Väntat men sorgligt av ELCA

Läser (i Dagen) med viss besvikelse om hur ELCA, USAa evangelisk lutherska kyrka beslutat att öppna för homosexuell samlevnad. Inte är det så förvånande men ändå sorgligt. Jag förstår att man fattat det beslutet utifrån en vilja att inkludera och att ge människor möjlighet att känna sig delaktiga och bekräftade i kyrkans gemenskap. Gott så, men problemet med ett sånt beslut är att det inte är grundad i Guds ord, utan i människors tankar.

Eftersom vi tror på en god och kärlekfull Gud som vill det bästa för oss i alla lägen, då kan vi vara helt förvissade om att det han lär oss i sitt ord är det bästa, även om vi inte i alla avseenden kan förstå det. Därför tror jag att ett beslut som det inom ELCA (kom ihåg att min egen kyrka Sv kyrkan redan ligger långt före) i längden kommer att föra människor längre bort ifrån Gud, inte närmre. Det gör också att vi skulle behöva ompröva även mycket annat i våra kyrkor, så att de faktiskt kan vara platser där människor kan fördjupas i sin relation till Jesus i första hand och inte präglas av människors påfund av olika slag.

Jag blir trött

Säkert borde man reagera och skrika och gorma allt vad man kan när kyrkostyrelsen föreslår kyrkomötet att göra det möjligt att ingå enkönade äktenskap i Svenska kyrkan. Men mest av allt blir jag bara trött. Och fascinerad över att kyrkostyrelsen och ärkebiskopen faktiskt verkar tro på sin egen argumentation.

Förunderligt att de inte över huvud taget lyssnar på alla de goda argument som finns för att bevara äktenskapet som något specifikt för relationen mellan en man och en kvinna. Och märkligt att det på det här sätter helt obekymrat tänker köra över nio av fjorton biskopars uppfattning angående äktenskapet.

Nåja, vi får väl se vartåt det tar vägen den här gången. Helt klart är att det i nuvarande kyrkomöte finns en majoritet för förslaget, så det lär väl bli så får man förmoda.

Men ingen ska få för sig att frågan är löst i och med detta. Nej, nu kommer enskilda präster och andra att klämmas åt och anmälas för diskriminering och anklagas för intolerans och trångsynthet. Kyrkostyrelsens förslag kommer att skapa större och djupare klyftor inom den redan så söndrade Svenska kyrkan. Därför är det så paradoxalt att kyrkostyrelsen i detta nu är kyrkans största fiende. Märkligt, eller hur? Den styrelse som borde se till kyrkans bästa och slå vakt om att vittnesbördet om Jesus kan ljuda starkt och klart, den styrelsen har nu fullständigt lierat sig med den politiska makten för att kväsa och tysta det glada budskapet, evangeliet om syndernas förlåtelse och människornas upprättelse.

Man borde säkert reagera och skrika och gorma. Men när goda argument inte över huvud taget beaktas, ja då känns det inte särskilt meningsfullt. Trött blir man och uppgiven. Viktigare då att envisas med att förkunna evangelium till tro och frälsning, medan kyrkostyrelsen ägnar sig åt annat.

Kväst Birro

Det är sorgligt att Marcus Birro ha fått ta emot så mycket fula påhopp att han känner sig tvingad att sluta blogga. Sorgligt är det och lite skrämmande, men egentligen helt naturligt i en värld som faktiskt inte styrs enbart av godhet. Aningen ödesmättat konstaterar han i Dagen att det är ett demokratiskt problem att olika röster tystas av hat. Och visst är det så.

Men det är också ett tydligt exempel på att inte ens demokrati förmår att göra människan god. Ändå måste vi göra allt vi kan för att kämpa för demokratin, men utan Gud är det i alla fall kört. För det är bara Gud som kan göra människan god, eller åtminstone befria oss från vår egen ondskas konsekvenser. Det är bara i Jesus Kristus som förlåtelse och försoning är möjliga.

Med den vetskapen ska vi alltså kämpa för demokratin och stå upp för dem som saknar röst och inflytande. Marcus Birro klarar sig förstås, men alla de som han har gett en röst genom sin blogg behöver nu andra tillskyndande röster.

Och Marcus, välkommen åter i bloggosfären när du hämtat nytt mod. Låt inte mörkret skymma ljuset!

Recension

Fick i min hand ”Mission – Förvandling-Försoning-Upprättelse”, det första häftet i en serie om fem med namnet ”Samtal om mission”, som kyrkokansliet i Uppsala och Västerås stift ger ut tillsammans. Häftet är ett försök till sammanfattning av ”Mission i kontext”, ett dokument utgivet av Lutherska världsförbundet (LVF) från 2004, till hjälp och inspiration i diskussionen om mission.

När jag läser LVF:s originaldokument ”Mission i kontext” fascineras jag över den evangeliska radikalitet som där kommer till uttryck. Gång på gång påminns jag om hur viktig missionen är och hur viktigt det är att vara en missionell församling, som förkunnar Kristus just som titeln vill antyda till förvandling, försoning och upprättelse i en värld präglad av synd och ondska. Men i kyrkokansliets sammanfattning finns inte mycket av detta kvar. Genomgående är de avsnitt som tydligast talar om synden, ondskans verklighet, försoningen i Jesus Kristus, den Helige Andes gåvor, bönens kraft och evighetshoppet förenklade intill oigenkännlighet eller helt enkelt överhoppade i sammanfattningen.

Pelle Söderbäck skriver dock redan i inledningstexten att detta är en sammanfattning och därmed också en tolkning av ”Mission i kontext”. Och visst är det så, fast det är snarare en komprimering än en sammanfattning. Det är ett antal så gott som ordagranna utdrag ur originaldokumentet som är sammanställda till en ny text. Att det är en tolkning är också rätt klart, men en märklig sådan, eftersom det mesta av teologi är borta och det som blir kvar är en blodfattig text som försöker uppmuntra till goda gärningar, men utan någon mer bestämd grund, vare sig i Skriften eller annorstädes. På sina ställen är det t o m svårt att tro att detta skulle vara oavsiktligt, t ex när originaltextens: ”Evangeliet är först och främst det glada budskapet om Guds nåderika rättfärdiggörelse av syndaren genom tron på Jesus Kristus” sammanfattas med: ”Evangeliet är ett glatt budskap till människan och världen”.

Dessutom har man i sammanfattningen helt hoppat över originalets avsnitt om Ordet och sakramenten och nödvändigheten av den Helige Andens gåvor. Att plocka bort detta ur ett samtalsdokument för mission är för mig helt obegripligt.

Att LVF:s ”Mission i kontext” bitvis är en rätt komplicerad text håller jag helt med Söderbäck om. Det märks också på sina ställen att den är en produkt av många olika bidragsgivare med olika betoningar och hjärtefrågor både kulturellt och teologiskt. Men just därför är den också så spännande! För en svenskkyrklig läsekrets behövs rimligen något slags hjälp för att kunna tillgodogöra sig den. Men om man får något som påstås vara en sammanfattning i sin hand, inte kommer man då att bemöda sig att läsa den något längre, mer svårtillgängliga originaltexten? Åndå är inte det 30-sidiga originalet mer komplicerat än att de flesta församlingsaktiva skulle kunna ta sig igenom det.

Hur spännande hade det inte varit om man istället för en sk sammanfattning hade gjort en studiehandledning till LVF:s text! På så vis hade man ju tvingat oss läsare att konfronteras med innehållet utan att gå miste om all den teologi som finns där, samtidigt som vi skulle kunnat få förklarat och utrett de krångligare avsnitten. Istället får jag i min hand ett litet häfte med namnet ”Mission – Förvandling – Försoning – Upprättelse” med en intetsägande teologi som knappast sporrar någon till att samtala eller tänka själv. Som tur är finns originalet att ladda ner i pdf-format Svenska kyrkans hemsida Och trots att det är lite svårtillgängligt är det mödan värt. LVF:s ”Mission i kontext” är nämligen något att samtala om och låta sig utmanas av till reflektion och självständigt tänkande. Problemet är inte kyrkokansliets text i sig. Problemet att det är så mycket viktigt och nödvändigt som inte fick plats där.

Om homosexualitet

Här kommer en läsvärd artikel om äktenskap, homosexualitet och Guds förvandlande kraft, från True freedom Trust (TfT). TfT leds av vännen Martin Hallett och har under mer än 30 år verkat till inspiration och upprättelse för många människor i England och Storbritannien, men även därutöver. Om TfT:s röst hade lyssnats på i större utsträckning i kyrkor både i Sverige och England hade mycket av den förvirring kring sexualitet och kristen tro vi ser idag kunnat klarats ut på ett mycket mer hälsosamt sätt än vad som skett.

Idag uppfattas den här slags värderingar och syn på äktenskapet som tämligen reaktionära, men vågar man lyfta blicken något och se lite längre än enbart till den egna momentana njutningen, ja då är det inte svårt att inse att detta faktiskt är ett synsätt som hjälper människor att leva ett konstruktivt och väl fungerande liv, därtill ett liv i glädje och tillfredsställelse.

Ett levande evangelium

Min kloka kollega Anna-Sophia Bonde skriver idag träffande om människors fördomar om kyrkan, men kanske framför allt om svårigheten att förkunna ett sunt och livgivande evangelium. Och visst känner jag igen situationerna hon refererar till, både mötet och den krypande modlösheten efteråt.

Nu är inte detta något som enbart handlar om tillfälliga gudstjänstbesökares glädjeuttryck efter konstiga gudstjänster. De stora frustrationen är just hur svårt det är att bryta igenom människors (inklusive mina egna) förutfattade meningar om vem Gud är, vad kyrkan är och vad det innebär att följa Jesus. Tänk att det budskap som är så mycket glädje, befrielse och återupprättelse har drabbats av så mycket fördomar om inskränkthet, tristess och t o m förtryck istället. Oerhört frustrerande.

Min bön blir att Gud måtte hjälpa mig att bli mer lyhörd för hans röst och hans vägledning, att låta hans vilja bli alltmer konkret i mitt eget liv. Bara så kan jag vara ett trovärdigt vittne för honom som är vägen, sanningen och livet.

Varannan vatten?

Läs och begrunda. Är Svenska kyrkan månne ute och cyklar…?

Korset provocerar

Nog är det förunderligt att läsa om Svenska kyrkan och hennes uttryckssätt i SvD idag.

Korset, den främsta av den kristna kyrkans symboler, har alltid och fortsätter alltfort att provocera. Det är idag inte längre självklart att korset är den symbol som vittnar om hoppet och det det eviga livet ens på en kyrkogård. Vi lever sannerligen i en postkristen tid.

Men det som ändå är mest förunderligt är hur osäkra kyrkans egna tjänare är i mötet med vår tids tankeströmmar. Det är inte längre värt att ta strid för korset, menar den citerade kyrkoherden, visserligen ryckt ur sitt sammanhang, men ändå uppseendeväckande. (Kanhända är just detta citat helt missvisande i det enskilda fallet, men mönstret känns igen från många andra sammanhang, vilket tydligen SvD också snappat upp.) Om inte ens kyrkans präster har en susning om den kraft, det liv och den befrielse som finns i korset, då är det inte heller så underligt att de – som artikeln antyder – inte har så mycket att erbjuda i vare sig förkunnelsen eller det enskilda mötet.

Men i de gamla medeltidskyrkorna kan vi ändå ana ett stilla sus från tider då korsets betydelse var uppenbar. De åldriga murarna vittnar om en verklighet som ligger bortom det materiella, bortom den postmoderna subjektivismen, bortom upplevelserna, en verklighet som är förankrad i den treenige Guden, i Fadern, Sonen och den helige Ande, i universums yttersta ursprung, i den eviga Sanningen. Den verkligheten kan vare sig politiker, filosofer eller sk teologer rå på. Förr eller senare kommer susningen att växa i styrka och människor kommer på nytt att söka och finna det eviga livet i Jesus Kristus, världens frälsare.

Frågan till dig och mig blir då: vill vi vara med när susningen blir till brusande lovsång inför den himmelska tronen?

Möte i London

Igår var jag i All Souls Church, Langham Place i London tillsammans med 800 andra intresserade för att lyssna till tre anglikanska ärkebiskopar och en pensionerad kanadensisk präst under rubriken ”Global Anglicanism and English Orthodoxy”. Det handlade förstås om GAFCON (Global Anglican Future Conference), förra veckans möte i Jerusalem och det uttalande som gjordes där.
(De olika föredragen finns refererade mer ordentligt av John Richardson och Chris Sugden på www.anglican-mainstream.net, dit länkarna nedan hänvisar.)

Det var verkligen en fantastiskt inspirerande dag. Först ut var ärkebiskopen i Uganda, Henry Orombi, som talade över ämnet: ”Orthodoxy and Effective Mission”. Hans huvudbudskap var att vi måste leva – inte bara tala – evangelium till de människor vi har omkring oss. Det är evangeliet om Jesus Kristus som förvandlar människors liv och vårt uppdrag är att göra det känt, så att människor kommer till tro på honom. Men att vittna om Jesus kostar. Martyrernas blod vittnar om att det är farligt att följa Jesus, men att det är värt det.

Näste talare var Greg Venables, ärkebiskop i Latinamerika. Hans rubrik var: ”Orthodoxy and Wider Connections” och handlade om hur viktigt det är att evangeliet får vara evangelium. Den pågående konflikten inom den anglikanska världsgemenskapen handlar inte om ytliga spetsfundigheter utan om evangliets kärna, om frälsningen och människors eviga salighet. Samtidigt påminde han oss om hur viktigt det är att vi tillrättavisar varandra i kärlek och inte av andra orsaker. Vidare påpekade han vikten av att arbeta för enhet och försoning, men att detta bara kan göras i ett sammanhang där man är beredd att låta sig ledas av den Helige Ande och av Guds ord.

Dr Jim Packer blev intervjuad om sin resa, från att ha varit präst i den kanadensiska anglikanska kyrkan till att nu sedan en tid istället stå under kyrkan i Argentina och ärkebiskop Greg Venables. Anledningen till detta var att han och hans församling vägrat gå med på sin kanadensiske biskops linje om att välsigna homosexuella relationer. Församlingen och dr Packer blev som en följd av sina protester utfrusna och isolerade och fann sig till slut (efter 5 år(!) ute i kylan) nödgade att ansluta sig åt annat håll inom den anglikanska gemenskapen och där blev det den latinamerikanska provinsen som var beredd att ta emot dem. Dr Packers sluthälsning till oss som var samlade var: ”Håll evangeliet klart och rent, stå emot liberalism och heretiska biskopar och se upp för att bli som strutsar, dvs sticka huvudet i sanden!”

Efter dessa tre inslag inbjöds till frågestund och panelsamtal med de fyra huvudtalarna. Detta blev ett tillfälle då auditoriet också fick möjlighet att ställa de frågor som bubblade under ytan.

Det avslutande föredraget hölls av ärkebiskopen i Sydney Peter Jensen, under rubriken ”Orthodoxy and true Anglicans”. Det blev mer som en predikan med några varningar och några uppmaningar, där han påminde om vikten av tålamod, kärlek och omsorg om de vanliga fromma kristna.

Dagen präglades av både stort allvar och stor förväntan. Flera av de deltagare jag talade med uttryckte att detta är en historisk dag och samtidigt hängde frågorna i luften om vad nu allt detta skulle komma att betyda i det praktiska livet. För dem som så önskade gavs möjlighet att uttryckligen ställa sig bakom GAFCONs uttalande genom att skriva under en lista på nätet.

Personligen tycker jag att dagen präglades av stor ödmjukhet och en vilja att bidra med något konstruktivt i den situation som präglats av så mycket uppgivenhet och sorg över brutna överenskommelser och ett förflackat evangelium. Min längtan är också att något liknande skulle kunna ske i den lutherska gemenskapen (trots att den är helt annorlunda organiserad). Sammanfattningsvis kan jag bara med glädje konstatera att jag faktiskt var där och hörde och såg med egna öron och ögon vad som sas och gjordes. Fortsättning lär följa.

Inför påskpredikan

Hur förkunnar man evangelium, dvs det radikala, livsförvandlande budskapet om Jesu uppståndelse för människor som antingen har hört det till leda eller som sedan länge ”vet” att det bara är en saga hopknåpad för att hålla enkla människor i schack och bibehålla patriarkala strukturer? Det sitter jag och grunnar på såhär på Påskaftons eftermiddag.

Men så slår det mig: tänk om det är jag som missuppfattat situationen. Är detta inte just ett gyllene tillfälle att förkunna ett evangelium som inte är hopdiktat av makthavare, utan som är en hälsning från urtidens Gud, den yttersta verkligheten bortom allt? Och kanske är människor inte utleda på det, bara på sina vanföreställningar av det? Kanske finns det i själva verket en längtan efter ett äkta glädjebud, en intensiv längtan efter en livsförvandlande hälsning från den levande treenige Guden som ger sig själv för vår skull?

Jamen, då så! Till verket! Måtte den Helige Ande vilja använda mina futtiga ord också denna gång för att visa vem han är.