Symptom – inte orsak

Sverker Tronêt skriver idag på Brännpunkt i SvD om äktenskapet som en av Gud instiftad ordning. En klar styrka i Tronêts framställning är att den på intet sätt kan kallas för homofobisk. Han klargör istället sakligt vad det är som håller på att ske i Svenska kyrkan.

Följande blir mina slutsatser av Tronêts resonemang: Genom att upphäva könskomplimentariteten manligt/kvinnligt och helt frikoppla äktenskapet från fortplantningen förändras människosynen drastiskt. Detta får naturligtvis konsekvenser och ett könsneutralt äktenskapsbegrepp är bara en av dessa konsekvenser. Könsneutrala äktenskap är alltså inte på något sätt orsaken till kyrkans urspårning, utan enbart ett symptom på något mycket mer fundamentalt, nämligen att kyrkan inte längre tar hänsyn till de gudomliga ordningar som ligger till grund för hela vårt samhälle och den västerländska civilisationen.

Kyrkomötesfrågor

Svenska kyrkans kyrkomöte pågår som bäst i Uppsala. Den här veckans förhandlingar inleddes i tisdags med frågestund. Noterade med viss tillfredsställelse att Frimodig kyrkas sju ledamöter ställde inte mindre än 9 av de totalt 20 frågorna.

Nu är det säkert någon lustigkurre som vill påstå att det var onödiga frågor, men om man inte får fråga, vad är det då för demokrati och öppenhet? Och det var faktiskt inga tramsfrågor, utan frågor som det finns anledning att ta på allvar. Det handlade t ex om innehållet på svenskakyrkan.se (som tidigare har kommenterats här på bloggen), om informationsavdelningen på kyrkokansliet och om SKUTs märkliga hantering av kyrkan i Liverpool. En del av dem fick klara och uttömmande svar, medan andra fick mer otydliga svar – medvetet eller omedvetet är svårt att säga.

Hursomhelst tycker jag att detta verkar vara en rätt juste företeelse, möjligheten att ställa frågor till kyrkostyrelsen. Att det finns en risk att frågorna blir alltför perifera och irrelevanta och därmed s a s korkar igen kyrkomötets sammanträde är väl uppenbart, men så länge det ställs vettiga frågor verkar det vara en enkel modell för att göra Svenska kyrkan något mer transparent och kyrkostyrelsens arbete något mer tillgängligt för kyrkomötets delegater.

Ny trosbekännelse

Nu kan vi börja se fram emot en nyöversättning av trosbekännelsen (den apostoliska förmodar jag). Kyrkomötet fattade beslut om detta idag. Det känns ju förstås bra att kyrkomötet istället för att helt avslå motionen, beslutade bifalla Frimodig kyrkas Dag Sandahls ändringsförslag och ge kyrkostyrelsen i uppdrag att utan någon specifierad tidsgräns tillse att en nyöversättning görs.

Att ha möjlighet att uttrycka den kristna tron med moderna ord har stor betydelse för möjligheten att nå fram med evangelium till vårt folk idag. Att detta är en grannlaga och viktig uppgift råder knappast någon tvekan om, men desto bättre då att det faktiskt påbörjas, utan brådska.

Kvinnoprästjubileum

Stora syster i vassen skriver tänkvärt om det stundande jubileet med anledning av att det är 50 år sedan beslutet om kvinnliga präster i Svenska kyrkan fattades. Och nog är vi väl rätt många som, liksom Stora syster i vassen, förundras över det sätt, på vilket jubileet är tänkt att firas. Vore det inte på sin plats att även, i någon mån, lyfta fram all den smärta och den splittring som beslutet och dess genomförande inneburit. Att många känner sig överkörda och nonchalerade är väl inte något att fira? Det som ska firas är väl att kyrkan och Guds folk har berikats med goda präster, inte att kyrkomötet fattade sitt beslut på ett sådant sätt att det skapade djupa och ännu oläkta sår i Svenska kyrkan.

Visst finns det väl skäl att fira, men det borde göras med något mindre triumfalistisk ton och något mer ödmjukhet inför dem som fortfarande(!) tycker att det var ett olyckligt beslut. Dessutom är det lite märkligt att fira ett 48-årsjubileum… Men kom igen om två år och låt oss då glädjas över att vi får vara både män och kvinnor tillsammans i ämbetet som präst!