Antidopbaptism

I de baptistiska frikyrkorna diskuteras huruvida man behöver var troendedöpt eller inte för att vara medlem i församlingen. Det är inte utan viss förundran jag följer den debatten. Om man nu inte anser att troendedopet är så viktigt, utan att även den som är döpt som barn kan vara medlem, kan man då öht kalla sig baptist längre? Då har man ju erkänt att antingen är barndopet också ett dop, eller också att dopet inte är viktigt. Bägge hållningarna verkar märkliga för att kallas baptistiska.

Men om man nu anser att den som inte är troendedöpt kan inte tillhöra församlingen, då borde man väl i ärlighetens namn ta konsekvenserna av det och tydliggöra att då är man heller inte frälst? För om man är frälst och har Guds löfte om att få dela den himmelska glädjen, då borde man väl ändå få tillhöra också den jordiska församlingen?

Allt detta tycker jag visar på att den strikt baptistiska dopsynen inte längre fungerar i nutidens ekumeniska villervalla. Men debatten visar också på vad den aningslösa ekumeniken ställer till med. I sin iver att ”vara sams” har man förbisett de teologiska knäckfrågorna och bekymmerslöst betraktat varandra som syskon, utan att egentligen ha satt sig in i vad det betyder.

Det enda rimliga, tycker jag, är att betrakta ett dop som ett dop, oavsett när i en människas liv det sker. Konsekvensen av det blir dessutom att det faktiskt är viktigt att döpa barn så snart som möjligt. Vi vill ju inte undanhålla barnen den finaste gåvan och den bästa ”evighetsgarantin”. Sen återstår utmaningen att också undervisa och uppmuntran barnen, så att också tron kan växa fram till frälsning och salighet.

Urvattnat dop

Nog för att man kan ta ut svängarna, men nu tycker jag allt att KG Larsson går väl långt. Möjligen har han blivit missförstådd av reportern (jag hoppas det), men det verkar ändå som om han menar att dopet i vatten har underordnad betydelse för att vara kristen.

Skulle vilja citera Luther i Lilla katekesen:
Vad är dopet?
Dopet är inte blott vatten, utan vatten som är helgat genom Guds befallning och förbundet med hans ord.

Vilket nytta medför dopet?
Dopet ger oss syndernas förlåtelse, räddar oss från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla dem som tror på Guds ord och löften.

Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?
Vattnet åstadkommer det förvisso inte utan Guds ord, som är förbundet med vattnet, samt tron, som förtröstar på det med vattnet förenade ordet; ty utan Guds ord är det bara vatten och inget dop, men med Guds ord är det ett dop. Det betyder: Ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, såsom aposteln Paulus säger till Titus i det tredje kapitlet:
”när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. Det är ett ord att lita på.”

Att Petrus skulle tycka vattnet var oviktigt är nonsens. Hans fråga i Apg 10:47 i Cornelius hus: ”Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den helig anden alldeles som vi?” har naturligtvis med uppfattningen att evangeliet bara var avsett för judarna att göra. Men där blev Petrus överbevisad; t o m hedningarna fick ta emot den Helige Ande. Då fanns inte längre något som hindrade att de fick del i dopet i den treenige Gudens namn, dvs det i vatten.

Larssons nya lära om dopet lutar som jag uppfattar det åt ett nygnostiskt och mycket postmodernt tänkande, nämligen att kroppen och det fysiska inte har någon betydelse. Men då har det heller ingen betydelse att Jesus blev människokropp och dog vår död och uppstod till nytt liv.

Paulus skriver i 1 Kor 15:17-20: ”Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.”

Nog behövs dopet i den Helige Ande, men Gud har gett oss dopet i vatten till syndernas förlåtelse, evigt liv och barnaskap hos Gud, för var och en som tror. Låt oss hålla oss till den sanningen och inte lorta bort Guds frälsning bara för att dop i vatten verkar krångligt eller otidsenligt.

Frälsningens gåva

Idag har jag fått tillfälle att ägna mig åt frälsningen ur några olika aspekter. Kyrkoårets rubrik för idag är just Frälsningen och förmiddagens högmässa gick följdaktligen i detta tecken. Stunden av predikofrågor vid kyrkfikat efteråt förstärkte och fördjupade ytterligare vad som lästs, sjungits och sagts i gudstjänsten.

Och det är verkligen ett förunderligt mysterium, detta med frälsningen. Så avgörande viktig, men ändå så svårfångad och samtidigt så tillgänglig! Och så frustrerande att inte fler vågar ta Guds löften till sig om rättfärdighet och evig salighet. Förstockelsen är sannerligen en verklighet och min bön blir att jag måtte låta Gud dagligen ta itu med min själviskhet och min lojhet, så att relationen kan hållas öppen. Och samtidigt: vilken lycka, att få vila i Guds nåd i glädje och sorg, i kraft och i svaghet, i med- och motgång, i liv och i död!

Kristen gemenskap

”Extra ecclesiam nulla salus”, skrev Cyprianus (”utanför kyrkan ingen frälsning”). Men då måste vi definiera kyrkan som dem som är i Kristus, påpekade Luther och andra. Om kyrkan är de troendes gemenskap då måste det vara så. Att överge sin tro på Jesus Kristus, även om man står kvar som kyrkotillhörig i Svenska kyrkan eller någon annan kristen kyrkan, innebär att man överger frälsningen. (Detta ska dock inte förväxlas med att tvivla eller tveka.)

Men hur är det då med den som vill behålla en relation till Jesus Kristus, men aldrig ingå i en kristen gemenskap eller kyrka? Jag misstänker att det var denna fråga som Cyprianus i första hand försökte besvara. Hans poäng är, och det kristna i alla tider menat, att för att vara kristen behöver jag ingå i de heligas gemenskap och kan inte i längden, om jag ska fortsätta vara kristen, hålla mig därifrån. Att detta skulle handla om att en kristen formellt måste tillhöra ett visst samfund är nog mer ett uttryck för människans och kristna ledares behov av kontroll och längtan efter makt. Det är tillhörigheten till Kristus som är det avgörande.

Ändå handlar ”extra ecclesiam nulla salus” om något mycket viktigt. Det går inte att vara kristen på egen hand och kristen tro är inte helt och hållet en privatsak. Kyrkan är Kristi kropp och om vi ställer oss utanför den tar vi också i någon mån avstånd från Jesus själv. Nu är inte den kristna kyrkan någon perfekt gemenskap och har aldrig varit det, utan en gemenskap som förutom värme, kärlek, omsorg, nåd osv också har känneteckats av avund, intriger, hat och missunsamhet. Att ingå i den kristna kyrkan är att dela, inte bara glädjen, utan även smärtan och gudsfrånvändheten.

Så mycket viktigare då för oss som finns i kyrkan att göra allt för att människor ska kunna vara delaktiga, inte bara för trivselns skull, utan faktiskt också för frälsningens. Det är av avgörande betydelse för en människas salighet att hon också ges möjlighet att ingå i de heligas gemenskap.