En kär väns begravning

En gammal man (präst och Etiopienmissionär), som varit en av alla dem som betytt mycket i mitt liv, har fått flytta hem till Gud och idag var jag på hans begravning i Uppsala. Det blev en högtid präglad av en trygg förvissning om att frälsningen i Jesus håller inte bara i livet, utan även i döden. Dagen blev också en tydlig påminnelse om hur många människor jag har förmånen att ha i min vänkrets, människor som med sina liv på olika sätt vittnar om att Kristi kyrka inte bara är en teoretisk konstruktion, utan i allra högsta grad en levande verklighet.

Min frälsare lever,
jag vet att han lever
fast världen har sagt han är död.
Och inget kan skilja
mitt hjärta från honom
ej änglar, demoner och nöd.
Sv.ps 313

Ritualer i Allhelgonatid

Allhelgonahelgen går mot sitt slut. Ljusen brinner fortfarande ett par dygn på kyrkogårdarna. Saknaden efter de kära och saknade har fått ta sig konkreta uttryck i gravsmyckning och minnesgudstjänster. Vi behöver ritualerna för att handskas med livet, även vi rationella svenskar. Riter i all ära, men om de inte är fyllda av uppståndelsens och evangeliets evighetshopp, ja då blir det ändå rätt tomt och liknar mer en verklighetsflykt än ett verklighetsmöte. Om Jesus får vara med, då kan riterna bli ett redskap för att förstå livet och komma ytterligare några steg på vandringen mot den eviga saligheten.