TEC vs ACNA

Nu är det alltså definitivt faktum: det finns två anglikanska kyrkosamfund i Nordamerika. Ärkebiskop är vald och vigd till tjänst för Anglican Church in North America (ACNA) vid det stora konventet i Texas, som avslutades igår.

Alldeles oavsett vad som nu händer är detta djupt tragiskt och en plågsam splittring inom Kristi kropp. Och mycket av ansvaret ligger på ledningen för Episkopalkyrkan (TEC) i USA, som alltmer har fjärmat sig från sund och god kristendom. Trots starka protester har man drivit kyrkan i en alltmer liberal och även starkt repressiv riktning, där högkyrkliga och konservativa känt sig alltmer utträngda. Men det måste också sägas att de å sin sida inte heller agerat enbart gudfruktigt, utan periodvis nedlåtit sig åt ett slags självpåtaget martyrskap och självömkan som försvårat samtal och försoning. Det är som bekant aldrig ens fel att två träter.

När dammet så småningom lägger sig får det bli min bön att de två kyrkorna ska kunna hitta tillbaka till en relation där de kan mötas med den uppståndne Frälsaren i centrum. Det måste f ö vara min hållning i alla mänskliga konflikter, där somt faktiskt inte går att göra något åt, annat än frustrerat betrakta hur relationer slits sönder med sår och bitterhet som följd.

Annonser

GAFCON formerar sig

Utan särskilt mycket buller och bång ser det ut som om en ny, alternativ anglikansk världsgemenskap håller på att ta form vid sidan av den officiella (men sönderfallande) Anglican Communion. Den nyss avslutade Lambeth-konferensen lyckades inte hejda den process som sedan GAFCON i Jerusalem i slutet av juni har rullat vidare och som sannolikt kommer att klyva Anglican Communion i åtminstone två delar. I förra veckan träffades GAFCONs ärkebiskopsråd (Primates’ Council) för att fortsätta dra upp linjerna för hur den anglikanska världskartan kommer att se ut framöver.

Så vitt jag kan se är det inte heller någon lite spillra av anglikanerna som nu formerar sig. De anglikanska kyrkorna i Sydamerika, Nigeria, Uganda, Kenya, Rwanda, Tanzania utgör tillsammans mer än hälften av all världens anglikaner. Med stor vånda har de till sist tvingats inse att de liberal krafterna i norr inte kommer låta sig föras tillbaka till den bibliska uppenbarelsen och därför tar man du detta steg att bilda något nytt, vid sidan av det gamla.

Men vad händer nu då, tro? I USA kommer det redan sönderspruckna Episkopalkyrkan (TEC) att vittra sönder alltmer och i Kanada likaså. Men hur kommer Church of England att ställa sig? Kommer de evangelikala biskoparna där ansluta sina stift till Fellowship of Confessing Anglicans (FCA) eller kommer de hålla sig kvar i den sönderfallande och allt mer extrem-liberala Anglican Communion? Men också i de ekumeniska relationerna kommer det naturligtvis få konsekvenser, bl a i relation till Lutherska världsförbundet och därmed också till Svenska kyrkan.

Vi får väl se helt enkelt. Helt klart är i alla fall att den anglikanska (och den ekumeniska) kartan håller på att ritas om rejält. Är det måhända ett gyllene tillfälle att hitta nya, närmare relationer mellan anglikaner och lutheraner? För mitt i det som ser så dystert och splittrat ut finns ändå glimtar av hopp och ljus.

Näste ärkebiskop träder upp

Nu tar allt fler av de anglikanska biskoparna till orda. Den ugandiske ärkebiskopen Henry Luke Orombi (också han närvarande i All Souls, London den 1 juli) skriver i TimesOnline om sin besvikelse över brutna överenskommelser och dubbelspel i relation till den amerikanska Episkopalkyrkan.

Lambethanalys

Den anglikanska Lambethkonferensen har nu pågått i två veckor. Som det verkar har det varit veckor av god gemenskap, fördjupande bibelstudier, storslagna gudstjänster, intressanta föredrag och ”happenings”, viktiga manifestationer och mängder av informella kontakter och länkar etablerade. Allt detta är naturligtvis gott och väl, om inte…

Ärkebiskopen i Buenos Aires, primat för Latinamerikas anglikaner, Greg Venables (som jag för övrigt mötte i All Souls i London för en månad sedan) uttrycker idag sin frustration över att man ännu inte kommit till de verkliga stötestenarna. Värt att notera är att ärkebiskop Venables inte hör till dem som bojkottar Lambeth, utan han finns närvarande och deltar i samtalen. Men det är en pessimistisk ärkebiskop som tar till orda idag. Han frågar sig hur den nu föreslagna pastorala forumet (ett slags ansvarsnämnd) skulle kunna vara lösningen när primaterna i flera omgångar misslyckats med att komma fram till en hållbar lösning. Något uppgivet konstaterar han att The North Americans have said they’re not going to move back and those who have left their national churches are unlikely to go back.” vilket just är de två avgörande förutsättningarna för att hålla ihop den anglikanska gemenskapen, enligt både arbetsgruppen och Rowan Williams (ärkebiskopen av Canterbury).

Det ser alltså ut som om den anglikanska världsgemenskapen i sin nuvarande form möts för sista gången just dessa dagar. Efter denna Lambethkonferens kommer verkligheten se annorlunda ut. Nordamerikanerna kommer möjligen kalla sig anglikaner även fortsättningsvis, GAFCON-gänget kommer se sig som de ”sanna” anglikanerna, de högkyrkliga kommer troligen göra allt för att ansluta sig till Rom, de evangelikala kommer troligen ansluta sig mer eller mindre till GAFCON, Church of England kommer i hög grad lägga locket på och fortsätta som tidigare och låtsas som Canterbury fortfarande är en den samlande punkten inom Anglikanien.

Men att det skulle finnas så mycket att kalla samman till Lambeth 2018 är föga troligt. Det kommer att vara en mycket disparat skara biskopar utan något som helst samröre med varandra, förutom att de hör till kyrkor som en gång i tiden växte ur samma mylla, men som nu är helt skilda företeelser.

Jag tycker det verkar som ärkebiskop Venables gör en träffande och riktig analys av läget, även om det måste vara oerhört smärtsamt. Och orsaken till sammanbrottet har ytterst med mänskligt högmod och sturskhet att göra. När vi kristna inte längre vill ge upp vårt eget och böja oss för Kristus, för kyrkans – Kristi kropps – bästa, då finns det inte längre någon framtid som kyrka. Märkligt hur han kunde anförtro sitt uppdrag åt oss, han måste ju ha vetat hur illa vi skulle förvalta det.

Men Gud kommer fortfarande vara Gud och han kommer fortsätta att använda människor för att förkunna budskapet om riket och för att förmedla syndernas förlåtelse och evig salighet till en mänsklighet som irrar i mörkret.

O låt mig få vara en liten kvist
på vinträdet ditt, Herre Jesus Krist!
En plats helt nära dess stam mig giv,
att jag får del av ditt starka liv.

Så flätas vi samman, vi vinkvistar små.
Som blöder och systrar kring Jesus vi stå.
Låt ingen vissna och släppa sitt tag!
Behåll oss i dig till Guds skördedag!

Och rensa och sköt mig, du vingårdsman,
att rikare frukt jag dig bära kan.
Ty blöder jag under din skarpa kniv,
jag vet det ändå: du vill frälsa mitt liv.

Ja, låt mig få vara en liten kvist,
som pryder ditt träd, Herre Jesus Krist.
En plats helt nära dess stam mig giv!
Jag vill få del av ditt hjärtas liv.

                         Sv.ps 784 (EFS-tillägget)

Lambeth har börjat

I förrgår (16 juli) drog den anglikanska biskopskonferensen i Canterbury igång. Ca 600 biskopar med fruar är samlade i sydöstra England till två veckors överläggningar och gemenskap. Dessvärre är det en vingklippt skara, eftersom drygt 200 biskopar tvingats avstå från att närvara, visserligen frivilligt, men som en direkt konsekvens av andras ovilja till förståelse.

Inte minst den amerikanska The Episcopal Church (TEC) har visat en sällsynt arrogans och självgodhet i sitt sätt att dela den anglikanska gemenskapen, vilket bl a resulterat i att man, trots att man kommit överens om motsatsen, vigde V Gene Robinson till biskop i New Hampshire 2003. Det kontroversiella i det fallet är att Robinson lever tillsammans med en annan man, sedan han dessutom lämnat sin hustru. Med det bagage torde han vara diskvalificerad från biskopsuppdrag, enligt de gemensamma överenskommelserna inom den anglikanska gemenskapen. Men, amerikanare vet ju som bekant bättre än andra, så varför hålla sig till ingångna överenskommelser om de på något vis sätter i käppar i hjulen för ens egen målsättning? ”Någon måste våga gå före” har det ofta hetat i den svenkkyrkliga debatten och här ser vi ett uttryck för detsamma, fast i anglikansk kontext.

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, lär få tuffa dagar, med att försöka parera och medla mellan olika falanger inom gemenskapen. Och kanske är han rent av lite lättad av att de starkaste kritikerna faktiskt inte ens kommer. Men just det innebär ju också att deras röst kommer få ett allt mindre utrymme inom det som en gång var den anglikanska gemenskapen, men som just nu håller på att falla samman i olika fraktioner. Sorgligt, ja, men troligen oundvikligt med så intoleranta och arroganta liberaler, som vägrar hålla sig till det gemensamma, utan att tänka på vilka konsekvenser det får för gemenskapen.

Men det märkliga är väl att de fortfarande, i någon mån, är delar av Kristi kropp, om än kraftigt drogade av gnostiskt och liberalt tänkande. Därför borde de heligas böner alltmer högljutt stiga mot himmelens Gud med rop om förbarmande och Andens tillrättavisande. För hur defekt Lambeth-konferensen än är, så berör den människor i tusentals församlingar, människor som längtar efter det levande evangeliet om Jesus Kristus. Måtte de församlade biskoparna, trots allt, bli påminda om att Jesus är vårt enda och livsavgörande hopp.