Hopplös tro?

Christian Braw, Per Ewert och Kjell O Lejon skriver i dagens Gefle Dagblad om ateism vs religion. Alldeles utmärkt bra dessutom, om än rätt akademiskt och inte alldeles lättillgänligt i formuleringarna. I korthet är det en kritik emot ateisten R Dawkins Illusionen om Gud med utgångspunkt i J Collicuts och A McGraths svar Ateismens illusioner. Det behövs uppenbarligen inga avancerade resonemang för att slå hål på Dawkins resonemang: vetenskapen kan helt enkelt inte besvara frågorna Finns Gud? och Vad är livets mening? trots Dawkins försök. Vetenskap är något annat och om Gud är Gud, ja då kan vi rimligen inte förstå honom fullt ut, hur mycket vi än försöker. Däremot kan vi också i vetenskapen notera ett antal indicier på att Gud skulle kunna finnas. Men det är inte förrän vi träder in i trons universum vi kan se att dessa indicier pekar på – just det: Gud. På samma sätt befinner sig ateisten i ateismens universum och vill således inte se några indicier på en gudomlig verklighet öht.

När jag grunnar vidare på detta fylls jag av en sån översvallande tacksamhet att jag fått nåden att upptäcka Gud. Undrar hur jag fick den? Inte för att jag är särskilt smart eller god, utan rimligen för att Gud i sin outgrundlighet lät mig undfå den nåden, oförskyllt.

När ateismen betecknar den kristna tron som hopplös, dvs bortom all rim och reson, ja då är det i själva verket så att det är ateismen som är en hopplös tro. För mig är inte valet särskilt svårt.

Ateismen vs Jesus

Har idag varit på prästkonvent som i huvudsak handlade om den kristendomskritik som just nu framförs i ett antal böcker av ”profanhumanistiska” och ateistiska företrädare. Det var en intressant presentation av några olika röster i sammanhanget och jag blir tydligt påmind om vikten av att vara välartikulerad och genomtänkt i sina argument för att bemöta denna kritik på ett vettigt sätt.

Men på samma gång tänker jag att argumentationen må vara bra eller dålig, det som verkligen har betydelse är nog ändå att våga stå fast vid en tro, inte på en religion, utan på en levande och uppstånden Herre och frälsare: Jesus Kristus. Alldeles oavsett om jag kan argumentera för det eller inte är det han som ger mitt liv en mening, det är honom jag vill följa och älska, eftersom han har älskat mig först.

Det finns en annars en uppenbar risk att vi blir så upptagna av att hitta skarpa argument för den kristna tron, att vi glömmer bort att kristendom inte i första hand är en religion utan en relation. För när kristendom reduceras enbart till ideologi, dogmatik eller filosofi, då är jag beredd att i hög utsträckning stämma in i kritiken emot den. Jesus gjorde likadant. Men Jesus erbjuder en levande och verklig möjlighet att hitta tillbaka till en hel relation med universums skapare, genom sin lidande och död, uppståndelse och himmelsfärd. Han öppnar vägen till livet, inte i teorins och filosofins värld, utan i verkligheten!