Antidopbaptism

I de baptistiska frikyrkorna diskuteras huruvida man behöver var troendedöpt eller inte för att vara medlem i församlingen. Det är inte utan viss förundran jag följer den debatten. Om man nu inte anser att troendedopet är så viktigt, utan att även den som är döpt som barn kan vara medlem, kan man då öht kalla sig baptist längre? Då har man ju erkänt att antingen är barndopet också ett dop, eller också att dopet inte är viktigt. Bägge hållningarna verkar märkliga för att kallas baptistiska.

Men om man nu anser att den som inte är troendedöpt kan inte tillhöra församlingen, då borde man väl i ärlighetens namn ta konsekvenserna av det och tydliggöra att då är man heller inte frälst? För om man är frälst och har Guds löfte om att få dela den himmelska glädjen, då borde man väl ändå få tillhöra också den jordiska församlingen?

Allt detta tycker jag visar på att den strikt baptistiska dopsynen inte längre fungerar i nutidens ekumeniska villervalla. Men debatten visar också på vad den aningslösa ekumeniken ställer till med. I sin iver att ”vara sams” har man förbisett de teologiska knäckfrågorna och bekymmerslöst betraktat varandra som syskon, utan att egentligen ha satt sig in i vad det betyder.

Det enda rimliga, tycker jag, är att betrakta ett dop som ett dop, oavsett när i en människas liv det sker. Konsekvensen av det blir dessutom att det faktiskt är viktigt att döpa barn så snart som möjligt. Vi vill ju inte undanhålla barnen den finaste gåvan och den bästa ”evighetsgarantin”. Sen återstår utmaningen att också undervisa och uppmuntran barnen, så att också tron kan växa fram till frälsning och salighet.

Urvattnat dop

Nog för att man kan ta ut svängarna, men nu tycker jag allt att KG Larsson går väl långt. Möjligen har han blivit missförstådd av reportern (jag hoppas det), men det verkar ändå som om han menar att dopet i vatten har underordnad betydelse för att vara kristen.

Skulle vilja citera Luther i Lilla katekesen:
Vad är dopet?
Dopet är inte blott vatten, utan vatten som är helgat genom Guds befallning och förbundet med hans ord.

Vilket nytta medför dopet?
Dopet ger oss syndernas förlåtelse, räddar oss från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla dem som tror på Guds ord och löften.

Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?
Vattnet åstadkommer det förvisso inte utan Guds ord, som är förbundet med vattnet, samt tron, som förtröstar på det med vattnet förenade ordet; ty utan Guds ord är det bara vatten och inget dop, men med Guds ord är det ett dop. Det betyder: Ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, såsom aposteln Paulus säger till Titus i det tredje kapitlet:
”när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. Det är ett ord att lita på.”

Att Petrus skulle tycka vattnet var oviktigt är nonsens. Hans fråga i Apg 10:47 i Cornelius hus: ”Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den helig anden alldeles som vi?” har naturligtvis med uppfattningen att evangeliet bara var avsett för judarna att göra. Men där blev Petrus överbevisad; t o m hedningarna fick ta emot den Helige Ande. Då fanns inte längre något som hindrade att de fick del i dopet i den treenige Gudens namn, dvs det i vatten.

Larssons nya lära om dopet lutar som jag uppfattar det åt ett nygnostiskt och mycket postmodernt tänkande, nämligen att kroppen och det fysiska inte har någon betydelse. Men då har det heller ingen betydelse att Jesus blev människokropp och dog vår död och uppstod till nytt liv.

Paulus skriver i 1 Kor 15:17-20: ”Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.”

Nog behövs dopet i den Helige Ande, men Gud har gett oss dopet i vatten till syndernas förlåtelse, evigt liv och barnaskap hos Gud, för var och en som tror. Låt oss hålla oss till den sanningen och inte lorta bort Guds frälsning bara för att dop i vatten verkar krångligt eller otidsenligt.

Dopkris är kyrkkris

Att Svenska kyrkan tappar alltmer mark i det svenska samhället är det ingen tvekan om. På Allt om barns hemsida kan man idag läsa om hur också dopfrekvensen blir allt lägre. Under 2007 döptes endast 62,3 procent av alla födda i Sverige, den lägsta siffran någonsin sedan hedendomen, kan man väl förmoda.

Men sorgligast är ändå att se den fullständiga handfallenhet som Svenska kyrkan uppvisar som svar på dessa och många andra, mycket alarmerande statistiska uppgifter. Vi ska tydligen tävla med blöjreklamen är biskop Lennart Koskinens svar.

När ska det gå upp också för kyrkans ledning att det är förkunnelse av evangelium som är nyckeln? Det är Jesus Kristus som är svaret. Det är på honom vi måste peka i allt vi gör och målet måste vara att fler människor ska komma till en levande tro på honom. Bara då kan Svenska kyrkan komma i en sund balans, både vad gäller medlemsstatistik och ekonomi.

Välfylld helg

Vilken fantastisk helg det har varit!

I fredags mötte jag Etiopien-missionären Magnus vid tåget och hade glädjen att ta med honom på Sörbykyrkans tillsammanshelg på Kilsbergsgården. Där fick vi del av en del glimtar och intryck från vardagen i Nakamte och kyrkans utveckling, glädje och problem hand i hand, precis som här.

När vi sedan skickat iväg honom vid lördag lunch fick vi som var kvar möjlighet att samtala om livet i Sörbykyrkan, om det vi tycker är bra och det vi önskar vore annorlunda. Efter en avslutande mässa återvände vi sen till Örebro på lördag kväll.

Söndagens gudstjänst blev också en glädjefest, där vi fick ta emot ännu en ny familjemedlem i Guds familj, lilla Alfrida, som döptes. Hennes kusiner sjöng om att vi får vara barn i Guds familj, tack vare Jesu försoningsverk. Deltagarna i tillsammanshelgen sjöng också om att Herren är vår herde och vi fick be om och ta emot syndernas förlåtelse, och be om helande och upprättelse för trasiga och sjuka. Allt detta i en salig röra, så salig och så rörig att det utlovade referatet vid kyrkkaffet från tillsammanshelgen helt kom av sig och doptårta och konfirmandintervjuer och kyrkkaffeprat tog överhanden istället.

Eftermiddagen upptogs sedan av konfirmandläsning, intervju med en journalist och sedan samtal med vår Johannelundspraktikant Simon, som helt abrupt har kastats in i Sörbykyrkans liv just denna helg, till glädje för oss och förhoppningsvis också för honom. Efter en kort sightseeing i Örebro och förbi en del av våra kyrkliga landmärken hamnade vi på Lilla Indien på norr för en välbehövlig kvällsmåltid.

När sedan lugnet lägrat sig på söndagskvällen var det skönt att få stänga av datorn, släcka lampan och vila i den gode Herdens starka och trygga famn. Allt är nåd!

Dop hemma eller i kyrkan?

Läser i Dagen att australiensaren Russell Crowe vill låta döpa sig, i sitt eget gårdskapell. Underbart att han vill bli döpt, men nog luktar det en aning jippo-aktigt.

Jag brukar alltid argumentera för att inte ha dop i hemmet, utan i kyrkan. Anledningen till det är först och främst att dopet hör hemma i församlingens mitt och i gudstjänstens sammanhang. Naturligtvis kan det finnas omständigheter som komplicerar det hela och det är förstås viktigare att barnet (eller den vuxne) blir döpt än att det sker just i kyrkan. Ett annat problem med dop i hemmet (eller på annan ickekyrklig plats) är ju t ex att familjen kan i framtiden komma att flytta och barnets dopplats därmed hamnar i någon annans ägo. Kyrkan står som regel kvar och fortsätter att vara kyrka, så att den döpte kan återvända och minnas sitt eget dop på plats. Dessutom är kyrkorummet byggt så att det passar för dopgudstjänst, vilket få privata hem, sommarstugor osv är.

Men för att återvända till Crowe, visst är det underbart att han vill bli döpt. Om man tolkar det välvilligt kan det ju t o m verka som att det ska äga rum både hemma och i kyrkan så att säga. Men lite jippo verkar det allt.

Söndagsfest

Vilken härlig dag det har varit i kyrkan idag! Mycket folk var det och vilken höjdare det är få ha dop i gudstjänsten!

Jag har väl aldrig träffat en så delaktig dop-storebror. Han svarade tydligt i kör med sina föräldrar på både namnfrågan och om viljan att låta den lille bli döpt till den kristna tron och leva med församlingen i Kristi gemenskap. ”Ja!” hörde jag tydligt och klart också från storebror! När han sedan fick tända det dopljus han fick när han själv döptes då stod han så stilla och höll det brinnande ljuset. Fantastiskt!

Det var också en underbar syn att se alla barnen plaska med fingrarna i dopvattnet och sedan återvända till sina mammor och pappor i bänkarna och stänka lite dopvatten också på dem!

När sedan en av barnkörerna sjöng, jag då blir man alldeles tagen av allvaret och glöden i deras sång:

Du ser mitt hjärta, du ser min längtan
att få lägga ner mitt liv inför dig.
Fri och förlåten jag sträcker mig framåt
mot allt det som du har för mig.
Och jag vet: du är med mig
varje morgon när jag vaknar upp.
Och du står vid min sida,
och jag tänker aldrig nå’nsin ge upp.
Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord
så länge mitt hjärta slår vill jag leva, leva för dig.

Stormarna kommer och regnet det faller,
men jag står här i din härlighet.
Jag står på en klippa,
jag står på ditt ord,
jag står på alla löften du gett.
Och jag vet: du är med mig.
När jag faller reser du mig upp.
Och du står vid min sida,
och jag tänker aldrig nå’nsin ge upp.
Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord,
så länge mitt hjärta slår vill jag leva, leva för dig.
                                       Ung Psalm nr 109

Sedan fick fortsätta gemenskapen med kyrkkaffe och en temasamling om EFS. Vår distriktsföreståndare Tin Mörk var med oss och gav värdefulla synpunkter på hur vi kan få se på vårt arbete i Sörbykyrkan och i Almby församling, men också hur vi relaterar till den nationella nivån inom EFS. Hennes lugna och klara sätt bidrog till att göra samtalen intressanta och begripliga.

När Tin avslutade dagen med orden från Joh 15:16-17 blev det slutpunkten på en fullmatad heldags ”gudstjänst med små och stora” i ordets rätta bemärkelse.