Stockholmsmötets första dag

Vilken dag det har blivit! Stockholmsmötet är igång och folket kom! Katarina kyrka var välfylld kl 11 i förmiddags när vi började. Anders Sjöbergs bibelförklaring och sedan tre föredrag om Svenska kyrkan blev en god start på mötet. Eftermiddagens seminarier verkade också fungera väl. Ljudet i Katarina kyrka är långt ifrån perfekt, men som helhet har det trots allt fungerat.

Fascinerande är det med så många olika slags människor samlade tillsammans. Högkyrkliga, gammalkyrkliga, lågkyrkliga och andra slags kyrkliga på ett och samma ställe.

Somliga menar att Frimodig kyrka borde ha en enda ståndpunkt i ämbetsfrågan. Det menar inte vi. Att det finns människor i vår kyrka som är för kvinnor i prästämbetet och sådana som är emot, det vet vi och det är ett faktum som vi inte behöver tycka något om öht. Däremot tycker vi att det skulle vara möjligt att komma till en försoning i ärendet.

Att det är möjligt visades i det seminarium där just en kvinnlig präst och en manlig präst med en tradtionell ämbetssyn, faktiskt förde ett civiliserat samtal. Att ständigt höja tonläget och införa sanktioner gör bara saken etter värre, men att mötas i respekt och samtal är en de facto framkomlig väg. När Jesus får vara i centrum så finns det nämligen utrymme för olika hållning i andra frågor, däribland de som har med ämbetet att göra.

Dessutom är Svenska kyrkan i ett sånt läge idag att vi inte har råd att låta oss splittras på olika håll. Vi som vill ha Jesus och ett klart evangelium i centrum i Svenska kyrkan behöver verka tillsammans.

Schyman i kyrkan?

Varav detta nyvaknade intresse för kyrkan, undrar Prästerik, efter att Gudrun Schyman kastar sig in på banan med stor energi? På debattplats i gårdagens Dagen och tydligen i morgondagens Schyman i TV8 ger hon sig i kast med att kritisera Svenska kyrkan.

Att många svenska tillhör Svenska kyrkan av gammal tradition och vana är ju knappast särskilt uppseendeväckande att påstå, men att så många som 28 procent av befolkningen faktiskt skulle vilja bli medlem i Svenska kyrkan tycker jag är otroligt glädjande (fast Schyman hade nog tänkt att jag skulle bli ledsen över att så många som hälften påstår att de inte skulle välja att aktivt inträda i kyrkan om de varit tvungna att fatta beslutet idag…)

Sen tycker jag att det är så oerhört tröttsamt (och dessutom felaktigt) att komma dragandes med det förment vitt utbredda sk kvinnoprästmotståndet. Visst tvekar också jag på om det omtalade 50-årsjubileet verkligen är något att fira, men av andra orsaker. Själva beslutet kan jag gärna fira, men de 50 åren som passerat sedan dess av okristliga maktmetoder känner jag ingen vidare glädje över att fira. Visst är det en glädje att både män och kvinnor kan tjänstgöra vid altaret tillsammans, men var är respekten för alla dem som utifrån sin ärliga och gudfruktiga läsning av Guds ord inte för sitt samvetes skull kan tro att det skulle vara riktigt?

Nu är det ju dessutom så att de förmodligen är en minoritet inom kyrkan, så att komma och påstå att Svenska kyrkan generellt skulle präglas av sk kvinnoprästmotstånd är ju helt befängt. Samtliga biskopar viger kvinnor till präster och man kan inte ens bli kyrkoherde om man inte har rätt åsikt. Vad krävs mer? Ska man inte föreslå att alla de män och kvinnor som tror att prästämbetet är förbehållet män ska bestraffas på något mer kännbart sätt: fängelse kanske? Vore inte det logiskt, Schyman? Bunt ihop dem och slå ihjäl dem! eller nåt?

Att kyrkan skulle be om ursäkt för att den ännu inte utplånat alla dem som läser Bibeln på ett annat sätt än mittfåran är ett föga kristligt handlande. Men det är klart, utifrån Schymans feminist-kommunistiska grundsyn, så är det naturligtvis så ett samhälle måste styras. Alla ska antingen med i samma fålla, eller tillintetgöras.

Men det än mer intressanta med Schymans kyrk-intresse är ju att hon öht bryr sig om att öda kraft på en organisation hon verkar tycka så illa om. Tydligen finns det trots all liberateologi något anstötligt kvar i Svenska kyrkan, vilket ju är mycket glädjande! Eller är det möjligen så att Schyman i kyrkan ser en potentiell plattform för hennes egna maktambitioner. Kanske kunde kyrkfolket vinnas över till F! eller Vänstern om de bara insåg hur mycket bättre det skulle vara med Das Kapital istället för Bibeln? Jag anar att Schyman har missbedömt kyrkfolket.

De trogna gudstjänstfirarna i Svenska kyrkan låter sig inte styras – trots starka politiska påtryckningar av olika slag – av politiska ideologier, utan av kyrkans Herre, den uppståndne och levande Jesus Kristus. Den kraften må vara okänd för Schyman, ändå är det den som upprätthåller också henne dag för dag.

Kvinnoprästjubileum

Stora syster i vassen skriver tänkvärt om det stundande jubileet med anledning av att det är 50 år sedan beslutet om kvinnliga präster i Svenska kyrkan fattades. Och nog är vi väl rätt många som, liksom Stora syster i vassen, förundras över det sätt, på vilket jubileet är tänkt att firas. Vore det inte på sin plats att även, i någon mån, lyfta fram all den smärta och den splittring som beslutet och dess genomförande inneburit. Att många känner sig överkörda och nonchalerade är väl inte något att fira? Det som ska firas är väl att kyrkan och Guds folk har berikats med goda präster, inte att kyrkomötet fattade sitt beslut på ett sådant sätt att det skapade djupa och ännu oläkta sår i Svenska kyrkan.

Visst finns det väl skäl att fira, men det borde göras med något mindre triumfalistisk ton och något mer ödmjukhet inför dem som fortfarande(!) tycker att det var ett olyckligt beslut. Dessutom är det lite märkligt att fira ett 48-årsjubileum… Men kom igen om två år och låt oss då glädjas över att vi får vara både män och kvinnor tillsammans i ämbetet som präst!