkans teologiska seminarium för att hålla bibelstudier för en prästfortbildningskurs i december. Jag hade hoppats att de skulle vågat bjuda in någon mer välmeriterad teolog om de nu plötsligt är intresserade av vad Bibeln lär om homosexualitet, som tydligen är Greens ämne i sammanhanget (allt enligt Världen idag). Särskilt ledsamt tycker jag att det är eftersom jag själv studerat vi nämnda institution under en termin och därmed känner varmt för stället.

Mina personliga känslor för Mekane Yesuskyrkans prästseminarium må det väl vara hur det vill med. Vad värre är att detta naturligtvis gör det mycket mer komplicerat för EFS att hålla en rak linje emellan Svenska kyrkans extremliberalism och Greens extremkonservatism. Där Mekane Yesuskyrkan hittills har uppfattats som ett seriöst och sunt bibelgrundat stöd för EFS i relationen till den svenskkyrkliga ledningen, riskerar EFS på detta sätt att förlora sin kanske stabilaste bundsförvant för en sund klassisk tro. Att detta dessutom seglar upp inför det mycket avgörande mötet i Addis Abeba i januari vid Mekane Yesuskyrkans 50-årsjubileum riskerar förstås att göra det än mer komplicerat än det redan är. Meningen har iaf hittills varit att både EFS missionsföreståndare och Svenska kyrkans ärkebiskop skulle delta i firandet, men förstås också ingå i diverse överläggningar och förhandlingar. Men som sagt, EFS får med Greens medverkan i december en betydligt svårare sits att agera utifrån. Att distansera sig från de bägge ytterligheterna innebär en balansakt av stora mått.

Dessutom kan man kanske misstänka att arrangemanget med Green på seminariet skulle kunna vara ett uttryck för den maktkamp som pågått under många år mellan semiariets ledning och kyrkoledningen. Håhåjaja, nu kanske inbjudan av Green bara är en tillfällig lapsus av seminariet, men saken blir inte direkt enklare efter allt detta. Kyrie eleison!

(Tack ändå till Pelle och Josefin för tipset!)