Provocerande celibat

Att leva i celibat är kanske inte så lätt. Ändå verkar det vara ett livsval som provocerar på ett sätt som gör att jag tänker att det kanske inte är så lätt att leva i tvåsamhet heller. Att celibatet alltsomoftast ska framställas som ett problem antyder ju att det är lite besvärande att det faktiskt finns de som lever så.

Läser i Dagen om polska katolska präster. De vill tydligen inte leva i celibat, åtminstone inte enligt den undersökning som det hänvisas till, publicerad av Radio Netherlands Worldwide. Och visst kan man ha synpunkter på katolska kyrkans celibattvång för präster. Men varför hör man så sällan om dem som faktiskt lever ett gott liv i celibat? Är det för att de är så få? Nej, det kan i alla fall inte vara hela orsaken.

I den polska undersökningen hänvisas till att det är orimligt att kräva något sådant som celibat i vår moderna tid. Vad är det i tidsandan som gör det så orimligt, frågar jag mig. Helt klart har sex fått en alltmer framskjuten plats och ses idag av många som en absolut förutsättning för ett gott och tillfredsställande liv. Och det är ju inget konstigt i det, eftersom sexdriften är en stark kraft i det mänskliga livet. Men hur ska jag som kristen förhålla mig till det?

Personligen tänker jag att alla kristna är kallade till kyskhet, vare sig det är inom äktenskapet eller i celibat. Därför vore det så befriande om man någon gång fick höra om den välsignelse och den glädje som finns också i celibatet. Men det kanske är alltför påfrestande för alla olyckligt tvåsamma att plågas av. Istället svartmålas celibatet så intensivt att man i alla fall kan trösta sig med att finns något som är värre än att vara gift. Och att utmåla den katolska kyrkan som inskränkt och människofientlig är alltid tacksamt.

Alltför sällan talar vi om de möjligheter som vi har fått oss givna, av olika slag. Någon har fått gåvan att leva i äktenskap, med dess särskilda för- och nackdelar, medan andra fått gåvan att slippa gifta sig, också det med för- och nackdelar. Bägge alternativen innebär nämligen stora uppoffringar och ingen kan få allt. Men som kristna är vi kallade att följa Jesus och tjäna honom med hela vårt jag, oavsett vi är gifta eller ensamstående. Därför bör inte fokus ligga på de stackars ensamståendes frustration över att inte vara gifta, utan på hur vi, var och en, kan ta vara på de unika möjligheter som just vi har fått, till att tjäna Gud.

Sedan kanske också katolska kyrkan skulle behöva arbeta med att hjälpa sina präster att se de särskilda fördelarna det innebär att vara ogift, men också de särskilda problem detta innebär i en sexfixerad och tvåsamhetsneurotisk tid. För tveklöst är det så att just de katolska prästernas celibat har fått betyda oerhört mycket som förebilder, för många av oss som lever ogifta, av vilken orsak det än må vara.

Kyska präster

Plötsligt ondgör sig folk över hur trångsynt katolska kyrkan är som vägrar ta in homosexuella män till sina prästseminarier. Men är detta verkligen något nytt, eller något att ens uppröras det allra minsta över? Katolska kyrkan diskriminerar och fördömer homosexuella verkar det som, eller? Men är det inte så att också heterosexuella män som önskar bli präster i katolska kyrkan måste leva kyskt i celibat? Och vad är det då att uppröras över att samma villkor ska gälla också för homosexuella män? Ibland blir man ju bara trött på människors vilja att missförstå.

Nu vore det inte särskilt upprörande om det ställdes liknande kyskhetsvillkor för admission också till andra kyrkors prästseminarier, åtminstone inte om det rör sig om kyrkor som håller äktenskapet högt. Att då män som lever i utomäktenskapliga sexuella relationer skulle diskvalificeras är väl inget särskilt att uppröras över? Men jag kanske är dum som inte fattar bättre?