Lidande och medlidande

Sitter och plitar på morgondagens predikan om hur vi hör ihop med varandra och med Gud. Var och en är värdefull, alla behövs även om vi är mycket olika! I 1 Kor 12:12-26 använder Paulus bilden av en kropp med olika kroppsdelar för att beskriva varje enskild dels betydelse för helheten. Den här veckan har jag haft lite ont i ett knä efter min lilla inlines-vurpa i måndags. Inget allvarligt, bara skrubbsår, men ändå något som påverkar hela mig i flera dagar. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra” skriver Paulus och syftar förstås inte på mitt knä utan på den kristna gemenskapen, kyrkan.

Och jag önskar verkligen att det vorr så, att om en lider, då skulle alla som finns runtomkring vara medlidande, men jag vet ju att det långt ifrån alltid är så. Många gånger är vi alltför självupptagna för att öht notera att någon bland våra kristna syskon har det svårt. Dessutom har vi blivit mycket skickliga på att dölja alla eventuella svårigheter, så det är verkligen inte så lätt att upptäcka dem, ens när man verkligen försöker.

Här finns en stor utmaning för var och en som ingår i en kristen gemenskap, att medverka till att det ska kunna vara möjligt att visa något av den sårbarhet vi alla bär på. Men att blotta sin sårbarhet är enbart destruktivt om det inte omgärdas av en trygg och välvillig omgivning. Därför behöver vi samtidigt arbeta för att respektfullt och i kärlek ta emot andras smärta. Som i det mesta annat handlar det om att någon måste visa vägen, någon måste våga utsätta sig för risken. Därför behöver vi varandra, för det är vi, du och jag, som är kallade att göra det.

Kroppsdelarna sitter ihop och klara sig inte på egen hand. Vi är en helhet, vare sig vi vill det eller inte. Det som förenar oss är huvudet Kristus. Utan honom kan vi ingenting göra.

Varannan vatten?

Läs och begrunda. Är Svenska kyrkan månne ute och cyklar…?

Lambethanalys

Den anglikanska Lambethkonferensen har nu pågått i två veckor. Som det verkar har det varit veckor av god gemenskap, fördjupande bibelstudier, storslagna gudstjänster, intressanta föredrag och ”happenings”, viktiga manifestationer och mängder av informella kontakter och länkar etablerade. Allt detta är naturligtvis gott och väl, om inte…

Ärkebiskopen i Buenos Aires, primat för Latinamerikas anglikaner, Greg Venables (som jag för övrigt mötte i All Souls i London för en månad sedan) uttrycker idag sin frustration över att man ännu inte kommit till de verkliga stötestenarna. Värt att notera är att ärkebiskop Venables inte hör till dem som bojkottar Lambeth, utan han finns närvarande och deltar i samtalen. Men det är en pessimistisk ärkebiskop som tar till orda idag. Han frågar sig hur den nu föreslagna pastorala forumet (ett slags ansvarsnämnd) skulle kunna vara lösningen när primaterna i flera omgångar misslyckats med att komma fram till en hållbar lösning. Något uppgivet konstaterar han att The North Americans have said they’re not going to move back and those who have left their national churches are unlikely to go back.” vilket just är de två avgörande förutsättningarna för att hålla ihop den anglikanska gemenskapen, enligt både arbetsgruppen och Rowan Williams (ärkebiskopen av Canterbury).

Det ser alltså ut som om den anglikanska världsgemenskapen i sin nuvarande form möts för sista gången just dessa dagar. Efter denna Lambethkonferens kommer verkligheten se annorlunda ut. Nordamerikanerna kommer möjligen kalla sig anglikaner även fortsättningsvis, GAFCON-gänget kommer se sig som de ”sanna” anglikanerna, de högkyrkliga kommer troligen göra allt för att ansluta sig till Rom, de evangelikala kommer troligen ansluta sig mer eller mindre till GAFCON, Church of England kommer i hög grad lägga locket på och fortsätta som tidigare och låtsas som Canterbury fortfarande är en den samlande punkten inom Anglikanien.

Men att det skulle finnas så mycket att kalla samman till Lambeth 2018 är föga troligt. Det kommer att vara en mycket disparat skara biskopar utan något som helst samröre med varandra, förutom att de hör till kyrkor som en gång i tiden växte ur samma mylla, men som nu är helt skilda företeelser.

Jag tycker det verkar som ärkebiskop Venables gör en träffande och riktig analys av läget, även om det måste vara oerhört smärtsamt. Och orsaken till sammanbrottet har ytterst med mänskligt högmod och sturskhet att göra. När vi kristna inte längre vill ge upp vårt eget och böja oss för Kristus, för kyrkans – Kristi kropps – bästa, då finns det inte längre någon framtid som kyrka. Märkligt hur han kunde anförtro sitt uppdrag åt oss, han måste ju ha vetat hur illa vi skulle förvalta det.

Men Gud kommer fortfarande vara Gud och han kommer fortsätta att använda människor för att förkunna budskapet om riket och för att förmedla syndernas förlåtelse och evig salighet till en mänsklighet som irrar i mörkret.

O låt mig få vara en liten kvist
på vinträdet ditt, Herre Jesus Krist!
En plats helt nära dess stam mig giv,
att jag får del av ditt starka liv.

Så flätas vi samman, vi vinkvistar små.
Som blöder och systrar kring Jesus vi stå.
Låt ingen vissna och släppa sitt tag!
Behåll oss i dig till Guds skördedag!

Och rensa och sköt mig, du vingårdsman,
att rikare frukt jag dig bära kan.
Ty blöder jag under din skarpa kniv,
jag vet det ändå: du vill frälsa mitt liv.

Ja, låt mig få vara en liten kvist,
som pryder ditt träd, Herre Jesus Krist.
En plats helt nära dess stam mig giv!
Jag vill få del av ditt hjärtas liv.

                         Sv.ps 784 (EFS-tillägget)

Kristen gemenskap

”Extra ecclesiam nulla salus”, skrev Cyprianus (”utanför kyrkan ingen frälsning”). Men då måste vi definiera kyrkan som dem som är i Kristus, påpekade Luther och andra. Om kyrkan är de troendes gemenskap då måste det vara så. Att överge sin tro på Jesus Kristus, även om man står kvar som kyrkotillhörig i Svenska kyrkan eller någon annan kristen kyrkan, innebär att man överger frälsningen. (Detta ska dock inte förväxlas med att tvivla eller tveka.)

Men hur är det då med den som vill behålla en relation till Jesus Kristus, men aldrig ingå i en kristen gemenskap eller kyrka? Jag misstänker att det var denna fråga som Cyprianus i första hand försökte besvara. Hans poäng är, och det kristna i alla tider menat, att för att vara kristen behöver jag ingå i de heligas gemenskap och kan inte i längden, om jag ska fortsätta vara kristen, hålla mig därifrån. Att detta skulle handla om att en kristen formellt måste tillhöra ett visst samfund är nog mer ett uttryck för människans och kristna ledares behov av kontroll och längtan efter makt. Det är tillhörigheten till Kristus som är det avgörande.

Ändå handlar ”extra ecclesiam nulla salus” om något mycket viktigt. Det går inte att vara kristen på egen hand och kristen tro är inte helt och hållet en privatsak. Kyrkan är Kristi kropp och om vi ställer oss utanför den tar vi också i någon mån avstånd från Jesus själv. Nu är inte den kristna kyrkan någon perfekt gemenskap och har aldrig varit det, utan en gemenskap som förutom värme, kärlek, omsorg, nåd osv också har känneteckats av avund, intriger, hat och missunsamhet. Att ingå i den kristna kyrkan är att dela, inte bara glädjen, utan även smärtan och gudsfrånvändheten.

Så mycket viktigare då för oss som finns i kyrkan att göra allt för att människor ska kunna vara delaktiga, inte bara för trivselns skull, utan faktiskt också för frälsningens. Det är av avgörande betydelse för en människas salighet att hon också ges möjlighet att ingå i de heligas gemenskap.