Öppen kyrka à la (C)

Helen Törnqvist (C) skrev gårdagens Brännpunkt i SvD och för fram sina (och, får man förmoda, partiets) ståndpunkter i frågan om Svenska kyrkans prästers vigselrätt. (Referat i Dagen) Törnqvist kandiderar tydligen i höstens kyrkoval och verkar ta för givet att hon också ska bli invald. Om hon har någon kyrklig erfarenhet som skulle meritera henne att besluta om kyrkans lära och liv framgår inte, förutom att hon är centerpartist. Dessa övriga meriter lyser dessutom med sin frånvaro i hennes sätt att uttrycka sig.

Så långt har det alltså gått att de partipolitiskt förtroendevalda tror att de ska leda, inte en episkopal kyrka, utan en organisation vilken som helst. Detta blir mycket tydligt i det Törnqvist skriver. Och helt plötsligt är det inte ens kärleken som är överordnad allt annat, utan öppenheten. ”En öppen kyrka skapar öppna medlemmar och ett öppet samhälle”, skriver hon, som vore det Svenska kyrkans viktigaste princip. Och det är klart att vi ska vara en öppen kyrka, men inte öppen för allt, utan i första hand för Guds Ord och den Helige Andes vägledning. Det är ju själva garanten att kyrkan också blir en kyrka som värnar de svaga, de åsidosatta, de utnyttjade, de överkörda. Att kyrkan gör en massa bra saker beror ju inte på att kyrkan eller vi kristna skulle vara särskilt goda i jämförelse med mänskligheten i övrigt, utan på att kärlekens Herre kallar oss att följa honom också in i lidandet, misären och mörkret.

Därför blir det också så absurt när Törnqvist skriver om vikten att sätta stopp för de präster som med Bibeln som utgångspunkt inte kan tänka sig att förrätta vigslar av enkönade par. Hennes uppgift som förtroendevald (om hon nu blir det) måste ju vara att backa upp och underlätta för kyrkans präster att så gott det går fullfölja sina prästerliga uppgifter, inte försöka stoppa dem. Hur tänker hon sig att hälften (om ens så många) av kyrkans präster ska hinna viga alla de par som vill ingå äktenskap i kyrkan, om andra halvan av prästkåren är förhindrad att göra det. De ynka promille par som består av antingen bara män eller bara kvinnor kan ju knappast behöva hela Sveriges prästerskap att välja bland. Det måste väl kunna räcka med dem som gärna och glatt vill förrätta den slags ceremonier.

Vad diskrimineringsargumenten anbelangar är det bara pinsamt att en person som tänker sig ingå i kyrkans högsta beslutande organ har så liten kunskap om ämnet. Hon verkar på allvar tro att detta inte i första hand är en teologisk fråga, utan just en diskrimineringsfråga. Hade det varit det hade frågan varit löst för länge sedan, men nu är det den teologiska biten som är den svåra. Låt oss därför ägna oss åt den istället för denna kvasidebatt om diskriminering eller inte. Men det vill förstås inte partihögkvarteret, för om något sådant har de ingen kunskap där heller.

Det tragiska i kråksången är att Helen Törnqvist mycket väl kan komma att väljas in i höstens kyrkoval och att hon där kommer att förtsätta driva en partilinje som på allt försöker hindra Svenska kyrkan att vara en öppen kyrkan, öppen för Guds Ord, för evangeliet, för den Helige Ande och därmed öppen för alla människor, inklusive centerpartister och deras meningsmotståndare.

Som väl är finns det goda alternativ till de politiska partierna i kyrkovalet: här är ett.

Om folk bara fick veta

Gång på gång slås jag av vilka goda förutsättningar Frimodig kyrka har att lyckas väl i höstens val. Ändå frustrerar det mig att det skulle gå ännu mycket bättre som vi lyckades få alla som älskar Svenska kyrkan att verkligen gå och rösta. Och om de visste om att vi finns.

De allra flesta svenskar har vid det här laget ändå börjat begripa att de politiska partierna egentligen inte har något att göra i kyrkopolitiken. De hör inte dit helt enkelt. Men sen är det alltför få som tycks veta om att det faktiskt finns goda alternativ.

Jag är rätt övertygad om att många skulle inse att Frimodig kyrka verkligen är det enda vettiga alternativet i kyrkovalet, eftersom Frimodig kyrka faktiskt vågar stå för att vi behöver Bibelns vägledning också i hur kyrkan leds och de beslut som fattas. För de flesta tänkande människor är det helt logiskt: en kristen kyrkas rättesnöre måste ju rimligen vara Bibeln.

Det cyniska i det hela är att de politiska partierna förlorar röster på att folk får reda på hur det hela ligger till. Och därför tiger de. “Bättre att inget säga och de tror att vi är dumma än att öppna munnen och de får det bevisat” är en beprövad taktik i andra sammanhang. Månne den gäller de politiska partierna i kyrkovalet också?

Åtminstone gjorde de så i förra valet, då jag inbjöd till valdebatt i Sörbykyrkan. Ett av de större partierna hade sagt att de skulle komma, men när tiden var inne, ja då gapade deras stol tom. Och inget meddelande om förhinder. Men förmodligen hade de förlora många fler röster på att komma och tvingas redogöra för sitt program.

Tunt Dagen

Kyrkovalet har brukat kallas ”det glömda valet”. Det finns ingen anledning att tro att det kommer att bli annorlunda den här gången. Ändå gör Dagen en ansats till att förändra saken. Fast risken är nog att den ansatsen snarast har en dövande effekt. I alla fall med den tunna presentation av de olika nomineringsgrupperna som finns med i dagens tidning.

Nog hade det gått att få till en något mer fullödig beskrivning av de olika grupperna och nog hade man kunnat ge en tydligare bild än den som träder fram i Dagens undersökning.  Det måste ju bli mer intressant att läsa om man hoppar över mellansnacket och faktiskt redovisar de olika nomineringsgruppernas profilfrågor. Nu blev det tvärt om, med ett synnerligen trist resultat. Jamen, det återspeglar väl bara verkligheten, tycker någon. Nu råkade jag faktiskt vara närvarande vid en av intervjuerna, den med Frimodig kyrkas ordförande, så jag vet att det sades en hel del annat som borde varit intressant att ta med. Därmed kan jag också förmoda att detsamma gäller för de andra intervjuade. Detta hade kunnat bli intressant och kanske utgjort ett underlag för debatt och engagemang. Det blev det inte.

Ergo: tunt Dagen, mycket tunt.

Stockholmsmötet avslutat

Den andra och avslutande dagen av Stockholmsmötet bestod i huvudsak av två delar: högmässan i Katarina kyrka och panelsamtalet i Åsö gymnasieaula.

I högmässan fick vi än en gång ta emot Jesus Kristus i brödet och vinet. Vilken nåd!

Panelsamtalet i Åsö gymnasium skulle handla om vårt hopp för Svenska kyrkan. Dessvärre kom samtalet att i hög utsträckning präglas av hopplöshet och pessimism, även om några undantag glimmade till. Tråkigt, tycker jag, att vi har så nära till klagolåt och så långt till det trotsiga hoppet. Dagen räddades dock av ”Den himmelska synen” som Berit Simonsson och Dan Sarkar levandegjorde för oss. Då blev det också tydligt att det verkligen finns hopp för den som tillhör Kristus, kyrkans Herre.

Vi kunde alltså avsluta Stockholmsmötet med en ton av frimodighet. Trots det dröjer sig något av en skugga kvar av att det är lätt att klaga och förfasa sig, men svårare att se sitt eget ansvar att positivt bidra. Ändå finns det ju så fantastiskt mycket att vara glad över och sådana enastående möjligheter till att förkunna evangelium också inom Svenska kyrkan. Dessutom finns det inom Frimodig kyrka en kraftfull resurs av engagerade och kompetenta människor, som verkligen skulle kunna bidra till en, i ordets allra bästa bemärkelse, förvandlad Svenska kyrkan.

Den något besvärande frågan blir ändå: vill de verkligen det, eller trivs de bättre med att hålla sig på sin kant för att kunna klaga och kritisera, utan att ta ansvar. Jag hoppas inte det, men jag är inte helt säker. En hel del av dem är naturligtvis redan i full gång med förvandlingsarbetet, men tänk om fler trodde sig till att rycka in. Då skulle det börja hända saker!

Be därför skörden Herre att han sänder arbetare till sin skörd, inte fler kverulanter! Väckelsen väntar nämligen alldeles runt hörnet. Personligen väntar jag gärna in den, för att få vara med när den Helige Ande på nytt tänder sin eld i vår kyrka.

Sedan skingrades skaran för längre eller kortare resor hemåt, eller annorstädes. Själv hamnade jag på det där danska biffhuset på Sveavägen, innan jag fortsatte mot Roslagen, där jag ska tillbringa några dagar i retreat.

Stockholmsmötets första dag

Vilken dag det har blivit! Stockholmsmötet är igång och folket kom! Katarina kyrka var välfylld kl 11 i förmiddags när vi började. Anders Sjöbergs bibelförklaring och sedan tre föredrag om Svenska kyrkan blev en god start på mötet. Eftermiddagens seminarier verkade också fungera väl. Ljudet i Katarina kyrka är långt ifrån perfekt, men som helhet har det trots allt fungerat.

Fascinerande är det med så många olika slags människor samlade tillsammans. Högkyrkliga, gammalkyrkliga, lågkyrkliga och andra slags kyrkliga på ett och samma ställe.

Somliga menar att Frimodig kyrka borde ha en enda ståndpunkt i ämbetsfrågan. Det menar inte vi. Att det finns människor i vår kyrka som är för kvinnor i prästämbetet och sådana som är emot, det vet vi och det är ett faktum som vi inte behöver tycka något om öht. Däremot tycker vi att det skulle vara möjligt att komma till en försoning i ärendet.

Att det är möjligt visades i det seminarium där just en kvinnlig präst och en manlig präst med en tradtionell ämbetssyn, faktiskt förde ett civiliserat samtal. Att ständigt höja tonläget och införa sanktioner gör bara saken etter värre, men att mötas i respekt och samtal är en de facto framkomlig väg. När Jesus får vara i centrum så finns det nämligen utrymme för olika hållning i andra frågor, däribland de som har med ämbetet att göra.

Dessutom är Svenska kyrkan i ett sånt läge idag att vi inte har råd att låta oss splittras på olika håll. Vi som vill ha Jesus och ett klart evangelium i centrum i Svenska kyrkan behöver verka tillsammans.

Stockholmsmötet drar igång

Nu är det äntligen dags! Frimodig kyrkas ”Stockholmsmötet” börjar imorgon, men tjuvstartar redan idag med presskonferens och styrelsemöte. Detta som vi har laddat för och förberett i över ett år är nu äntligen här. Att det ska bli roligt är helt klart, ganska spännande att se om det kommer att fungera, och rätt skönt när det är över. Men framförallt: fantastiskt kul!

Tänk om detta verkligen kunde få bli den nytändning som Svenska kyrkan så innerligt väl behöver! Tänk om det äntligen kunde få bli uppenbart för alla att de politiska partierna ingenting har att göra i kyrkans beslutsorgan! Tänk om alla de uppgivna kyrkfromma människorna kunde få en ny inspiration till att se att det är inte kört, det finns hopp om en förvandlad Svenska kyrkan, en kyrka full av liv, en kyrka där Jesus får vara tydligt i centrum, en kyrka med en trygg bibelförankring; helt enkelt en kristen kyrka!

Valargument

Två veckor kvar till Stockholmsmötet, höstens stora begivenhet. Frimodig kyrka (FK) satsar frimodigt inom genren ”kristen konferens” med gudstjänst, seminarier och paneldebatt. Vilken annan kyrkopolitisk gruppering kommer sig för med något sådant? Nä, just det: ingen. Men tydligen stör det, eftersom de känner sig nödgade att komma med diverse tjuvnyp.

En norrbottnisk socialdemokrat sågade i sin blogg FKs valplattform och anklagade oss dessutom för att i första hand vara några anställda inom kyrkan. Fast jag tror ju att hennes blogg med åtföljande kommentarer snarast ger FK ännu fler röster och s färre.

Här på hemmaplan får jag höra av förtroendevalda i kyrkan att FK är emot kvinnliga präster. Det är visserligen lögn, men naturligtvis en tacksam sådan, när det handlar om att misskreditera sina meningsmotståndare. Fast jag tycker ju att det vore bättre om de istället försökte argumentera utifrån saklighet. Men kan det rent av vara så att eftersom man inte har några hållbara argument emot det FK faktiskt står för, så får man istället ta till sånt som FK inte står för? Ja, så kan det vara inom den sk kyrkopolitiken.

Fortfarande är det enda verkliga alternativet i kyrkovalet just Frimodig kyrka. Välkommen du med!

Fortsatt vift…

De sex prästerna i Liverpool har idag sammanträffat med en anglikansk biskop och fortsatt sitt tankearbete. Viktiga frågor för kyrkans framtid har dryftats.

Vad är diakoni och hur ska Svenska kyrkan kunna hitta goda strategier och former för mission? är bara två exempel. Men förstås också, om det har något betydelse öht. Det senare är dock knappast min sak att avgöra. Jag kan bara göra det jag tror är rätt och i enlighet med min kallelse.

Präster på vift

Fem mer eller mindre galna präster på vift i Liverpool och en sjätte lär ansluta imorgon. Vad månde bliva? Hittills har det i alla fall varit gemytligt och trevligt. Imorn börjar arbetet med att bända och vrida på orden, för att formulera klokskaper, helst i begriplig och användbar form.

Vad är EFS och lågkyrklighetens särskilda bidrag månntro till den kyrka som kallas den Svenska? Eller har det kanske ingen betydelse? Vi får väl se.

Här kallas i alla fall kyrkan för den Skandinaviska eller Gustav Adolfs kyrka. SKUT är tydligen i färd med att lägga ner hela klabbet, men det verkar vara lättare sagt än gjort. Anrika utlandsförsamlingar är kanske inte vad Kyrkans hus i Uppsala är vana vid att hantera och denna i synnerhet, verkar det som.

Vem vet, vi kanske får anledning att återkomma i ärendet.

Kyrklig kollaps

I dagens Piteå-Tidningen kan man läsa om att Svenska kyrkan riskerar att kollapsa om inte valsystemet i kyrkovalet radikalt förändras. Jojo, tänker jag, det är väl ingen långsökt gissning och ger Nils-Ola Andersson rätt i mycket av det han uttrycker.

Det hela låter onekligen rätt dystert, men det finns faktiskt klara ljusglimtar. Jag tänker i första hand på Frimodig kyrka, som vill verka för att Svenska kyrkan ska vara en kristen kyrka (alltså med Bibeln och bekännelsen som grund snarare än ett partiprogram) erbjuder just ett gott alternativ till dagens partipolitiska nomineringsgrupper.

För den som vill låta sig inspireras och dessutom upptäcka vad Frimodig kyrka är ska naturligtvis söka sig till Stockholmsmötet, 15-16 november i Katarina kyrka och på Ersta. Det finns goda möjligheter att hindra kollapsen 🙂