En älskad lort

Har idag återigen blivit påmind om Guds nåd och oändliga kärlek till oss människor, inklusive mig själv! Efter en intensiv och innehållsrik helg med fantastiska julkonserter i lördags, en söndag med gudstjänst och gemenskap och idag, tre julkonserter för skolorna i området, överväldigas jag över att det faktiskt är sant! Gud kom hit som ett litet barn och blev som jag, mitt i min småskurenhet, min ovilja att lyssna på honom, min oförsonlighet. Att han överhuvudtaget tänkte tanken, ja, att han också faktiskt lät det gå från tanke till handling!

Själv är jag ju bara en ”liten lort”, som Jonatan Lejonhjärta i Astrid Lindgrens värld, uttryckte det. Ändå ser Gud inte lorten i första hand, utan den pärla, den guldklimp han själv har skapat till sin avbild. Han ser den fulla potentialen och är beredd att ge sig själv för att jag ska bli den han tänkte. Det är för stort för att jag ska klara av att ta in det. Ändå är det alltså sant.

Mose uttryckte det på detta sätt:
”Herrens ära vill jag förkunna. Prisa vår Guds storhet! Han är vår klippa, hans verk är utan brist, hans vägar alltid de rätta. Han är en trofast Gud, fri från allt ont, han är rättfärdig och rättvis. Med tiden sveks han av sina barn, ett falskt och bakslugt släkte. […] När Herren gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob Herrens andel, Israel hans arv och egendom. Han fann honom i öknen, i den ödsliga, ylande ödemarken. Han gav honom värn och vård, skyddade honom som sin ögonsten.”
(5 Mos 32:3-5, 8-10)