Gravsättningens själavård

Läser på Dagens hemsida om hur begravningssederna förändras i vårt land. Nu handlar det om att följa med till graven och kistans nedsänkning eller inte. Tydligen blir det allt vanligare att de anhöriga tar farväl inne i kyrkan. Min egen erfarenhet bekräftar också detta, fastän inte entydigt. En viktig detalj utelämnas nämligen i artikeln, den om prästen följer med eller inte. Jag tror att den detaljen är helt avgörande.

Jag möter ibland just det önskemålet från de anhörigas sida om att inte behöva följa med till graven. Och även om jag tycker att det är att frånhända sig sitt anhörigansvar, så kan det naturligtvis finnas många och stundom goda skäl till att man inte vill eller kan följa med den sista biten. Och jag argumenterar inte för att de ska följa med. Däremot är jag alltid mycket tydlig med att jag själv kommer att följa med till graven. Så om det ska vara minnestund i församlingshemmet efteråt, då får de finna sig i att vänta en liten stund på mig, så jag hinner ner till graven och tillbaka igen. Det märkliga är att när sedan själva begravningsdagen är inne så har den övervägande majoriteten övervunnit sin rädsla och bestämt sig för att de ska nog följa med till graven iaf. Hittills har jag aldrig behövs gå ensam till graven, även om vi inte varit så många alla gånger.

Därför blir jag genast lite misstänksam när jag läser notisen i Dagen. Är det månne så att det i själva verket är prästkollegorna som ”bangar ur”, så fort önskemålet om avsked i kyrkan kommer på tal? Är möjligen prästerna som inte vill traska iväg ut på kyrkogården, utan egentligen tycker att det är rätt bekvämt att slippa grusgångar och regnvåta gräsmattor. Eller är det rent av så att den öppna graven skrämmer även präster?

Men varför är det då så angeläget att följa med till sista slutet? Mitt svar på den frågan är det är en del av helheten. Har jag inte varit med till dess kistan sänks i graven, har jag då varit på en begravning öht?I det fall det rör sig om jordbegravning är inte akten slut förrän kistan sänks i jorden och då är det väl tjänstefel att inte följa med ända till slutet, även om de anhöriga skulle troppa av tidigare? Dessutom har det en själavårdande aspekt att faktiskt ha varit med till slutet. Om jag följer med till graven kan jag inte i efterhand anklaga mig själv för att jag inte följde min gamla mor eller far eller vem den döde nu är ända till slutet. Det är heller inte förrän vid gravens konkreta verklighet som vi får klart för oss att döden är definitiv. Vid graven blir döden ett mycket påtagligt faktum, som tidigare kunnat döljas med blomsterkransar, buketter, bårtäcke, diverse personliga attiraljer, solosånger, musik, tända ljus osv. Att till sist få lysa frid över den grav som strax kommer att grävas igen är dessutom viktigt för att vi ska veta vad som hände, ända fram. Om vi lämnar kistan i kyrkan för att gå och dricka kaffe, hur ska vi kunna ha något slags aning om vad som händer med vår döde anhörige?

Kort sagt: Jag tror att detta senkomna oskick vid jordbegravningar är ett uttryck för en stor osäkerhet på hur vi ska hantera döden och begravningen. Det som är sorgligast i sammanhanget tycker jag att det kanske t o m beror på att prästerna alltför lätt undfaller för trycket och därmed sviker sitt ansvar att vara till hjälp för de sörjande.