En prost mindre i (S)

Lars B Stenström, kontraktsprost i Örebro, meddelar att han lämnar (S) för att istället ansluta sig till (KD). Synd för (S), men jag antar att partiet mest tycker att det är skönt att bli av med Stenström, som ju på senare tid alltmer stuckit ut hakan i den inomkyrkliga debatten bl a om den partipolitiskt styrda Svenska kyrkan. Men grattis (KD) som får en duglig och engagerad röst i fortsättningen!

Gästerna uteblir

Nu drar det ihop sig till nytt rabalder i Svenska kyrkan och äktenskapsfrågorna.

På söndag 8 nov är det nämligen biskopsvigning här i Uppsala, både för Härnösands och Stockholms stift. Vid sådana högtider brukar det alltid komma ett antal internationella gäster, framför allt från de kyrkor som står Svenska kyrkan närmast. Men nu tackar den ena efter den andra nej till att delta och det förstås utifrån att en av de två som ska vigas lever i en homosexuell relation. De stora afrikanska lutherska kyrkorna (förutom den sydafrikanska) kommer inte, de baltiska lutherska kyrkorna kommer inte, de anglikanska kyrkorna i England och Irland kommer inte (Church of England dock skickar en vänstiftsrepresentant från Portsmouth).

Därför är det så intressant att läsa ärkebiskop Anders Wejryds kommentar i Kyrkans tidning. Ärkebiskopen verkar inte vilja tillstå att det finns ens något uns av protest i att flera stora kyrkor tackat nej till att närvara på söndag. Allt är precis som vanligt, verkar han vilja kommunicera. Och detta trots att ärkebiskopen i Irland, Alan Harper klart och tydligt hänvisar det den anglikanska gemenskapens moratorium att inte viga till biskop den som lever i en homosexuell relation.

Det finns en klar risk att Svenska kyrkan ny ytterligare isolerar sig själv i relation till våra kristna systrar och bröder runt omkring i världen, både de på nära håll och de långt borta.

Frimodig kyrka väcker känslor

Ikväll har det varit valdebatt i Sörbykyrkan inför kyrkovalet nästa söndag. De fyra nomineringsgrupperna som ställer upp i församlingsvalet fanns på plats för att presentera sina ståndpunkter. De tre grupperna som i dagsläget finns representerade i kyrkorådet var förstås där, liksom ”bubblaren” Frimodig kyrka. Överenskommelsen var att det skulle handla om församlingsfrågor i första hand. På det viset hoppades man nog att kunna undvika debatten om t ex äktenskapet. Efter en kort redogörelse av varje grupp skulle det ges möjlighet att ställa frågor.

Helt uppenbart uppfattas Frimodig kyrka som ett stort hot emot den etablerade ordningen. Det intressanta inträffade nämligen att de tre etablerade grupperna gemensamt gav sig på FK-representanten med just en fråga som knappast rörde församlingsnivån, nämligen den om försoning i ämbetsfrågan. Med en gemensam fiende fanns det alltså ingenting som hindrade POSK, Borgerlig samverkan och S att ryggdunka varandra. Det hela blev mest pinsamt, eftersom de inte heller förmådde sig till att analysera lyssnarna bättre. Inkonsekventa och rent dumma anklagelser staplades på varandra, medan Frimodig kyrkas representant hela tid lugnt och sakligt besvarade frågorna.

Nu blev ju dessbättre resultatet att Frimodig kyrka fick chansen att presentera sitt program än noggrannare, medan vi inte fick mycket inblick i vad de andra grupperna egentligen står för, mer än floskler och oförskämdheter. Klargörande också att ingen annan än Frimodig kyrka önskar någon försoning i ämbetsfrågan. Budskapet var solklart: de som tycker fel ska ut!

Det blir helt klart en spännande slutspurt på valrörelsen. Sen får de dras med att Frimodig kyrka tar för sig.

Vanligt sunt förnuft

Jag är inte så säker på att jag och Lotta Gröning delar så många teologiska ståndpunkter. Däremot är vi rörande eniga om de praktiska förutsättningarna för Svenska kyrkans liv: De politiska partierna har inget i Svenska kyrkans styrande organ att göra, det borde vara möjligt att tillhöra den församling där man själv vill vara med och kyrkoavgiften (kyrkoskatten) borde avskaffas för att ersättas av något bättre sätt att få kyrkans ekonomi att gå ihop.

Undrar om Gröning är medveten om att hon, med sina åsikter, borde rösta på Frimodig kyrka i kyrkovalet i september nästa år? Vad det handlar om är nämligen vanligt sunt förnuft, vilket i och för sig inte är särskilt vanligt.

Tunt Dagen

Kyrkovalet har brukat kallas ”det glömda valet”. Det finns ingen anledning att tro att det kommer att bli annorlunda den här gången. Ändå gör Dagen en ansats till att förändra saken. Fast risken är nog att den ansatsen snarast har en dövande effekt. I alla fall med den tunna presentation av de olika nomineringsgrupperna som finns med i dagens tidning.

Nog hade det gått att få till en något mer fullödig beskrivning av de olika grupperna och nog hade man kunnat ge en tydligare bild än den som träder fram i Dagens undersökning.  Det måste ju bli mer intressant att läsa om man hoppar över mellansnacket och faktiskt redovisar de olika nomineringsgruppernas profilfrågor. Nu blev det tvärt om, med ett synnerligen trist resultat. Jamen, det återspeglar väl bara verkligheten, tycker någon. Nu råkade jag faktiskt vara närvarande vid en av intervjuerna, den med Frimodig kyrkas ordförande, så jag vet att det sades en hel del annat som borde varit intressant att ta med. Därmed kan jag också förmoda att detsamma gäller för de andra intervjuade. Detta hade kunnat bli intressant och kanske utgjort ett underlag för debatt och engagemang. Det blev det inte.

Ergo: tunt Dagen, mycket tunt.

Stockholmsmötet drar igång

Nu är det äntligen dags! Frimodig kyrkas ”Stockholmsmötet” börjar imorgon, men tjuvstartar redan idag med presskonferens och styrelsemöte. Detta som vi har laddat för och förberett i över ett år är nu äntligen här. Att det ska bli roligt är helt klart, ganska spännande att se om det kommer att fungera, och rätt skönt när det är över. Men framförallt: fantastiskt kul!

Tänk om detta verkligen kunde få bli den nytändning som Svenska kyrkan så innerligt väl behöver! Tänk om det äntligen kunde få bli uppenbart för alla att de politiska partierna ingenting har att göra i kyrkans beslutsorgan! Tänk om alla de uppgivna kyrkfromma människorna kunde få en ny inspiration till att se att det är inte kört, det finns hopp om en förvandlad Svenska kyrkan, en kyrka full av liv, en kyrka där Jesus får vara tydligt i centrum, en kyrka med en trygg bibelförankring; helt enkelt en kristen kyrka!

Fortsatt vift…

De sex prästerna i Liverpool har idag sammanträffat med en anglikansk biskop och fortsatt sitt tankearbete. Viktiga frågor för kyrkans framtid har dryftats.

Vad är diakoni och hur ska Svenska kyrkan kunna hitta goda strategier och former för mission? är bara två exempel. Men förstås också, om det har något betydelse öht. Det senare är dock knappast min sak att avgöra. Jag kan bara göra det jag tror är rätt och i enlighet med min kallelse.

Präster på vift

Fem mer eller mindre galna präster på vift i Liverpool och en sjätte lär ansluta imorgon. Vad månde bliva? Hittills har det i alla fall varit gemytligt och trevligt. Imorn börjar arbetet med att bända och vrida på orden, för att formulera klokskaper, helst i begriplig och användbar form.

Vad är EFS och lågkyrklighetens särskilda bidrag månntro till den kyrka som kallas den Svenska? Eller har det kanske ingen betydelse? Vi får väl se.

Här kallas i alla fall kyrkan för den Skandinaviska eller Gustav Adolfs kyrka. SKUT är tydligen i färd med att lägga ner hela klabbet, men det verkar vara lättare sagt än gjort. Anrika utlandsförsamlingar är kanske inte vad Kyrkans hus i Uppsala är vana vid att hantera och denna i synnerhet, verkar det som.

Vem vet, vi kanske får anledning att återkomma i ärendet.

Strategidagar

Prästerik har tillbringat helgen tillsammans med församlingens kyrkoråd och anställda medarbetare för att samtala om och arbeta med strategier för församlingsarbetet. Det har varit en helg av gemenskap, frustration (ibland irritation), givande samtal, förvirrande tankar, klargöranden, god mat och sköna promenader i färgsprakande höstskog. Och inte minst, gemensam bön och gudstjänst.

Att Svenska kyrkan har en märklig struktur blir så tydligt dagar som dessa. Otydliga besluts- och ansvarssturkturer, enorm bredd i trosuppfattningar och teologi och ibland ganska vaga begrepp om vad kristen tro och Bibeln är, borde rimligen resultera i ett fullständigt kaos och en kyrka i total förvirring och sönderfall. Det förunderliga är att det ändå finns så mycket som fungerar, så många människor som kommer inom hörhåll för evangeliet och så många som är beredda att lägga tid och kraft för kyrkans bästa. För även om vi har olika uppgifter och funktioner i församlingen är det alldeles uppenbart att vi alla vill det bästa för den kyrka vi är satta att tjäna. Detta är naturligtvis ett bevis på att Gud älskar sin kyrka och leder oss med sin helige Ande vare sig vi lägger märke till det eller inte.

Dessutom lyckades vi faktiskt komma fram till några enkla konkreta saker som vi skulle vilja få till stånd för att församlingslivet ska kunna fungera något bättre. Det känns mycket hoppfullt.

Samtidigt finns all anledning att fundera vidare på om inte något drastiskt borde göras för att förändra Svenska kyrkans organisationsstruktur, så att det blir mer lik en kyrka och mindre lik en kommun…

Schyman i kyrkan?

Varav detta nyvaknade intresse för kyrkan, undrar Prästerik, efter att Gudrun Schyman kastar sig in på banan med stor energi? På debattplats i gårdagens Dagen och tydligen i morgondagens Schyman i TV8 ger hon sig i kast med att kritisera Svenska kyrkan.

Att många svenska tillhör Svenska kyrkan av gammal tradition och vana är ju knappast särskilt uppseendeväckande att påstå, men att så många som 28 procent av befolkningen faktiskt skulle vilja bli medlem i Svenska kyrkan tycker jag är otroligt glädjande (fast Schyman hade nog tänkt att jag skulle bli ledsen över att så många som hälften påstår att de inte skulle välja att aktivt inträda i kyrkan om de varit tvungna att fatta beslutet idag…)

Sen tycker jag att det är så oerhört tröttsamt (och dessutom felaktigt) att komma dragandes med det förment vitt utbredda sk kvinnoprästmotståndet. Visst tvekar också jag på om det omtalade 50-årsjubileet verkligen är något att fira, men av andra orsaker. Själva beslutet kan jag gärna fira, men de 50 åren som passerat sedan dess av okristliga maktmetoder känner jag ingen vidare glädje över att fira. Visst är det en glädje att både män och kvinnor kan tjänstgöra vid altaret tillsammans, men var är respekten för alla dem som utifrån sin ärliga och gudfruktiga läsning av Guds ord inte för sitt samvetes skull kan tro att det skulle vara riktigt?

Nu är det ju dessutom så att de förmodligen är en minoritet inom kyrkan, så att komma och påstå att Svenska kyrkan generellt skulle präglas av sk kvinnoprästmotstånd är ju helt befängt. Samtliga biskopar viger kvinnor till präster och man kan inte ens bli kyrkoherde om man inte har rätt åsikt. Vad krävs mer? Ska man inte föreslå att alla de män och kvinnor som tror att prästämbetet är förbehållet män ska bestraffas på något mer kännbart sätt: fängelse kanske? Vore inte det logiskt, Schyman? Bunt ihop dem och slå ihjäl dem! eller nåt?

Att kyrkan skulle be om ursäkt för att den ännu inte utplånat alla dem som läser Bibeln på ett annat sätt än mittfåran är ett föga kristligt handlande. Men det är klart, utifrån Schymans feminist-kommunistiska grundsyn, så är det naturligtvis så ett samhälle måste styras. Alla ska antingen med i samma fålla, eller tillintetgöras.

Men det än mer intressanta med Schymans kyrk-intresse är ju att hon öht bryr sig om att öda kraft på en organisation hon verkar tycka så illa om. Tydligen finns det trots all liberateologi något anstötligt kvar i Svenska kyrkan, vilket ju är mycket glädjande! Eller är det möjligen så att Schyman i kyrkan ser en potentiell plattform för hennes egna maktambitioner. Kanske kunde kyrkfolket vinnas över till F! eller Vänstern om de bara insåg hur mycket bättre det skulle vara med Das Kapital istället för Bibeln? Jag anar att Schyman har missbedömt kyrkfolket.

De trogna gudstjänstfirarna i Svenska kyrkan låter sig inte styras – trots starka politiska påtryckningar av olika slag – av politiska ideologier, utan av kyrkans Herre, den uppståndne och levande Jesus Kristus. Den kraften må vara okänd för Schyman, ändå är det den som upprätthåller också henne dag för dag.