Glädje och förtvivlan

I eftermiddag och kväll har vi haft julkonserter med efterföljande julbord i Sörbykyrkan. Sextio barn och vuxna har bjudit på det allra bästa i julmusikväg och ett tiotal har arbetat så svetten lackat med att servera ett utsökt julbord.

För en och annan kan det säkert kännas konstigt och motbjudanden med den festliga uppsluppenheten som präglat den här eftermiddagen, särskilt med tanke på den vecka som gått här i Örebro. Jag tänker på det brutala mordet på Fuat Deniz i tisdags eftermiddag.

Det har varit en annorlunda luciavecka, smärtsam, obegriplig och näst intill outhärdlig, åtminstone för oss som befunnit oss i Örebro. Kanske är det just därför desto viktigare att vi får påminna oss om att julens glädje faktiskt handlar om att Gud kom hit till oss för att rädda oss från mörkret, döden och ondskan. Julens glädje är inte i första hand för matens och tomtens skull. Julens glädje är långt djupare än så. Gud har fötts hit till jorden som en människa och öppnat vägen från döden till livet.

Det är samma djup som gläds över Guds gåva som också gråter i förtvivlan över ondskans härjningar emot livet. Och då finns det anledning också till uppsluppen glädje, även en sån här vecka, just för att Jesus kommer till oss, för att dela våra villkor, vår sorg och förtvivlan, vår längtan och vår glädje.

Och visst blev det en fantastisk kväll. Julens budskap blev levande på djupet. Sången värjde sig inte för smärtan. Jesus är här.