Lidande och medlidande

Sitter och plitar på morgondagens predikan om hur vi hör ihop med varandra och med Gud. Var och en är värdefull, alla behövs även om vi är mycket olika! I 1 Kor 12:12-26 använder Paulus bilden av en kropp med olika kroppsdelar för att beskriva varje enskild dels betydelse för helheten. Den här veckan har jag haft lite ont i ett knä efter min lilla inlines-vurpa i måndags. Inget allvarligt, bara skrubbsår, men ändå något som påverkar hela mig i flera dagar. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra” skriver Paulus och syftar förstås inte på mitt knä utan på den kristna gemenskapen, kyrkan.

Och jag önskar verkligen att det vorr så, att om en lider, då skulle alla som finns runtomkring vara medlidande, men jag vet ju att det långt ifrån alltid är så. Många gånger är vi alltför självupptagna för att öht notera att någon bland våra kristna syskon har det svårt. Dessutom har vi blivit mycket skickliga på att dölja alla eventuella svårigheter, så det är verkligen inte så lätt att upptäcka dem, ens när man verkligen försöker.

Här finns en stor utmaning för var och en som ingår i en kristen gemenskap, att medverka till att det ska kunna vara möjligt att visa något av den sårbarhet vi alla bär på. Men att blotta sin sårbarhet är enbart destruktivt om det inte omgärdas av en trygg och välvillig omgivning. Därför behöver vi samtidigt arbeta för att respektfullt och i kärlek ta emot andras smärta. Som i det mesta annat handlar det om att någon måste visa vägen, någon måste våga utsätta sig för risken. Därför behöver vi varandra, för det är vi, du och jag, som är kallade att göra det.

Kroppsdelarna sitter ihop och klara sig inte på egen hand. Vi är en helhet, vare sig vi vill det eller inte. Det som förenar oss är huvudet Kristus. Utan honom kan vi ingenting göra.

Antidopbaptism

I de baptistiska frikyrkorna diskuteras huruvida man behöver var troendedöpt eller inte för att vara medlem i församlingen. Det är inte utan viss förundran jag följer den debatten. Om man nu inte anser att troendedopet är så viktigt, utan att även den som är döpt som barn kan vara medlem, kan man då öht kalla sig baptist längre? Då har man ju erkänt att antingen är barndopet också ett dop, eller också att dopet inte är viktigt. Bägge hållningarna verkar märkliga för att kallas baptistiska.

Men om man nu anser att den som inte är troendedöpt kan inte tillhöra församlingen, då borde man väl i ärlighetens namn ta konsekvenserna av det och tydliggöra att då är man heller inte frälst? För om man är frälst och har Guds löfte om att få dela den himmelska glädjen, då borde man väl ändå få tillhöra också den jordiska församlingen?

Allt detta tycker jag visar på att den strikt baptistiska dopsynen inte längre fungerar i nutidens ekumeniska villervalla. Men debatten visar också på vad den aningslösa ekumeniken ställer till med. I sin iver att ”vara sams” har man förbisett de teologiska knäckfrågorna och bekymmerslöst betraktat varandra som syskon, utan att egentligen ha satt sig in i vad det betyder.

Det enda rimliga, tycker jag, är att betrakta ett dop som ett dop, oavsett när i en människas liv det sker. Konsekvensen av det blir dessutom att det faktiskt är viktigt att döpa barn så snart som möjligt. Vi vill ju inte undanhålla barnen den finaste gåvan och den bästa ”evighetsgarantin”. Sen återstår utmaningen att också undervisa och uppmuntran barnen, så att också tron kan växa fram till frälsning och salighet.

Svenskkyrkotillhörighet

DN skriver idag om de tio församlingar med högst kyrkotillhörighetsgrad och de tio med lägst kyrkotillhörighetsgrad inom Svenska kyrkan. Att andelen kyrkotillhöriga är olika i olika församlingar är inget konstigt. Att skillnaderna är så stora som mellan Västra Skrävlinges 18,1% och Holms 100% kanske är förvånande för någon. Men vad drar vi för slutsatser? Att det är bra att vara en liten församling? Att Rosengård är ett undantag? Eller möjligen att Svenska kyrkan inte längre är en folkkyrka, utan en kyrka som alla andra och att vi behöver finna nya vägar att nå människor med evangelium? Ja, det kan man fråga sig…

”han liksom såg den Osynlige”

Ibland slås jag av hur fantastiskt det är att få leva i en församlingsgemenskap.

För en stund sedan, på dagledigträffen här i Sörbykyrkan läste jag episteltexten från i söndags, Heb 11:23-27, om Mose. Slutklämmen är ord som rymmer ett universum: ”han liksom såg den Osynlige”. Vi behöver öva oss i att se Guds under i det vardagliga. ”Den Osynlige” är lika osynlig idag som på Mose tid, men också lika verklig. Gud finns här mitt ibland oss och inom oss. Han bor i oss.

Att leva i en församling är att vara omgiven av människor som på olika sätt bidrar med sina gåvor, sin tid, sin längtan. För det mesta tänker vi kanske inte på det, men Gud verkar igenom oss alla på olika sätt. Vilken nåd! Viktigt då att öppna ögonen så att vi ”liksom kan se den Osynlige” i varandra och i det som sker i gemenskapen.