Varning för tungotal?

Läser i Dagen om några ungdomar från Sandviken som varit med om något obehagligt, nämligen mött människor som talar i tungor. Det var på ett ungdomsläger i pingstkyrkans regi och det var under en gudstjänst.

Och visst kan man väl förstå att det som är ovant och främmande kan upplevas obehagligt, men vad hade det egentligen tänkt sig? funderar jag. Och nog är det märkligt att det ska uppfattas som något man ska behöva varna för. Kanske fanns det andra omständigheter som gjorde upplevelsen obehaglig, t ex om det var en obligatorisk del av lägret på ett sånt sätt att det uppfattades som ett tvång att själv tala i tungor eller delta aktivt i gudstjänsten. Vad vet jag? Det står inget om det i artikeln.

Men i huvudsak verkar detta vara ett uttryck för den kristendomsfobi som verkar breda ut sig i Sverige och västvärlden, även inom kyrkorna dessvärre. För hur kommer det sig att om dessa ungdomar deltagit i pingstkyrkans verksamhet på hemmaplan inte mött företeelsen tidigare, dvs att den Helige Ande fyller människor med ett bönespråk? Har det att göra med att man kanske inte vågar låta Anden verka i vardagssituationen, utan behöver komma undan till ett lägersammanhang för att våga ”släppa på kontrollen”?

Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag tänker, men när jag läser om händelsen får det mig att känna att här är något galet, både i reaktionerna från de illa berörda ungdomarna och deras föräldrar, men också från lägerledarna och församlingsledningen. Det borde väl i all sin dar vara naturligt att det talas i tungor på ett pingstläger, eller?

Svensk och etiopisk lutherdom

Så är jag äntligen på väg! Efter morgonandakt både i Sörbykyrkan och på Ria-Dorkas i morse rullade jag iväg till Arlanda för vidare färd emot Addis Abeba via Istanbul (där jag  just  nu befinner mig).

Detta blir fjärde året i rad jag besöker Etiopien så här i januari, men det är ändå med stor förväntan jag ser fram emot årets besök. Den här gången kommer det att präglas av Mekane Yesus-kyrkans (EECMY) 50-årsjubileum. Egentligen är det betydligt äldre än så, men det var inte förrän 1959 som den bildades som nationell kyrka.

Från att då ha varit en liten kyrka med ca 20.000 medlemmar har den växt på ett explosionsartat sätt och passerar snart 5 miljoner-strecket. För att vara en luthersk kyrka är den förhållandevis karismatisk, vilket helt klart varit en viktig orsak till den kraftiga tillväxten.

Till nämnda jubileum kommer också ett antal utländska gäster, däribland ärkebiskop Anders Wejryd (förra gången fick han ju inte komma…), EFS missionsföreståndare Ander Sjöberg och många andra. Det ska bli mycket intressant att vara med när dessa och andra kyrkoledare strålar samman i den lutherska kyrkofamiljens största kyrka firar jubileum. Hittills har åtminstone den svenska kyrkoledningen inte riktigt fattat att Svenska kyrkan inte är världens största kyrka längre och i kontakten med EECMY har det ibland tagit sig lite märkliga uttryck.

Om jag har förstått saken rätt kommer man även att underteckna det beryktade ”Letter of Understanding”, ett slag vänskapsavtal mellan Svenska kyrkan och EECMY. Om det nu ska handla om ”understanding” har jag ändå intrycket av att det i första hand är Mekane Yesus-kyrkan som förstår hur långt sekulariseringen i Sverige gått, medan Svenska kyrkan är rätt oförstående för etiopiernas väckelsiver och tillit till Guds ord.

Nåja, detta kanske inte är så märkligt, när man tänker efter. Det är ju faktiskt så att man i Etiopien har mycket av sin upprinnelse i svensk (EFS), tysk och amerikansk luthersk mission. I Sverige däremot är det bara särskilt missioninresserade som öht brytt sig om att försöka förstå vad etiopisk lutherdom har för karaktärsdrag. Kort sagt: de känner oss bättre än vad vi känner dem.

En bön kan väl ändå vara att ett undertecknande av ”Letter of Understanding” skulle kunna stärka banden mellan våra kyrkor och möjligen också inspirera en och annan svenskkyrklig att  lära sig mer om hur våra teologiskt allra närmaste trossyskon uttrycker sin tro och hur de lever sitt kristna liv. Så ber iaf jag.

Nu är det alldeles strax dags att gå på planet från Istanbul till Addis Abeba. Möjligen kommer det någon ytterligare rapport från den ”Nya blomman”, Etiopiens huvudstad och det jubilum som stundar de närmaste dagarna. Annars kommer det något senare.

Nådens gåvor

Hade idag förmånen att få predika i vår grannkyrka, Brickebergskyrkan, som hör till Evangeliska frikyrkan (EFK). Vi har som tradition att fira gudstjänst gemensamt två söndagar i januari och två söndagar i juli och nu var det alltså dags igen. Rubriken för 10:e söndagen efter trefaldighet är Nådens gåvor och dagens episteltext är 1 Kor 12:4-11, dvs en nyckeltext om de sk karismatiska gåvorna, eller nådegåvorna. Därför kändes det som en god utmaning att använda den som predikotext och inte evangeliet från Luk 9.

Att tala om Andens gåvor är alltid lite trixigt tycker jag och desto mer i ett sammanhang som åtminstone traditionellt har varit mer vant med de utrycken än vad EFS och Svenska kyrkan är. Men det är väl samma helige Ande som finns i våra kyrkor så varför skulle jag missa det tillfället?

När jag äntrade predikstolen upptäckte jag dessutom att min gode vän pingstpastorn sökt sig dit på sin semester, vilket inte gjorde mig direkt nervös, men ändå så pass att jag blev mycket medveten om hur jag formulerade mig. Nu var det knappast något kontroversiellt innehåll och inte särskilt avancerat heller, men responsen blev god och det kändes som vi fick ett tillfälle att fundera över vilka gåvor och förmågor vi blivit utrustade med, var och en, till tjänst i Guds rike.

Som avslutning på min predikan sjöng jag Lina Sandells gamla sång Gör det lilla du kan, som en konkret påminnelse om att vi alla har ett uppdrag och ett ansvar att träda in i. Det som krävs är att vi försöker och gör det vi kan, varken mer eller mindre. Särskilt den andra versen talade till mig på ett särskilt sätt idag:

Gör det lilla du kan och se icke därpå,
att så ringa, så litet det är.
Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå,
dit din Mästare sänder dig här?
Är det uppdrag du fått än så ringa i sig, 
o var nöjd, att han gav det åt dig.
Sionstoner nr 498:2