Helen Törnqvist (C) skrev gårdagens Brännpunkt i SvD och för fram sina (och, får man förmoda, partiets) ståndpunkter i frågan om Svenska kyrkans prästers vigselrätt. (Referat i Dagen) Törnqvist kandiderar tydligen i höstens kyrkoval och verkar ta för givet att hon också ska bli invald. Om hon har någon kyrklig erfarenhet som skulle meritera henne att besluta om kyrkans lära och liv framgår inte, förutom att hon är centerpartist. Dessa övriga meriter lyser dessutom med sin frånvaro i hennes sätt att uttrycka sig.
Så långt har det alltså gått att de partipolitiskt förtroendevalda tror att de ska leda, inte en episkopal kyrka, utan en organisation vilken som helst. Detta blir mycket tydligt i det Törnqvist skriver. Och helt plötsligt är det inte ens kärleken som är överordnad allt annat, utan öppenheten. ”En öppen kyrka skapar öppna medlemmar och ett öppet samhälle”, skriver hon, som vore det Svenska kyrkans viktigaste princip. Och det är klart att vi ska vara en öppen kyrka, men inte öppen för allt, utan i första hand för Guds Ord och den Helige Andes vägledning. Det är ju själva garanten att kyrkan också blir en kyrka som värnar de svaga, de åsidosatta, de utnyttjade, de överkörda. Att kyrkan gör en massa bra saker beror ju inte på att kyrkan eller vi kristna skulle vara särskilt goda i jämförelse med mänskligheten i övrigt, utan på att kärlekens Herre kallar oss att följa honom också in i lidandet, misären och mörkret.
Därför blir det också så absurt när Törnqvist skriver om vikten att sätta stopp för de präster som med Bibeln som utgångspunkt inte kan tänka sig att förrätta vigslar av enkönade par. Hennes uppgift som förtroendevald (om hon nu blir det) måste ju vara att backa upp och underlätta för kyrkans präster att så gott det går fullfölja sina prästerliga uppgifter, inte försöka stoppa dem. Hur tänker hon sig att hälften (om ens så många) av kyrkans präster ska hinna viga alla de par som vill ingå äktenskap i kyrkan, om andra halvan av prästkåren är förhindrad att göra det. De ynka promille par som består av antingen bara män eller bara kvinnor kan ju knappast behöva hela Sveriges prästerskap att välja bland. Det måste väl kunna räcka med dem som gärna och glatt vill förrätta den slags ceremonier.
Vad diskrimineringsargumenten anbelangar är det bara pinsamt att en person som tänker sig ingå i kyrkans högsta beslutande organ har så liten kunskap om ämnet. Hon verkar på allvar tro att detta inte i första hand är en teologisk fråga, utan just en diskrimineringsfråga. Hade det varit det hade frågan varit löst för länge sedan, men nu är det den teologiska biten som är den svåra. Låt oss därför ägna oss åt den istället för denna kvasidebatt om diskriminering eller inte. Men det vill förstås inte partihögkvarteret, för om något sådant har de ingen kunskap där heller.
Det tragiska i kråksången är att Helen Törnqvist mycket väl kan komma att väljas in i höstens kyrkoval och att hon där kommer att förtsätta driva en partilinje som på allt försöker hindra Svenska kyrkan att vara en öppen kyrkan, öppen för Guds Ord, för evangeliet, för den Helige Ande och därmed öppen för alla människor, inklusive centerpartister och deras meningsmotståndare.
Som väl är finns det goda alternativ till de politiska partierna i kyrkovalet: här är ett.
Filed under: Svenska kyrkan | Tagged: Frimodig kyrka, kyrkovalet | 16 Comments »