Näste ärkebiskop träder upp

Nu tar allt fler av de anglikanska biskoparna till orda. Den ugandiske ärkebiskopen Henry Luke Orombi (också han närvarande i All Souls, London den 1 juli) skriver i TimesOnline om sin besvikelse över brutna överenskommelser och dubbelspel i relation till den amerikanska Episkopalkyrkan.

Annons

Lambethanalys

Den anglikanska Lambethkonferensen har nu pågått i två veckor. Som det verkar har det varit veckor av god gemenskap, fördjupande bibelstudier, storslagna gudstjänster, intressanta föredrag och ”happenings”, viktiga manifestationer och mängder av informella kontakter och länkar etablerade. Allt detta är naturligtvis gott och väl, om inte…

Ärkebiskopen i Buenos Aires, primat för Latinamerikas anglikaner, Greg Venables (som jag för övrigt mötte i All Souls i London för en månad sedan) uttrycker idag sin frustration över att man ännu inte kommit till de verkliga stötestenarna. Värt att notera är att ärkebiskop Venables inte hör till dem som bojkottar Lambeth, utan han finns närvarande och deltar i samtalen. Men det är en pessimistisk ärkebiskop som tar till orda idag. Han frågar sig hur den nu föreslagna pastorala forumet (ett slags ansvarsnämnd) skulle kunna vara lösningen när primaterna i flera omgångar misslyckats med att komma fram till en hållbar lösning. Något uppgivet konstaterar han att The North Americans have said they’re not going to move back and those who have left their national churches are unlikely to go back.” vilket just är de två avgörande förutsättningarna för att hålla ihop den anglikanska gemenskapen, enligt både arbetsgruppen och Rowan Williams (ärkebiskopen av Canterbury).

Det ser alltså ut som om den anglikanska världsgemenskapen i sin nuvarande form möts för sista gången just dessa dagar. Efter denna Lambethkonferens kommer verkligheten se annorlunda ut. Nordamerikanerna kommer möjligen kalla sig anglikaner även fortsättningsvis, GAFCON-gänget kommer se sig som de ”sanna” anglikanerna, de högkyrkliga kommer troligen göra allt för att ansluta sig till Rom, de evangelikala kommer troligen ansluta sig mer eller mindre till GAFCON, Church of England kommer i hög grad lägga locket på och fortsätta som tidigare och låtsas som Canterbury fortfarande är en den samlande punkten inom Anglikanien.

Men att det skulle finnas så mycket att kalla samman till Lambeth 2018 är föga troligt. Det kommer att vara en mycket disparat skara biskopar utan något som helst samröre med varandra, förutom att de hör till kyrkor som en gång i tiden växte ur samma mylla, men som nu är helt skilda företeelser.

Jag tycker det verkar som ärkebiskop Venables gör en träffande och riktig analys av läget, även om det måste vara oerhört smärtsamt. Och orsaken till sammanbrottet har ytterst med mänskligt högmod och sturskhet att göra. När vi kristna inte längre vill ge upp vårt eget och böja oss för Kristus, för kyrkans – Kristi kropps – bästa, då finns det inte längre någon framtid som kyrka. Märkligt hur han kunde anförtro sitt uppdrag åt oss, han måste ju ha vetat hur illa vi skulle förvalta det.

Men Gud kommer fortfarande vara Gud och han kommer fortsätta att använda människor för att förkunna budskapet om riket och för att förmedla syndernas förlåtelse och evig salighet till en mänsklighet som irrar i mörkret.

O låt mig få vara en liten kvist
på vinträdet ditt, Herre Jesus Krist!
En plats helt nära dess stam mig giv,
att jag får del av ditt starka liv.

Så flätas vi samman, vi vinkvistar små.
Som blöder och systrar kring Jesus vi stå.
Låt ingen vissna och släppa sitt tag!
Behåll oss i dig till Guds skördedag!

Och rensa och sköt mig, du vingårdsman,
att rikare frukt jag dig bära kan.
Ty blöder jag under din skarpa kniv,
jag vet det ändå: du vill frälsa mitt liv.

Ja, låt mig få vara en liten kvist,
som pryder ditt träd, Herre Jesus Krist.
En plats helt nära dess stam mig giv!
Jag vill få del av ditt hjärtas liv.

                         Sv.ps 784 (EFS-tillägget)

Snabba ryck Dagen?

Dagen må vara noggranna i sina efterforskningar, men nog är det lite vågat att använda The Sunday Telegraph som källa till en så pass uppseendeväckande nyhet som denna. Att Lambeth-biskoparna har diskuterat en massa under också denna dag är ovedersägligt faktum, men att ärkebiskop Rowan Williams skulle hota någon med uteslutning är nog en Dagen-fierad sanning. Williams skulle aldrig själv använda ett sådant språkbruk och skulle sannolikt ställa sig synnerligen förundrad till tanken på att öht utesluta någon ur den anglikanska världsgemenskapen. Det fungerar helt enkelt inte på det sättet. Dessutom har inte Williams varit så lättfångad tidigare, så att tro att han skulle gå i den mediala fällan just den här gången är inte särskilt sannolikt.

Men Dagen kanske har rätt. Det lär väl isåfall visa sig, efter de närmaste dagarnas presskonferenser vid Lambeth och de kommentarer och tolkningar som följer. Och då får jag väl skämmas för att jag la mig i…

Lambeth kokar

De anglikanska biskoparna från Sudan har inte (till skillnad från många andra afrikanska biskopar) bojkottat den pågående Lambeth-konferensen. De har valt att i stället påverka inifrån och igår avlossades kanonen. Den sudanesiske ärkebiskopen Daniel Deng Bul uppmanar rakt på sak den amerikanske Gene Robinson att avgå som biskop och den amerikanska episkopalkyrkan att vända om och bekänna sin synd. Det är det minimum som krävs. Och många ställer sig bakom den sudanesiske kyrkoledaren. Hans extraordinära presskonferens gjorde uppenbarligen stort intryck, men man kan väl förmoda att de amerikanska biskoparna just nu samlar sig för något slags försvar.

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams kan inte ha det så lätt i uppgiften att hålla samman alla de anglikanska biskoparna. Låt oss be om den Helige Andes ledning för honom och alla biskoparna att de kan hitta vägar till en lösning där den anglikanska kyrkan kan fortsätta vara ett Guds redskap till frälsning och en port till den eviga saligheten för världens människor, som Gud älskar så högt.

Möte i London

Igår var jag i All Souls Church, Langham Place i London tillsammans med 800 andra intresserade för att lyssna till tre anglikanska ärkebiskopar och en pensionerad kanadensisk präst under rubriken ”Global Anglicanism and English Orthodoxy”. Det handlade förstås om GAFCON (Global Anglican Future Conference), förra veckans möte i Jerusalem och det uttalande som gjordes där.
(De olika föredragen finns refererade mer ordentligt av John Richardson och Chris Sugden på www.anglican-mainstream.net, dit länkarna nedan hänvisar.)

Det var verkligen en fantastiskt inspirerande dag. Först ut var ärkebiskopen i Uganda, Henry Orombi, som talade över ämnet: ”Orthodoxy and Effective Mission”. Hans huvudbudskap var att vi måste leva – inte bara tala – evangelium till de människor vi har omkring oss. Det är evangeliet om Jesus Kristus som förvandlar människors liv och vårt uppdrag är att göra det känt, så att människor kommer till tro på honom. Men att vittna om Jesus kostar. Martyrernas blod vittnar om att det är farligt att följa Jesus, men att det är värt det.

Näste talare var Greg Venables, ärkebiskop i Latinamerika. Hans rubrik var: ”Orthodoxy and Wider Connections” och handlade om hur viktigt det är att evangeliet får vara evangelium. Den pågående konflikten inom den anglikanska världsgemenskapen handlar inte om ytliga spetsfundigheter utan om evangliets kärna, om frälsningen och människors eviga salighet. Samtidigt påminde han oss om hur viktigt det är att vi tillrättavisar varandra i kärlek och inte av andra orsaker. Vidare påpekade han vikten av att arbeta för enhet och försoning, men att detta bara kan göras i ett sammanhang där man är beredd att låta sig ledas av den Helige Ande och av Guds ord.

Dr Jim Packer blev intervjuad om sin resa, från att ha varit präst i den kanadensiska anglikanska kyrkan till att nu sedan en tid istället stå under kyrkan i Argentina och ärkebiskop Greg Venables. Anledningen till detta var att han och hans församling vägrat gå med på sin kanadensiske biskops linje om att välsigna homosexuella relationer. Församlingen och dr Packer blev som en följd av sina protester utfrusna och isolerade och fann sig till slut (efter 5 år(!) ute i kylan) nödgade att ansluta sig åt annat håll inom den anglikanska gemenskapen och där blev det den latinamerikanska provinsen som var beredd att ta emot dem. Dr Packers sluthälsning till oss som var samlade var: ”Håll evangeliet klart och rent, stå emot liberalism och heretiska biskopar och se upp för att bli som strutsar, dvs sticka huvudet i sanden!”

Efter dessa tre inslag inbjöds till frågestund och panelsamtal med de fyra huvudtalarna. Detta blev ett tillfälle då auditoriet också fick möjlighet att ställa de frågor som bubblade under ytan.

Det avslutande föredraget hölls av ärkebiskopen i Sydney Peter Jensen, under rubriken ”Orthodoxy and true Anglicans”. Det blev mer som en predikan med några varningar och några uppmaningar, där han påminde om vikten av tålamod, kärlek och omsorg om de vanliga fromma kristna.

Dagen präglades av både stort allvar och stor förväntan. Flera av de deltagare jag talade med uttryckte att detta är en historisk dag och samtidigt hängde frågorna i luften om vad nu allt detta skulle komma att betyda i det praktiska livet. För dem som så önskade gavs möjlighet att uttryckligen ställa sig bakom GAFCONs uttalande genom att skriva under en lista på nätet.

Personligen tycker jag att dagen präglades av stor ödmjukhet och en vilja att bidra med något konstruktivt i den situation som präglats av så mycket uppgivenhet och sorg över brutna överenskommelser och ett förflackat evangelium. Min längtan är också att något liknande skulle kunna ske i den lutherska gemenskapen (trots att den är helt annorlunda organiserad). Sammanfattningsvis kan jag bara med glädje konstatera att jag faktiskt var där och hörde och såg med egna öron och ögon vad som sas och gjordes. Fortsättning lär följa.

Kyrkan faller sönder

Nu är det alltså faktum, det som många förutsett med både oro, sorg, lättnad, vrede, frustration och glädje: det första stiftet lämnar Episkopalkyrkan i USA. Och fler ser ut att följa efter, hur mycket än presiderande biskop Katharine Jefferts Schori lirkar, hotar och trugar.

Det som ändå är märkligast är att det finns de som är förvånade. Det som möjligen är förvånande är nog snarast att Episkopalkyrkan har hållit ihop så länge som den gjort. Allt sedan vigningen av V Gene Robinson till biskop i New Hampshire 2003 har kyrkan befunnit sig i upplösning. Det naturliga hade varit att San Joaquin-stiftet hade lämnat omedelbart redan då, men eftersom man ändå velat försöka finna möjligheter att få Episkopalkyrkan att vända om till evangeliet har man dröjt. Men nu har man alltså lämnat. Sorgligt, javisst, men oundvikligt.

Här i Sverige är utvecklingen delvis annorlunda, eftersom vår kyrkostruktur är annorlunda, men det är samma slags oöverbryggliga klyfta som håller på att öppna sig också i Svenska kyrkan. Hur sönderfallet kommer att se ut i detalj återstår att se, men så länge inte kyrkans ledning återvänder till evangeliet ”så som det är oss givet i den Heliga Skrift”, så kommer det att fortskrida.

Extra sorgligt, men typiskt, är att se hur kyrkoledningen både i Episkopalkyrkan och här hemma i Svenska kyrkan, helt tycks negligera de yttringar som menar att konflikten är mycket allvarlig och att det är illa ställt i våra kyrkor.

Bönen om öppnade ögon och öron är mer aktuell än någonsin. Omvändelse, syndabekännelse, förlåtelse och försoning behövs mer än någonsin.

Schism, men mellan vilka?

Säger inte detta en hel del? I förra veckan menade man sig ha svarat tillfredsställande på de anglikanska primaternas ultimatum men nu deklarerar Episkopalkyrkans (TEC) ”presiding bishop” K. Jefferts Schori att man inte tänker ta något enda steg tillbaka. Så var det med den återhållsamheten och omvändelsen.

Återstår att se hur ärkebiskopen av Canterbury reagerar. Han kan inte ha det lätt just nu. Han vill hålla ihop gemenskapen och inser att det är TEC som drar iväg ifrån de andra. Samtidigt är hans personliga åsikter troligen närmre TEC:s än de andras. Svårt läge helt enkelt. Han, liksom alla biskopar behöver våra förböner.

Att inte svara är också ett svar

Det blev ett icke-svar från Episkopalkyrkans biskopsmöte i New Orleans. Ett icke-svar som däremot i praktiken kommer att förstås som ett avfärdande av merparten av den övriga anglikanska gemenskapen. Episkopalkyrkan fortsätter på sin inslagna väg, bort från de andra, utan någon som helst vilja till självrannsakan eller omvändelse.

Det troliga är nu att ”the Global South”, de stora anglikanska kyrkorna i framför allt Afrika, definitivt kommer att markera den söndrade gemenskapen genom att utebli från Lambeth-konferensen 2008 och att etablera ett anglikanskt stift i USA, vid sidan av Episkopalkyrkan.

Den för oss svenskkyrkliga mest intressanta konsekvensen av biskopsmötet i New Orleans, blir hur Church of England ställer sig. Med CoE har vi ingått avtal om kyrkogemenskap och därmed påverkar besluten i USA även oss.

Ödesmöte i New Orleans

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams möter i morgon och på fredag (20-21/9) biskopsmötet för The Episcopal Church (TEC), den amerikanska grenen av den anglikanska världsgemenskapen. Enligt det ultimatum som ställdes av gemenskapens primater vid deras möte i Dar es Salaam tidigare i år, är TEC tvunget att förbinda sig att inte viga till biskop någon ytterligare som lever i en samkönad relation. TEC är också tvunget att upprätta en alternativ tillsynsinstitution för de konservativa församlingar som inte kan acceptera den extrema liberala teologin som kännetecknat TEC i stort.

Williams möte med TECs biskopar i New Orleans lär inte leda fram till något sådant, och många förväntar sig nu att den anglikanska världsgemenskapen spricker på ett eller annat sätt. (Fascinerade då att se att från TECs sida tycks man över huvud taget inte uppmärksamma allvaret, utan fokuserar på möjligheten att manifestera sitt stöd för den av orkanen Katrina hårt drabbade staden New Orleans!) Den stora frågan är väl snarast hur detta sönderfall kommer ske, och var Williams kommer att ställa sig i rasmassorna. Ärkebiskopssätet Canterbury har trots allt en central och sammanhållande funktion inom anglikanismen och kanske är det alltför optimistiskt att tro att anglikanerna enbart delas itu. Troligen blir det flera fraktioner med sinsemellan olika betoningar och profiler.

Även för vår del i Svenska kyrkan är detta högintressant med de mycket nära relationer vi har till Church of England (CoE), alltså Willams kyrka. Vilken grupp CoE kommer att tillhöra, kommer naturligtvis att påverka SvK på många sätt. Dessutom är det väl tveksamt om CoE kommer att hålla för påfrestningen av en sönderfallande världsgemenskap. Kanske kommer även CoE att falla sönder i två eller flera delar.

Mötet i morgon och på torsdag i New Orleans är således ett viktigt möte, inte för att det kommer att innebära så mycket oväntade saker, men för att det riskerar att bli startskottet på en splittring inom Kristi kropp som är omöjlig att förutse konsekvenserna av. Herre, förbarma dig över oss!